Musikåret 2007 - Årets pop/indiepop
1. Radiohead - In Rainbows - Radiohead har alltid varit mästare på att skapa stämningar, speciellt mellankoliska sådana. In Rainbows är så förbannat vacker, så genomtänkt, så känslosam. Det är oftast väldigt avskalat men Thom Yorks ljusa stämma och de drömska och helt fantastiska melodierna melodierna går rakt in i själen.
2. Jamie T - Panic Prevention - Det tog ett bra tag innan jag förstod mig på Jamie T:s skumma blandning av Arctic Monkeys, The Streets och drum and bass men när det väl fastnade - oj vad det fastnade! Det är förmodligen på grund av alla influenser som den kaxige ynglingen från England lyckas låta helt unik. Panic Preventation skriker av lekfullhet och finess.
3. The National - Boxer - Under den gågna sommarens gråmulna nätter var det denna skiva som virvlade upp de starkaste av känslor. Taktfasta trummor, sorgsna stråkar och underbara melodier. Ofta förbannat deppigt och dystert men mestadels oerhört vackert och kraftfullt.
4. Arcade Fire - Neon Bible - Frågan är om inte bandets första skiva Funeral passar in på min lista över världens 20 bästa album. Neon Bible har ingen Rebellion (Lies), men så är det också ett betydligt mörkare album än sin föregångare, med mäktiga körer och kyrkorglar.
5. Ryan Adams - Easy Tiger - Den numera 33-årige och produktive killen från Jacksonville har redan hunnit släppa hela nio album, givetvis med blandad kvalitet som följd. Detta var mitt första möte och jag tror inte jag kunde fått en bättre introduktion. Easy Tiger är fylld av underbar countryrock. Ibland är det radiorockigt, som i svängiga Halloweenhead. Men för det mesta är det ljuvliga kärleksballader som gäller och det är på det planet Ryan Adams lyckas bäst.
Bubblare:
The Shins - Wincing The Night Away
Skivor jag inte hann lyssna på men som jag tar 2008:
Feist - The Reminder
Årets bästa låtar:
Radiohead - Bodysnatchers
Jamie T - If You Got The Money
The National - Fake Empire
Ryan Adams - Theese Girls
Arcade Fire - Keep The Car Running
The Shins - Split Needles
Stars- Midnight Honestly
Loney Dear - I Am John
Spoon - You Got Yr. Cherry Bomb
The Thrills - The Midnight Choir
Modest Mouse - Little Motel
Tunng - Bullets
Musikåret2007 - Årets dans/elektroniska
1. Junior Senior - Hey Hey My My Yo Yo - De glada danskarna och dansmusikens motsvarighet till Helan och Halvan är tillbaka med ett lite mognare sound och med fler gästartister än tidigare, men utan att ha tappat lekfullheten och glädjen som präglade debuten D-D-Don't Stop The Beat. För glad är precis vad man blir av att lyssna på Junior Seniors funkiga, handklappsfyllda och svängiga discodängor.
2. Daft Punk - Alive - Ett nytt album med den franska robotduon är alltid lika intressant. Från robotrock till världens bästa elektroniska skiva, vidare till mer och väldigt intetsägande robotrock. Alive är egentligen inget nytt, utan en liveskiva där bandet mixar ihop sina gamla godingar till en oerhört tung, intensiv och intressant upplevelse. Mixen mellan Harder, Better , faster, Stronger och Around The World är redan en klassiker.
3. Digitalism - Idealism - Precis som bandet på fjärdeplatsen låter det som om dessa herrar från tyskland vigt sitt liv åt att lyssna på Daft Punk. Idealism låter som en blandning av Homework och Discovery med en touch av LCD Soundsystem. Resultatet är en härlig housemix av hårda robotljud och melodiska synthar som passar utmärkt på dansgolvet. Den enda nackdelen är väl att de uppvärmande transportstreckorna ibland blir lite väl långa.
4. Justice - Cross - Under sista natten på världens blötaste festival, med värkande fötter och hängande ögonlock kämpade jag mig upp för att se den hypade dansakten Justice i Pavillion-tältet. Och visst var det ett facinerande första möte. Duon från Frankrike har inte bara landet och medlemmsantalet gemensamt med herrerna på andraplatsen, utan även soundet. Inte så konstigt med tanke på att herrskapet mixat Daft Punk-låtar tidigare. På skiva blir det inte lika bra som live och ibland blir ljudmattan lite väl kompakt. Men visst finns här kvalitet. D.A.N.C.E är en given discohit och Waters of Nazareth är så tung att gåshuden reser sig.
5. Simian Mobile Disco - Attack Decay Sustain Release - Öppningsspåret Sleep Deprivation är så mörk och tung att jag bli helt salig. Tyvärr sticker inte resten av materialet ut tillräckligt, även om här finns dansgolvshits som Hustler eller den behagliga synthdängan I Believe. De sista spåren känns dock väldigt flummiga och meningslösa och drar ner helhetsintrycket.
Årets bästa låtar:
Junior Senior - Ur A Girl
Junior Jack - Starz In Their Eyes
Justice - Waters Of Nazareth
Daft Punk - Harder, Better, Faster, Stronger/ Around The World (Alive Mix)
Simian Mobile Disco - Sleep Deprivation
Digitalism - Pogo
Portal Soundtrack - Still Alive
Booty Luv - Some Kinda Rush (Dub Mix)
Armand Van Helden - I Want Your Soul
Dntel - Breakfast In Bed
Axwell + Sebastian Ingrosso Vs Salem Al Fakir - It's True
Musikåret 2007 - Årets punk/punkrock
1. Strung Out - Blackhawks Over Los Angeles - Medlemmarna i Strung Out är oerhört skickliga på sina instrument, och det märks. De snabba och melodiösa gitarrerna, det taktfasta och hårda trumspelet och sångaren Jason Cruz nasala men tunga röst skapar en av de bästa punkupplevelserna jag hört under hela 2000-talet. Allt framförs med en sån kraft och energi att jag ofta blir helt knäsvag. Trotts att kvaliteten och uppfinnelserikedomen sjunker något i kanske tre av låtarna är resten av materialet så helgjutet att skivan ändå förtjänar förstaplatsen. Gud vilka ångestkänslor som uppstår då jag inser att jag missade bandets spelning på årets Roskilde.
