1. Lite blå himmel!!!


2. Ett punkband från Illinois vid namn The Copyrights som gör världens just nu bästa festpunk.


3. Sound of Arrows - ett av de mest lovande svenska banden just nu - gjorde en fullkomligt strålande spelning på Debaser Medis i går och fick Suburban Kids With Biblical Names comeback att kännas ganska ointressant. M.A.G.I.C gav mig gåshud med sångarens vackra stämma, en av de mäktigaste refrängerna på länge och  projicerade flygande valar i bakgrunden. Elektronisk magi som lämnade ett stort leende på mina läppar.

Var bara tvungen

Har känt mig så jäkla opepp hela dagen. Inte alls den där "yes nu är det fredag"-känslan. Folk i skolan frågade till och med "har det hänt något?", kanske för att jag var tystare och inte lika munter som vanligt. Jag kunde inte ge dom något bra svar. Kanske är det vädret. Har fan inte sett solen på en vecka nu. EN VECKA! Kanske är det för att vi har så jäkla mycket i skolan. Vet inte hur jag ska hinna med allt. Kanske är romantikern i mig sugen på kärlek. Eller så är det för att denna helgen på förhand verkade bli så jäkla toppen. Utgång och konsert i kväll och Uppsalabesök imorn. Men nu vet jag inte om det blir något av det. Och nu ska jag snart gå ner i tvättstugan och lägga in en ny runda tvätt...på en fredag. Kanske är det dags att redan bryta denna vita period och hälla upp några glas rödvin. Wiii...ii..i. Pepp

I dag var jag och några från klassen med när Svt genrepade inför första avsnittet av sin nya storsattsning Popcirkus. Vi sicksackade mellan Christian Luuk, Per Sinding Larsen(fan vad liten han är IRL!), Nina Persson(fan vad söt hon är IRL!) och Marcus Krunegård(genrepade i målarfärgsfläckiga mjukisbrallor). Vi blev tillbedda av ledningen att försöka vara lite jobbiga och störiga, så vi skrek massa olämpliga och höga könsord när de båda programledarna pratade, började låtsasbråka framför kameran och försökte dra ut sladdar på scenen när banden spelade. Och så låtsades jag vara Krunegård-fan i en snabb intervju med Christain Luuk. En trevlig afton.

Sen tyckte jag inte att själva programet var något att hänga i julgranen. Inslagen var ju sömnpiller och vems idé var det att ha med den där dötrista apan!?

Fick egentligen inte ta några bilder, men lyckades vara lite paparazzi.

Det kom ett värmande ljus från köket i dag när jag steg innanför ytterdörren. En animerad tavla (vattnet rör sig faktiskt!) från någon tropisk ö. Stefan har målat ramen vit så att den ska smälta in i vårat kritvita penthouse. Jag vet inte vad jag ska tycka om den. Den sprider glädje och illamående på samma gång. Vad Robert tycker om den vet vi inte. Kanske kommer han kasta ut den genom fönstret när han kommer hem senare ikväll.

Komedi-genren är död, eller åtminstone i en jävla nedförsbacke enligt mig. Knocked Up, Tropic Thunder, The Heartbreak Kid - alla är dom filmer som recensenter höjt till skyarna. 4 plus här, 4 plus där. "Du kommer vika dig av skratt" och "roligaste filmen på länge, missa den inte!" brukar det låta. Men saken är att ingen av dessa filmer jag nyss nämnde är särskilt roliga. Jag skrattade vid ett fåtal tillfällen men de där "rulla på golvet"-skratten infann sig aldrig. Istället fick jag alldeles för utdragna filmer som mer kändes som svaga"feelgood"-filmer med någon slags sensmoral och där skämten var alldeles för subtila för att jag genuint skulle kunna gapskratta. Ofta fick filmernas allvarliga ton alldeles för stor plats och gjorde att humorn hamnade i skymundan. Gäääääsp.