2. Hour Of the Wolf - Power of the Wolf - För mig var detta helt klart årets stora överraskning. Albumet är kort och låtarna, som är åtta till antalet, är oftast inte mer än två minuter långa. Hour Of The Wolf lirar punkrock av den gamla skolan och ger gärnet från start till mål. De enda lugna partierna består av svängiga solon som faktiskt för tankarna till The Hellacopters. Eftersom det aldrig blir tråkigt bryr jag mig inte om den korta längden.
3. Yellowcard - Paper Walls - Bandets tredje album i ordningen är en stark revansch, ett ordentligt uppsving från den oerhört tråkiga Lights And Sounds som släpptes tidigt förra året. Paper Walls känns istället som den naturliga uppföljaren till den soldränkta och punkpoppiga debuten. Visst, här finns ingen Oceans Avenue, men låtar som Takedown och Cut Me, Mick ligger bra nära.
4. Gallows - Orchestra Of Wolves - När de enkla men hårda riffen i Come Friendly Bombs och Abandon Ship möter mina trumhinnor får jag en sån jävla adrenalinkick. Jag får lust att headbanga, hoppa runt, slå sönder saker och röja tills min kropp inte längre orkar något mer. Gallows har tveklöst lyckats, även om det blir lite mycket av samma vara i det långa loppet.
5. Relient K - Five Score And Seven Years Ago - Relient K spelar kristen punkrock med popinfluenser. Samtidigt som detta är så långt bort från Gallows hårda och kompakta ljudmatta man kommer inom punkgenren gör killarna från Ohio förbannat bra och trallvänliga låtar. Ibland är det på gränsen till att bli för smörigt, men bandet går aldrig över gränsen. En värdig uppföjare till Mmhmm som släpptes 2004.
Årets bästa låtar:
Strung Out - Party In The Hills
Fall Out Boy - Thriller
Tiger Army - After World
Hour Of The Wolf - Black Blood Transfusion
Gallows - Come Friendly Bombs
Yellowcard - Takedown
Relient K - Come Right Out And Say It
Madina Lake - Adalia
Mayday Parade - Jamie All Over
Motion City Soundtrack - Point Of Extinction
Musikåret 2007 - Årets alternativa rock
1. Bloc Party - A Weekend In The City - Efter Silent Alarms svängiga och melodiösa partydängor kändes den nya skivans experimentella approach som en besvikelse, till en början. Med tiden växte A Weekend In The City och blev årets mest underskattade album. Galopperande trummor och distinkta riff blandas med lågmälda och djupbottnade medlodier. En oerhört mångfaciterad och stämningsfull upplevlse som fungerar som ett perfekt komplement till Silent Alarm.
2. Jimmy Eat World- Chase This Light - Ett av världens bästa band, bandet som en gång i tiden fick in mig på emo-spåret, spelar sedan två album tillbaka något som kan klassas som amerikansk highschool-rock. Trotts hård konkurrens har Jimmy Eat World alltid haft en given plats på genrens kungatron. Samtidigt som bandet aldrig låtit så komersiella som de gör på senaste skivan kan jag inte sluta älska dom. Det är inte ofta jag hört låtar som fastnat så lätt men som ändå stannat kvar så länge och växt i storhet. Chase This Light är ytterligare ett perfekt soundtrack för den kärleks -och ångestfyllda ungdomen.
3. The Weakerthans - Reunion Tour - Jag har aldrig varit i Amerika, men om jag förra året skulle varit på en kust till kust-cruising i det stora landet i väst hade The Hold Steady's Boys And Girls In America ljudits ur högtalarna. I år hade jag valt denna skivan.
4. Anberlin - Cities
5. Minus The Bear - Planet Of Ice
10 låtar som du inte får missa:
Bloc Party - Song For Clay
The Weakerthans - Night Windows
Jimmy Eat World - Big Casino
Anberlin - Adelaide
Mae - Crazy 8's
Angels & Airwaves - Everythings Magic
Arctic Monkeys - Brainstorm
Explosions In The Sky - The Birth And Death Of The Day
Minus The Bear - Double Vision Quest
Dear And The Headlights - Happy In Love
Musikåret 07 - Årets rock
1. Kings Of Leon - Because Of The Times - Det nya soundet var ett vågat val, men ett sådant val som artister måste göra för att utvecklas och inte kännas repetitiva. Kings Of Leons våghalsighet resulterade också i att det nya albumet överglänste allt bandet gjort tidigare såväl som det mesta som släpptes iår. Balanserat, experimentellt, pulserande, energiskt och oerhört stämningsfullt.
2. Queens Of The Stone Age - Era Vulgaris - Efter flera interna stridigheter och avhoppet från forne basisten Nick Oliveri borde motivationen varit i botten, men frontmannen Josh Homme visar att han precis som tidigare vägrar låta sitt kärleksbarn stå stilla i utvecklingen. Turnin On The Screw, Sick Sick Sick och 3's & 7's är tre utmärkta bevis.
3. The White Stripes - Icky Thump - Det var lätt att tro att syskonen White hade utnyttjat sina bästa idéer efter Elephant, att ett nytt album skulle bli något tröttsamt. Men Icy Thump överraskar gång på gång med nya grepp och instrument, men med samma härliga ös som tidigare. I mitt tyckte det bästa albumet bandet gjort.
4. Foo Fighters - Echoes, Silence, Paience, Grace - The Pretender har årets bästa video och är också en av årets bästa låtar. Jag började hoppas på att mina forna idoler hade något stort på gång. De senaste åren har FF:s album dock inneburit 4,5 asgrymma låtar medans resten av materialet varit lite småtråkigt, och inte blev det särskilt annorlunda denna gången heller. Skivans andra halva (minus den underbara But Honestly) går på tomgång, tappar i tempo och gör att helheten blir något splittrad. Fortfarande ett mycket bra album.
5. Dinosaur Jr - Beyond - Medans alla mina polare totalsågade bandets spelning på årets Emmabodafestival anser jag att det var festivalens höjdpunkt. De gamla gråhåriga indierockarna är fortfarande överjävliga på att lira gura, något som de tveklöst bevisar i låten Almost Ready.
Årets bästa rocklåtar:
1. Dinosaur Jr - Almost Ready
2. Kings Of Leon - On Call
3. Queens Of The Stone Age - Sick,Sick,Sick
4. Foo Fighters - The Pretender
5. Smashing Pumpkins - Tarantula
Musikåret 2007 - Årets svenska
1. Billie the Vision and the Dancers - Where The Ocean Meets My Hand - 2006, på Emmabodafestivalen, fick Sveriges kanske bästa band mig att fälla lyckotårar. 2007, med sitt tredje album, injicerar bandet återigen ett överväldigande lyckorus i min kropp. Melodierna är sådär popmysiga och stämningsfulla som dom alltid varit. Transvestiten/sångaren/låtskrivaren Lars Lindquists lyckas alltid leverera lekfulla låttexter som ofta bara kretsar kring händelser från bandets turnéer, men som alltid känns intressanta och som alltid framförs med en sån otrolig kärlek att man bara måste älska det.
2. Jens Lekman - Night Falls Over Kortedala - Precis som med bandet på förstaplatsen kretsar Lekmans texter kring de mest vardagliga saker. Men det känns verkligen som om han sjunger från hjärtat, med ett gigantiskt leende på läpparna. De bombastiska och stråkfyllda låtarna, som blivit utvalda av Lekmans kompisar, sprudlar av nytänkande, skaparglädje och musikalisk genialitet. En av årets mysigaste skivor.
3. Shout Out Louds - Our Ill Wills - När jag såg bandet under en ljuvlig försommarkväll i London och fick höra det nya materialet visste jag redan vad som skulle komma att måla min sommar. Tonight I Have To Leave It och Impossible är tvättäkta sommarhits, men det är Parents Livingroom, Normandie, Meat Is Murder och Hard Rain som gör att skivan förtjänar tredjeplatsen .
4. The Tough Alliance - A New Chance
5. Säkert - Säkert
Skivor som jag aldrig fastnade:
Kent - Tillbaka Till Samtiden
Skivor jag aldrig hann lyssna på men som jag måste ge en chans 2008:
The Honeydrips - Here Comes The Future
Anna Järvinen - Jag Fick Feeling
The Hives - The Black And White-Album
Bästa Låten:
Familjen - Det Snurrar I Min Skalle - "Jaoog gjoorde opp en äld för daaaj o nu brinner heila skeugen" , Nough said.
Musiklistor
Imorgon åker jag hem till Kalmar. Under jullovet kommer mitt bloggande inte vara lika frekvent som tidigare. Jag behöver en paus från allt som heter datorer.
Jag tycker själv att jag har världens bredaste och bästa musiksmak, givetvis. Dessutom tycker jag om detta med listor, oavsett vad ni andra säger och tycker. Det är kul att se vad folk har för smak och hur de placerar ut och rangordnar ens egna favoriter. Det är kul att ha invändningar och synpunkter. För att musikåret 2007 varit så förbannat bra kommer jag bjuda er på lite personliga musik-listor från det gångna året, med start ikväll.
Jag tycker själv att jag har världens bredaste och bästa musiksmak, givetvis. Dessutom tycker jag om detta med listor, oavsett vad ni andra säger och tycker. Det är kul att se vad folk har för smak och hur de placerar ut och rangordnar ens egna favoriter. Det är kul att ha invändningar och synpunkter. För att musikåret 2007 varit så förbannat bra kommer jag bjuda er på lite personliga musik-listor från det gångna året, med start ikväll.
Jag vill röja tills kroppen inte orkar något mer
Fy.Fan.Vad.Bra.
Gallows - Come Friendly Bombs
Gallows - Come Friendly Bombs
Hello Kitty Gun
Sofia - Jag vill att du är 100% ärlig nu. Skulle inte du också kunna skjuta, stycka och äta en älg bara för att få hålla i denna skönhet?
Big Sur - Både ja och nej
Det är med lite sorg i hjärtat jag sitter här, hemma vid datorn i Karlshamn, och meddelar att The Thrills nu har gått på scenen på KB i Malmö. Varför var dom tvugna att spela klockan 21 på en söndag? Varför går det inga tåg från Malmö till Karlshamn efter 12? För er som inte vet har bandet bl a gjort låten Big Sur - en av de bästa och sommrigaste låtar som någonsin gjorts.
Igår när jag vandrade runt i bokhandeln och väntade på att Madde skulle sluta jobba kom jag över en bok som hette "USA Roadtrip". Jag tänkte bläddrat igenom den lite snabbt, men fastnade ganska snabbt bland alla underbara bilder och matnyttig info. Att bila i USA - och framförallt längst västkusten - har varit min drömresa i över ett år, vilket det fortfarande är. Med tanke på den stora mängd kultur jag insuper från staterna måste se det med egna ögon. Så jag drar iväg ett spontant sms till min käre vän och reseplanerare Eric Wästanfors där jag meddelar att vi bannemig får göra den där resan snart. Efter lite sms-växling får jag detta sms:et av Eric:
"Fan, var du tvungen att ta upp detta om USA nu. Jag har redan börjat kallkylera o kolla på det nu. Feck! Vilken dröm..."
Det är bland annat detta jag älskar med min vän. Han är så förbannat vuxen och ansvarsfull, tar på sig uppgifter, fixar och planerar. Om jag bara lyckas lägga undan mina tjänade pengar från Barometern och ta lite cash från mitt sparkonto så är det inte omöjligt att jag och Eric sitter i en bensinslukande amerikanare nästa sommar - med vinden i håret, med The Thrills i stereon, cruisandes längst Big Sur.