I går såg jag komedin Hot Rod och fick äntligen skratta så jag vek mig i soffan. Filmen handlar om nörden och stuntman-wannabien Ron Kimble och hans moppegäng som bor i en liten stad i USA. När Ron's styvfar blir hjärtsjuk och döende kommer moppegänget på den briljanta idén att samla ihop 350 000 kr till en operation så att Ron ska kunna slåss med sin styvfar igen. Och hur ska dom få ihop alla pengar? Jo, genom att Ron ska slå världsrekordet i att hoppa över flest bussar (15 stycken) med moped. Humormässigt hamnar Hot Rod någonstans mellan Napoleon Dynamite och Anchorman - två av världshistoriens bästa komedier. Rolig, tokig, charmig och med bästa soundtracket på länge. Se den! Mer slapstick och mindre subtil humor åt folket, tack!!!



Trailer

Först


Sedan


Och om ni vill se den i större format:

Focus - Hocus Pocus (pung-i-skruvstädsfalsett och joddling - 3:33)

Av Simon Berg

...när en tjej med jättemeloner springer på löpbandet bredvid på gymmet.

Så inleder man denna söndag med att ganska passande lyssna på U2:s Sunday Bloody Sunday (det är ju faktiskt jävligt grått och trist utomhus). När refrängen kommer är det oundvikligt att inte komma att tänka på vad det egentligen låter som att Bono och gänget sjunger:

- Mindre ångest när man ensam vandrar hem i natten. Istället för att gräva ner sig i damtrassel och tillfällig ensamhet tänker man istället tillbaka på kvällens trevliga samtal och alla ens underbara vänner och ler för sig själv nästan hela tiden.

- Mindre ångest när man vaknar dagen efter. Ingen huvudvärk, inget illamående. Man har tid och ork att göra något istället för att sova bort halva dagen.

Att vara nykter en månad är målet. Om det känns bra kanske det förblir så. Visst kan det vara okej att ta ett glas vin till maten och dricka några öl någon fest då och då, men inte bli tokfull. Förra halvåret hade jag nog bara två vita helger och efter att ha inlett detta året med två riktigt dåliga fyllor känner jag att det är dags för en förändring i mitt liv. Det känns som om många människor nu för tiden bara kan ha kul genom att festa. Det är fan skrämmande. Vad hände med de trevliga kvällarna då man bara kollade på film eller spelade sällskapsspel i goda vänners lag?

Att festa har blivit till en vana, och det är inte särskilt ofta nu för tiden som jag har särskilt kul när jag dricker. Alla andra festar och för att man inte vet vad man annars ska göra och för att inte känna att man missar något så hakar man på. I efterhand har det på senare tid mest framkallat ångestkänslor hos mig.

I dagsläget är jag inte alls sugen på alkohol och jag är mer än nöjd över mitt val att vara nykter. Denna helgen har varit kalaskul utan en droppe alkohol. Jag njuter faktiskt i fulla drag. I fuckin love it!

Och för att jag är så tillfreds just nu vill jag bjuda på ett av förra årets bästa band med en av förra årets bästa låtar. Typ som e blandning av Vampire Weekend och Born Ruffians fast mer lekfullt och med ett högre tempo. Glädje!

Good Luck - Pajammin (ni får nöja er med en live-version)

Åh vad jag behövde en sådan här kväll. Ingen alkohol (för mig), tv-spel och massa glada, sjövilda och fotbollstokiga människor.

6 lag (två spelare i varje) samlades i Hyper Mansion för att  strida om den åtråvärda äran i årets första Fifa-turnering. Alla mötte alla en gång och de två lag som hade mest poäng möttes i en final. Själv placerade jag mig någonstans i mitten med mitt Manchester United. Min partner Andy blev bara fullare och fullare för varje match som gick och till slut satt han mest och skrek, tjoade och gjorde felpassningar.

Det blev en gastkramande final, ett Italien-derby mellan Milan och Inter. Högt tempo, många farliga målchanser, men 0-0 efter full tid. Milan (Daniel och Hanna) satte 1-0 i första förlängningen och alla åskådare tänkte "nu är det klart". Men Inter (beståendes av Jogge och Sean) hade pepptalk i den korta pausen och satte både 1-1 och 2-1 inom lappet av 2 minuter.