Big Sur, Kalifornien
Igår när jag vandrade runt i bokhandeln och väntade på att Madde skulle sluta jobba kom jag över en bok som hette "USA Roadtrip". Jag tänkte bläddrat igenom den lite snabbt, men fastnade ganska snabbt bland alla underbara bilder och matnyttig info. Att bila i USA - och framförallt längst västkusten - har varit min drömresa i över ett år, vilket det fortfarande är. Med tanke på den stora mängd kultur jag insuper från staterna måste se det med egna ögon. Så jag drar iväg ett spontant sms till min käre vän och reseplanerare Eric Wästanfors där jag meddelar att vi bannemig får göra den där resan snart. Efter lite sms-växling får jag detta sms:et av Eric:
"Fan, var du tvungen att ta upp detta om USA nu. Jag har redan börjat kallkylera o kolla på det nu. Feck! Vilken dröm..."
Det är bland annat detta jag älskar med min vän. Han är så förbannat vuxen och ansvarsfull, tar på sig uppgifter, fixar och planerar. Om jag bara lyckas lägga undan mina tjänade pengar från Barometern och ta lite cash från mitt sparkonto så är det inte omöjligt att jag och Eric sitter i en bensinslukande amerikanare nästa sommar - med vinden i håret, med The Thrills i stereon, cruisandes längst Big Sur.
Big Sur, Kalifornien
Malmööe
Då var man hemma från en helg i Malmö (Malmööe, som skåningarna själva så gärna uttalar det) där jag haft ett kärt återseende med mina Londonpolare och rumskamrater Madde och Malin samt deras härliga pojkvänner Stefan och Daniel. Det blev lite nya möten, ett besök på KB (18 år - dvs sjukligt mycket Cheap Monday-jeans, randiga tröjor och snedluggar), ett par nya skor (svarta Lacoste), sushi (första gången jag smakat . Och vad säger man? Inte äckligt, inte gott men lite meningslöst) och pepparkakshusbak.
Malmö är ju faktiskt en oerhört vacker stad - som såhär i juletider - är ännu mysigare än vanligt. Det märks att stadsarkitekterna, stadsrådet (eller vilka det nu är som har hand om utsmyckningen och stadsplaneringen) vet vad de sysslar med. Massa fina lampor och ljus i olika färger. Och skirdskobana...och massa stånd...och massa härliga dofter.
Ett stort tack till Madde och Stefan som lät mig vara innebpoende i deras lägenhet i Limhamn. Jag bara älskar folk som lånar ut sina husnycklar och som säger att det är fritt fram att ta för sig när dom inte är hemma. Om jag nu får vara petig vill jag bara klaga lite på väggklockan(läs klenod från farmor) som Stefan hade i sitt vardagsrum. Det var en såndär härlig gammaldags klocka (en sådan som pensionärer har en förkärlek till) som slog an gånggången två gånger i timmen, eller mer.
Malmö är ju faktiskt en oerhört vacker stad - som såhär i juletider - är ännu mysigare än vanligt. Det märks att stadsarkitekterna, stadsrådet (eller vilka det nu är som har hand om utsmyckningen och stadsplaneringen) vet vad de sysslar med. Massa fina lampor och ljus i olika färger. Och skirdskobana...och massa stånd...och massa härliga dofter.
Ett stort tack till Madde och Stefan som lät mig vara innebpoende i deras lägenhet i Limhamn. Jag bara älskar folk som lånar ut sina husnycklar och som säger att det är fritt fram att ta för sig när dom inte är hemma. Om jag nu får vara petig vill jag bara klaga lite på väggklockan(läs klenod från farmor) som Stefan hade i sitt vardagsrum. Det var en såndär härlig gammaldags klocka (en sådan som pensionärer har en förkärlek till) som slog an gånggången två gånger i timmen, eller mer.
När skratten aldrig vill dö ut.
Igår blev det Xbox 360-lan i mitt casa, för andra gången i ordningen. Men igår var vi 8 pers (2 pers på varje tv) vilket möjliggjorde feta 4 vs 4-strider i Halo 3. Blev även en del Gears of War. Men till slut tröttnade vi på dödandet. Jag gick in i garderoben, rotade fram spelkartongen med recensionsexemplar som jag aldrig troddde jag skulle lägga vantarna på igen och plockade upp Fuzion Frenzy 2.
Ur min recension av spelet:
"Kamperna blir ofta grötiga tack vare en oprecis kontroll, tvivelaktiga kameravinklar och pastellfärger som får tv:n att vilja gråta. Dessutom har spelet den fulaste och mest osmakliga designen i mannaminne. Botten nås ändå i äventyrsläget där en otroligt enerverande programledare, med 2000-talets sämsta munrörelser och klädsel, drar ut på tiden med stela repliker som repeteras i oändlighet."
Och spelet har inte direkt blivit bättre sedan sist. Men när jag och polarna av en slump hittar minispelet Over The Falls är alla misstag förlåtna. Stockar markerade med olika knappar faller nerför ett vattenfall. Några meter bakom finns ytterligare ett vattennfall. Genom att trycka på rätt knapp hoppar ens karaktär fram till nästa stock, men om man trycker fel blir man fastlåst för ett kort ögonblick och glider allt närmre en säker död. Svårighetsgraden ökar succesivt med att hastigheten på stockarna ökar.
När fyra mänsliga spelare tävlar om vem som kan hålla sig vid liv längst är detta helt vansinnigt underhållande. Igår spelade vi säkert i 2 timmar. Linus var ALLTID den första att dö, VARJE GÅNG! Han lyckades faktiskt inte ens komma trea en enda gång. Detta i kombination med trötthet och massa "Din mamma" -och "Din pappa"-skämt resulterade i att alla började gråta av skratt, skratt som gjorde att magen började krampa, skratt som höll på i all oändlighet. ALLA skrattade, alla utom Linus.
Ur min recension av spelet:
"Kamperna blir ofta grötiga tack vare en oprecis kontroll, tvivelaktiga kameravinklar och pastellfärger som får tv:n att vilja gråta. Dessutom har spelet den fulaste och mest osmakliga designen i mannaminne. Botten nås ändå i äventyrsläget där en otroligt enerverande programledare, med 2000-talets sämsta munrörelser och klädsel, drar ut på tiden med stela repliker som repeteras i oändlighet."
Och spelet har inte direkt blivit bättre sedan sist. Men när jag och polarna av en slump hittar minispelet Over The Falls är alla misstag förlåtna. Stockar markerade med olika knappar faller nerför ett vattenfall. Några meter bakom finns ytterligare ett vattennfall. Genom att trycka på rätt knapp hoppar ens karaktär fram till nästa stock, men om man trycker fel blir man fastlåst för ett kort ögonblick och glider allt närmre en säker död. Svårighetsgraden ökar succesivt med att hastigheten på stockarna ökar.
När fyra mänsliga spelare tävlar om vem som kan hålla sig vid liv längst är detta helt vansinnigt underhållande. Igår spelade vi säkert i 2 timmar. Linus var ALLTID den första att dö, VARJE GÅNG! Han lyckades faktiskt inte ens komma trea en enda gång. Detta i kombination med trötthet och massa "Din mamma" -och "Din pappa"-skämt resulterade i att alla började gråta av skratt, skratt som gjorde att magen började krampa, skratt som höll på i all oändlighet. ALLA skrattade, alla utom Linus.
Spiderman, gå och lägg dig!
Om Spindelmannen hade vart här och sett den sjukt jävla snabba reflexräddningen jag nyss gjorde hade han lagt ner sitt jobb som superhjälte och hängt in kostymen i garderoben. Satt vid datorn, fick sms, drog blixtsnabbt dit vänserhanden för att plocka upp telefonen och råkade slå iväg ett glas som stor där. Inom loppet av typ 0,00001 hundradelar lyckades jag fånga glaset, innan det ens hade hunnit flyga typ 5 centimeter. Jag satt där med glaset i vänsterhanden, lamslagen, överrumplad och bara glodde med stora ögon. Jag blir alltmer förvånad över mina reflexer. Det har hänt alldeles för många liknande händelser på senaste för att jag ska kunna ha några tvivel. jag ÄR den nya Spindelmannen, Men jag har bannemig inte märkt att jag blivit biten av någon spindel. Det kanske är de konstiga gaserna som släpps ut från smörfabriken?
Emo
Från Wikipedia:
"Emo (pronounced /ˈiːmoʊ/) is a style of rock music which describes several independent variations of music with common stylistic roots. As such, use of the term has been the subject of much debate. In the mid-1980s, the term emo described a subgenre of hardcore punk which originated in the Washington, DC music scene. In later years, the term emocore, short for "emotional hardcore", was also used to describe the emotional performances of bands in the Washington DC scene and some of the offshoot regional scenes such as Rites of Spring, Embrace, One Last Wish, Beefeater, Gray Matter, Fire Party, and later, Moss Icon. (In more recent years, the term "emotive hardcore" entered the lexicon to describe the period.)
Starting in the mid-1990s, the term emo began to refer to the indie scene that followed the influences of Fugazi, which itself was an offshoot of the first wave of emo. Bands including Sunny Day Real Estate and Texas Is the Reason had a more indie rock style of emo, more melodic and less chaotic. The so-called "indie emo" scene survived until the late 1990s, as many of the bands either disbanded or shifted to mainstream styles. As the remaining indie emo bands entered the mainstream, newer bands began to emulate the mainstream style. As a result, the term "emo" became a vaguely defined identifier rather than a specific genre of music."
Nu är det bannemig dags att gå till botten med begreppet Emo, en gång för alla. För mig har Emo alltid varit en mer experimentell, melodiös och känslosam förgrening av punk. Jimmy Eat World, Mae, Brand New, Further Seems Forever, Dashboard Confessional, Cursive, Appleseed Cast, Something Corporate, Moneen, Fall Out Boy, Relient K, The Starting Line - Alla är dom band som jag tycker ramar in begreppet Emo. Men så lätt är det inte. Emo är nämligen en sjukt svårdefinierad och väldigt vidöppen genre. Många av dessa band skulle lika gärna kunna platsa in i genrer som punkpop eller amerikansk highschool-rock. Johan Blomborg gillar inte genrer...
Det finns ju även tyngre och mer aggressiva band med emoinfluenser som t ex Blood Brothers och Alexisonfire. Eller bör dessa klassas som "Hardcore"? Medans hoppet från Alexsisonfire till Dashboard Confessional är oerhört stort och påtagligt känns gränsen för vad som bör kallas Emo annars väldigt svävande och diffus.
En del av de band jag nu hostade upp har öppnat upp vägen för skitband som My Chemical Romance, band som fått kidsen att klä sig och måla sig svarta. De ska gärna vara deppiga och gärna skära sig i handlederna då och då. Det är väl egentligen precis så allmänheten och ungdomarna själva numera uppfattar begreppet Emo?
Va? Vad sa du att dom hette? My Chemical Romance? Pfft... För mig är det fortfarande Jimmy Eat World och Brand New som utgör toppskiktet inom genren. Bleed American och The Devil And God Are Raging Inside Me är tveklöst två av de bästa skivor som någonsin gjorts, skivor som felfritt lyckats fånga och kappsla in ungdomens lyckligaste och mest ångestfyllda stunder. Och med den sista meningen tror jag vi har hittat svaret på vad Emo är.
Som ni kanske ser i bilden här ovanför är jag tydligen 47% emo.
Hur pass Emo är du? Gå in på www.emocore.se och testa!
"Emo (pronounced /ˈiːmoʊ/) is a style of rock music which describes several independent variations of music with common stylistic roots. As such, use of the term has been the subject of much debate. In the mid-1980s, the term emo described a subgenre of hardcore punk which originated in the Washington, DC music scene. In later years, the term emocore, short for "emotional hardcore", was also used to describe the emotional performances of bands in the Washington DC scene and some of the offshoot regional scenes such as Rites of Spring, Embrace, One Last Wish, Beefeater, Gray Matter, Fire Party, and later, Moss Icon. (In more recent years, the term "emotive hardcore" entered the lexicon to describe the period.)