När slusignalen gick hade jag nog legat och stirrat på den 107-tum stora projektorprojiceringen i ungeför 4 timmar. Mitt huvud kändes snurrigt och min röst var hes efter allt skrikande (oj vad folk skrek!). Men det var en förbannat fin kväll! Mer sånt!

Och Fifa 09 är ett ruskigt bra fotbollsspel. Kanske är det dags att acceptera att Fifa-serien kört om det ganska stillastående Pro Evolution Soccer-serien som alltid legat mig varmast om hjärtat.

Man kommer hem. Man är trött. Robert och Stefan sitter redan i köket. Man går in för att börja laga mat, och så börjar samtalen. I dag bockade vi av könssjukdomar, gamla rövarhistorier som involverade mycket naken hud (en av de roligaste var nog den om Robert och hans kompisar som lurade en snubbe att doppa snoppen i konjac efter att han haft oskyddat sex med en spanjorska (detta var när dom var 17 år(någon gång på 60-talet))) och som vanligt - en hel del deeptalk. Det blir liksom så när man bor med två terapeuter som har några års livserfarenhet på nacken. Och så är Robert en jävel på att laga mat. Min kycklingrätt som annars är väldigt god närmade sig i dag perfektion. Man ska bryta ner champinjonerna istället för att hacka dom och tillsätta stekfettet först när de stekt ett bra tag i stekpannan. Det blir mer smak då! Och så denna olivolja citron...alltid så jävla god.

Det är inte många studenter som bor som jag.

...bordet var intakt i morse. Tyckte till och med att jag såg de båda gubbarna kramas innan jag gick och lade mig.

Stefan knackar på min dörr.
Jag ropar: "jaaapp, kom in."
Stefan kommer in med två vinglas och ber mig fylla upp båda från min Oral Springs-bag in box.
Jag ger han en stor kram och han ler med ett stort rödvinsfyllt leende och säger "det är så underbart att vi kan ha det så här."

Någon minut senare står Robert i dörren och säger: "Jag vill bara säga att du kan sova gott och lugnt i natt."
Jag: "Ja, så länge köksbordet är intakt i morgon så är jag glad."
Robert: "Nej det är ingen fara. Jag kommer åtminstone inte göra något som behöver fångas på film. Om det blir så så kommer jag och förvarnar så att du kan vara beredd. Jag kände bara att jag ville informera dig om det".
Robert har ett stort leende och de där rödvins-kisande ögonen han alltid får efter ett par glas.  Jag ger han en stor kram. Han går tillbaka till köket och jag stänger dörren till mitt rum.

Ni besökare vet ju hur det såg ut i vårat kök för några månader sedan. Jag kan redan höra att de båda gubbarna för starka argumentationer och har livliga diskussioner ute i köket. Om vad vet jag inte.

 Så kvällens frågan är: Kommer köksbordet ryka igen? Den som lever i morgon får se...

Escape of the Birds

Jag är ingen morgonmänniska. Har aldrig varit. Innan klockan 12:00 på dagen är jag som minst kreativ. Tiden fram till 12:00 går mest ut på att försöka få kroppen och hjärnan att anpassa sig till den nya dagen. Jag gillar inte stress. När jag måste stressa på morgonen (ofta för att jag försover mig för att jag suttit uppe för länge natten innan) kan det sätta spår för resten av dagen. Jag är en nattmänniska. Jag är som mest kreativ på eftermiddagarna och kvällarna. Så därför njuter jag lite extra i dag när jag kan sova till 09:00, gå upp i lugn och ro, kolla ett avsnitt Entourage och lyfta lite skrot på gymmet innan skolstarten klockan 13:00. Som det alltid borde vara, åtminstone för mig.

På väg till Manne för mat och förfest. Tar på mig kläderna och ska precis gå. "Hörlurarna, vart fan lade jag hörlurarna?". Letar i en kvart. Sen inser jag att jag har dom på mig. Ålderdomshemmet, here I come!