Starting in the mid-1990s, the term emo began to refer to the indie scene that followed the influences of Fugazi, which itself was an offshoot of the first wave of emo. Bands including Sunny Day Real Estate and Texas Is the Reason had a more indie rock style of emo, more melodic and less chaotic. The so-called "indie emo" scene survived until the late 1990s, as many of the bands either disbanded or shifted to mainstream styles. As the remaining indie emo bands entered the mainstream, newer bands began to emulate the mainstream style. As a result, the term "emo" became a vaguely defined identifier rather than a specific genre of music."
Nu är det bannemig dags att gå till botten med begreppet Emo, en gång för alla. För mig har Emo alltid varit en mer experimentell, melodiös och känslosam förgrening av punk. Jimmy Eat World, Mae, Brand New, Further Seems Forever, Dashboard Confessional, Cursive, Appleseed Cast, Something Corporate, Moneen, Fall Out Boy, Relient K, The Starting Line - Alla är dom band som jag tycker ramar in begreppet Emo. Men så lätt är det inte. Emo är nämligen en sjukt svårdefinierad och väldigt vidöppen genre. Många av dessa band skulle lika gärna kunna platsa in i genrer som punkpop eller amerikansk highschool-rock. Johan Blomborg gillar inte genrer...
Det finns ju även tyngre och mer aggressiva band med emoinfluenser som t ex Blood Brothers och Alexisonfire. Eller bör dessa klassas som "Hardcore"? Medans hoppet från Alexsisonfire till Dashboard Confessional är oerhört stort och påtagligt känns gränsen för vad som bör kallas Emo annars väldigt svävande och diffus.
En del av de band jag nu hostade upp har öppnat upp vägen för skitband som My Chemical Romance, band som fått kidsen att klä sig och måla sig svarta. De ska gärna vara deppiga och gärna skära sig i handlederna då och då. Det är väl egentligen precis så allmänheten och ungdomarna själva numera uppfattar begreppet Emo?
Va? Vad sa du att dom hette? My Chemical Romance? Pfft... För mig är det fortfarande Jimmy Eat World och Brand New som utgör toppskiktet inom genren. Bleed American och The Devil And God Are Raging Inside Me är tveklöst två av de bästa skivor som någonsin gjorts, skivor som felfritt lyckats fånga och kappsla in ungdomens lyckligaste och mest ångestfyllda stunder. Och med den sista meningen tror jag vi har hittat svaret på vad Emo är.
Som ni kanske ser i bilden här ovanför är jag tydligen 47% emo.
Hur pass Emo är du? Gå in på www.emocore.se och testa!
I strålkastarljuset
Då har man varit på .smoerklicks-intervju, en tillställning där .smoersex(sexmästeriet) ställer massa frågor till .smoerklickarna(nollorna). Här får man meddela om man är/inte är sugen på att gå med i .smoersex eller lämna åsikter om vilka man tycker/inte tycker bör vara med i organisationen. Mina tankar, värderingar och åsikter behåller jag tyvärr inom mig själv pga tystnadsplikt och med risk för att skapa osämjor. Kan åtminstone nämna att välriktade strålkastarlampor får svetten att rinna, oavsett hur trygg man är i sig själv och i sina åsikter.
Besöksrekord
Hade igår 36 unika besökare här på bloggen, kanske bästa statistiken jag någonsin haft under en dag. Så jag skulle bara vilja framföra ett litet tack till alla läsare och önska en fortsatt trevlig månad. Visst, jag skriver i första hand inte för er besökare utan för att skriva av mig när jag har något i huvudet, men det är alltid kul när folk läser det man skriver. För att visa min uppskattning bjuder jag er på lite julkul (ljud är ett måste). Och alla ni som tycker det är barnsligt, skrämmande eller kränkande med hundar som juckar får helt enkelt låta bli att kolla.
Spel räddar liv
GTA IV
I går kväll släpptes den tredje och för mig hett efterlängtade trailern på nästa års absolut mest efterlängtade spel. Efter att ha sett trailern sa jag till Jocke Schäfer att detta har stora möjligheter att bli det bästa spelet som någonsin gjorts. Jocke ville inte riktigt hålla med på den synpunkten utan menade på att GTA-spelen aldrig varit bland de bästa för att Rockstar inte lyckats skapa intressanta karaktärer. Jag tycker iofs att karaktärerna bara blivit bättre och bättre för varje spel och med GTA IV verkar Rockstar ta karaktärsfördjupningen och berättandet till en ny nivå. Bara det faktum att man spelar som en korrupt ryss som kommer till The Big Apple för att starta ett nytt liv är ett fett najs beslut som öppnar upp för en grymt intressant handling.
När jag tittar på den senaste trailern växer en känsla inom mig, en känsla av att detta kan bli lika bra som GTA 3 (ett av världens bästa och mest banbrytande spel) var när det anlände till Playstation 2. Den nya generationens konsoler har medfört fetare möjligheter till att göra grymma spelupplevelser och för GTA:s del märks detta framförallt i detaljrikedomen. Grafiken har aldrig varit GTA-seriens starka kort, men däremot har serien alltid varit en av de bästa på att förmedla atmosfär. Från Vice Citys neondränkta strandpromenader till San Andreas lortiga gettokvartér. I GTA IV återanvänder Rockstar New York - staden som användes som förebild till Liberty City i GTA 3. Men denna gång är Liberty City en perfekt kopiering av verkligheten med Frihetsgudinnan, Empire State Building och alla andra välkända landmärken. San Andreas gigantiska spelyta medförde i mina ögon en väldigt splittrad spelvärld som på sina håll kändes alldeles för identitetsfattig. Det nya Liberty City kommer ha en mycket mindre spelyta men en betydligt större detaljrikedom och mer substans. Me like!
Men det viktigaste av allt är att fysik och kontroll, de två punkter som tidigare varit seriens största svaghet, tagits tillbaka till ritbordet och byggts upp från grunden. Rockstar ska ha implementerat Euphoria, en fysikmotor som möjliggör realistisk fysik på olika objekt och material och naturtrogna animationer på karaktärer. Att kunna leka runt med föremål som injicerats med verklighetstrogen fysik är både något som jag alltid saknat i serien och något som kommer öka spelets hållbarhet något enormt.
Mina förväntningar är höga, högre än de kanske någonsin varit inför ett spelsläpp. Det skulle suga getpung om Rockstar nu inte uppfyller alla mina krav och drömmar första kvartalet 2008, men efter att ha sett senaste trailern tvekar jag inte en sekund på att de kommer lyckas. Om jag bara kunde vrida fram tiden...
Den mörka sidan av Facebook
Facebook är både skrämmande och ganska underhållande när det kommer till personers kärleksförhållanden. Man kan gräva ner sig i folks förflutna och både få reda på vilka de varit tillsammans med och i somliga fall även få reda på vilka de strulat med. Facebook är med andra ord inget för den svartsjuke, inklusive mig. En sak som förvånar mig sjukt mycket är hur folk använder och uppdaterar sin förhållandestatus på sidan. Både idag och igår har jag sett två fall där tjejen först gjort slut med sin pojkvän bara för att några timmar senare återigen ha statusen "In a relationship". Hur kommer sig då detta?
Alternativ 1: Hon har bråkat med sin partner, klargjort att det bannemig inte blir något mer av det dom nu har och ändrat sin status till "single". Men bara några timmar senare har hon och pojken samsats igen varpå hon ändrat tillbaka sin status till "In a relationship".
Alternativ 2: Hon har vänsterprasslat, gjort slut med sin förra partner och ändrat status till "single". Men några timmar senare har hon uppdaterat sin status till "In a relationship" för att offentligt komma ut med sin nya kärlekspartner.
Alternativ 3: Hon har velat skrämma sin partner för att få honom att inse att han ska tillägna henne mer tid och tankeverksamhet.
Alternativ 4: Hon är egentligen singel men ändrar tillbaka sin status till "In a relationship" för att folk inte ska tycka synd om henne.
Summan av kardemumman - Det är märkligt hur pass beroende folk är av Facebook och hur viktigt det är för dom att så snabbt som möjligt öppet gå ut med sitt privatliv.
Alternativ 1: Hon har bråkat med sin partner, klargjort att det bannemig inte blir något mer av det dom nu har och ändrat sin status till "single". Men bara några timmar senare har hon och pojken samsats igen varpå hon ändrat tillbaka sin status till "In a relationship".
Alternativ 2: Hon har vänsterprasslat, gjort slut med sin förra partner och ändrat status till "single". Men några timmar senare har hon uppdaterat sin status till "In a relationship" för att offentligt komma ut med sin nya kärlekspartner.
Alternativ 3: Hon har velat skrämma sin partner för att få honom att inse att han ska tillägna henne mer tid och tankeverksamhet.
Alternativ 4: Hon är egentligen singel men ändrar tillbaka sin status till "In a relationship" för att folk inte ska tycka synd om henne.
Summan av kardemumman - Det är märkligt hur pass beroende folk är av Facebook och hur viktigt det är för dom att så snabbt som möjligt öppet gå ut med sitt privatliv.
Tackar
Detta med Facebook är ganska najs i vissa avseenden - som idag då jag fick fler gratulationer än jag någonsin fått på en födelsedag. Mobilen har också varit mer aktiv än den varit sedan typ tvåan i gymnasiet. Schäfer inledde runt 8-snåret och ringde från sitt glidarjobb i Oslo. Var trevligt att växla några ord med grabben.
Fick även besök i form av Jim, Agggro, Kalvin och Blixt vilka hade med sig gåvor - en bilmatta (fungerar numera som sängmatta) med tillhörande bilar och vägskyltar, en 200 g mintchoklad, en "emo-napp" med döskalle på samt en nappflaska med innehåll som skulle drickas (apelsinjuice, cola, c-vitamin, hallonsaft, citron, salt och HAMBURGERDRESSING). Smakade faktiskt mycket bättre än väntat.
Visst blev många av dagens gratulanter säkerligen påminda om denna dag på ett eller annat sätt, men what the heck. Kul med massa hälsningar i denna ibland ensamma stad. Tack så mycket till er alla!
Fick även besök i form av Jim, Agggro, Kalvin och Blixt vilka hade med sig gåvor - en bilmatta (fungerar numera som sängmatta) med tillhörande bilar och vägskyltar, en 200 g mintchoklad, en "emo-napp" med döskalle på samt en nappflaska med innehåll som skulle drickas (apelsinjuice, cola, c-vitamin, hallonsaft, citron, salt och HAMBURGERDRESSING). Smakade faktiskt mycket bättre än väntat.
Visst blev många av dagens gratulanter säkerligen påminda om denna dag på ett eller annat sätt, men what the heck. Kul med massa hälsningar i denna ibland ensamma stad. Tack så mycket till er alla!
Idag får jag dricka sprit i staterna
Hade verkligen velat vara i USA just nu, göra drömresan längst västkusten - från San Diego till Vancouver för att därefter ta flyget över till New York. Den resan måste göras, någon gång i framtiden. Nu sitter jag istället här och håller på med en ganska intetsägande kurs i webprogramering.
Blir själv så arg när folk inte berättar att de fyller år. Man vill ju grattulera liksom. Så jag tänker inte hålla på det.
Och denna dag måste man ju citera Andrew McMahon och hans Something Corporate:
woah, 21 and invincible
woah, can't wait to screw this up
and woah, 21 and invincible
i'm in power for the hour
guess today's gonna blow us away
Blir själv så arg när folk inte berättar att de fyller år. Man vill ju grattulera liksom. Så jag tänker inte hålla på det.
Och denna dag måste man ju citera Andrew McMahon och hans Something Corporate:
woah, 21 and invincible
woah, can't wait to screw this up
and woah, 21 and invincible
i'm in power for the hour
guess today's gonna blow us away
Roskilde 2008
Återigen lyssnar Roskilde-festivalen på mina innersta önskningar och bokar Radiohead som första akt 2008. 2003, 2005, 2007 - Nu bryter jag bannemig trenden. 2008 blir mitt första jämna år på festivalen.
Julmustlistan
1. Vanlig julmust
2. Julmust med smak av julkryddor
3. Julmust med smak av kola
4. Julmust med smak av julnougat
5. Julmust med glögg (egen mix)
2. Julmust med smak av julkryddor
3. Julmust med smak av kola
4. Julmust med smak av julnougat
5. Julmust med glögg (egen mix)
Lågsäsong för bloggandet
Det känns som om både mitt och mina vänners intresse för bloggande för tillfället är i botten. Det har blivit alltmer glest mellan uppdateringarna och besökarantalet har åtminstone för min del aldrig varit sämre. I fredags hade jag t ex endast 15 besökare - det sämsta antalet sedan jag började plugga och hälften av vad det normalt sett brukar vara. Kanske är det så att det inte händer tillräckligt mycket intressant i våra liv just nu, eller så har man massa annat att dona med. Julen närmar ju sig faktiskt.
Idag blir det att julstäda badrummet och toan - ett territorium jag helt klart känner mig ganska obekväm inom. Ikväll blir det adventsfika. Visste ni förresten att det kommit tre nya julmustsmaker - julkryddor, julnougat och något mer...Man kan ju tycka att vissa saker borde hållas heliga. Men testa måste man ju.
Idag blir det att julstäda badrummet och toan - ett territorium jag helt klart känner mig ganska obekväm inom. Ikväll blir det adventsfika. Visste ni förresten att det kommit tre nya julmustsmaker - julkryddor, julnougat och något mer...Man kan ju tycka att vissa saker borde hållas heliga. Men testa måste man ju.
Upp ner upp
Det började upp - Köpte Özz Nujen-biljetter, fyllde en bil med folk och åkte till Karlskronas kår. Här blev det chill i soffa och mycket dans, i nyktert tillstånd dessutom. Kändes bra, kände mig full ändå. Kände mig pepp. Många snygga brudar (kanske finns ett litet hoppp ändå). Özz klev på scen med sitt sedvanligt stora leende. Kanske lite skäggigare än vanligt, men vafan - han är ju faktiskt kurd. Och som vanligt är det kurder, utlänningar och sig själv han gör till åtlöje och driver med. Visst - man kan tycka att karln efter alla dessa år borde slutat dra utlänningsskämt, men en del av dom är fortfarande roliga.
Det vände ner - Redan när Özz kliver på scen är det ett jävla liv i lokalen. Många studenter är redan alldeles för förfriskade och har svårt att hålla fokus. Özz ser lite obekväm ut, försöker flertal gånger dämpa publiken och nämner att stand up-komik kräver publikens öra. Han drar några skämt men ser allt mer obekväm ut. Den främsta anledningen är de fem(uppskattningsvis) fulla/korkade nötter längst fram i publiken som väller ur sig dumma kommentarer, frågor och poänglösheter. Özz käftar tillbaka och tappar mer och mer fokus på hans egentliga syfte - att underhålla. Givetvis inser han detta själv och väljer snart att gå av scenen. En timmes planerad komik blev kanske tjugo minuter. Extra tråkigt för Föreningssparbanken som hjälpt Karlskronas kår att genomföra evenemanget. När de flesta stannar kvar och festar och dansar sätter vi oss återigen i bilen och kör hemmåt. I bilen växer en bubblande ilska inombords, en känsla av att jag verkligen hade velat slå dom där dumma jävlarna i publiken. På käften, sjukligt hårt, så att dom höll snattran.
Det slutade upp - Vi kommer hem. Linus och Vanilla(Jim) följer med upp. Sedan följer ett sådant där underbart och spontant snack med en stor ämnesomsättning. Givetvis avslutas det med grabb/sexsnack och tröttheten gör sig till känna. Då drar Vanilla en sjuk historia, jag och Linus skapar bilder i huvudet, tittar på varandra och brister ut i gapskratt. Gapskrattet utvecklas till "ligga vikt på golvet och ha jätteont i magen"-skrattet. Fyfan vad sådana skratt är härliga. Som barn inträffade dom hela tiden, numera alldeles för sällan. Senast var när jag, Roderick och Emil failade med ett misiion under en spelkväll i London. Nu har jag stillat hungern också. Nu mår jag bra igen.
Slutresultat: Upp + Ner + Upp = Upp
Det vände ner - Redan när Özz kliver på scen är det ett jävla liv i lokalen. Många studenter är redan alldeles för förfriskade och har svårt att hålla fokus. Özz ser lite obekväm ut, försöker flertal gånger dämpa publiken och nämner att stand up-komik kräver publikens öra. Han drar några skämt men ser allt mer obekväm ut. Den främsta anledningen är de fem(uppskattningsvis) fulla/korkade nötter längst fram i publiken som väller ur sig dumma kommentarer, frågor och poänglösheter. Özz käftar tillbaka och tappar mer och mer fokus på hans egentliga syfte - att underhålla. Givetvis inser han detta själv och väljer snart att gå av scenen. En timmes planerad komik blev kanske tjugo minuter. Extra tråkigt för Föreningssparbanken som hjälpt Karlskronas kår att genomföra evenemanget. När de flesta stannar kvar och festar och dansar sätter vi oss återigen i bilen och kör hemmåt. I bilen växer en bubblande ilska inombords, en känsla av att jag verkligen hade velat slå dom där dumma jävlarna i publiken. På käften, sjukligt hårt, så att dom höll snattran.
Det slutade upp - Vi kommer hem. Linus och Vanilla(Jim) följer med upp. Sedan följer ett sådant där underbart och spontant snack med en stor ämnesomsättning. Givetvis avslutas det med grabb/sexsnack och tröttheten gör sig till känna. Då drar Vanilla en sjuk historia, jag och Linus skapar bilder i huvudet, tittar på varandra och brister ut i gapskratt. Gapskrattet utvecklas till "ligga vikt på golvet och ha jätteont i magen"-skrattet. Fyfan vad sådana skratt är härliga. Som barn inträffade dom hela tiden, numera alldeles för sällan. Senast var när jag, Roderick och Emil failade med ett misiion under en spelkväll i London. Nu har jag stillat hungern också. Nu mår jag bra igen.
Slutresultat: Upp + Ner + Upp = Upp