Tack Bratten för dagens skratt. Denna var verkligen guld värd så här några timmar innan öldimman:


Och när vi väl är inne på ölreklam så måste man ju givetvis visa the best there is:

"Alla ni som trodde att duon som delvis kan spåras till Gävle är så 2008… kan gå någon annanstans. Ni andra kan vältra er i minivideons Disney-porr, Pet Shop Boys-versen och en varm tåflört med franska Justices D.A.N.C.E. i skolklassiga körsångsrefrängen. M.A.G.I.C. är magi för januari. Precis sådan trolldryck vi behöver för att orka."
/ Per Sinding-Larsen

HÄR

Det har varit ett underbart jullov. Nästan 2,5 vecka på Öland och i Kalmar. Hunnit träffat de flesta av mina väner, spelat massa Risk (världens bästa brädspel), sett massa film, blivit omhändertagen av mor och far och gosat med husdjuren.
Men nu är jag tillbaka i huvudstaden, i mitt andra hem. Det känns sådär. Jag hade gärna stannat några extra dagar i mitt ursprungliga hem. Öland och Kalmar kommer alltid vara det mesta hemmet för mig. Det är där jag växt upp, det är där jag har familjen, det är där jag har de flesta minnen. Jag kommer nog flytta tillbaka dit en vacker dag, då jag kanske bildat familj och vill ta det lite lugnare. Tack alla där hemma för ett förbannat fint lov och kom och hälsa på i Stockholm så snart ni kan!



Stockholm är stressigare, helt klart. Det kändes direkt när jag klev av bussen i går kväll. Stockholm kan också kännas väldigt ensamt ibland. Man försvinner liksom lite bland alla människor. Skönt ibland, jobbigt ibland. Just nu känner jag en lätt ångest över att vara tillbaka. Många saker som måste avvägas, beslutas och uträttas. På måndag drar skolan igång igen och då har jag tänkt att lägga in en extra växel. Avsätta mer tid för eget arbete och se till att göra en riktigt snygg portfolio där jag kan lägga upp allt jag skapar. Förhoppningsvis leder det till en shysst praktikplats. Vem vet, om ett år kanske jag åter igen vandrar längst Kaliforniens soldränkta sandstränder.

Men just nu ska det bli oerhört kul att träffa alla klasskompisar igen och börja designa och animera lite mer än tidigare. Försöka att inte gräva ner mig lika mycket i det känslomässiga, stålsätta mina känslor mer och vara mer ärlig mot mig själv och andra.

09, here I come!

Jag älskar att göra listor, speciellt på musik. Kanske för att jag anser mig ha världens bredaste och bästa musiksmak och för att jag gärna vill dela med mig av den. Sprida musikens kärlek och storhet. En gång försökte jag sammanställa en lista över de 100 låtar som påverkat mig mest någonsin. Det gick sådär, allafall efter topp 5. Förra året gjorde jag en rejäl sammanfattning av musikåret 2007 här på bloggen. Det gick bättre.

2008 års musiklistor får dröja lite. Till slutet av månaden tänkte jag. Fortfarande en del skivor jag måste lyssna mer på för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Det blir nog inga topp 5-listor för varje genre som förra året. Det tog lite för lång tid. Men kanske en topp 10 eller 20 eller så, plus lite andra godbitar.

Trevligaste nyårsmiddagen i mannaminne.









Stämningen var på topp när vi traskade iväg mot Tallhagens scoutstuga.
Väl framme började herr Schäfer blanda massa Red Bull Vodka-drinkar till mig i Dj-båset som jag gladeligen hällde i mig. Runt halv 12 började jag bli riktigt packad.
 Insikt nr 1: Bli aldrig för full som dj. Att mixa i detta tillstånd går åt helvete och man skrämmer bara bort folk från dansgolvet.

Klockan slog 12 och folk gick ut för att krama om varandra och ge varandra de traditionella nyårspussarna. Jag kände mig full, väldigt full. Jag kom in i stugan igen men kände att jag började må illa. Gick in in till ett avlägset kontor och lade mig på golvet. Ringde massa tragiska osh helt galna fyllesamtal (kommer knappt eller inte alls ihåg vad jag sa). Det som sedan följde är idag något oklart i mitt huvud. Men jag vet att jag hängde ut genom ett fönster och kräktes i flera olika omgångar under lite mer än två timmars tid. Jag minns att vänner kom in för att kolla till mig och ge mig uppmuntringar (tack).

När min mage inte längre hade något kvar i sig och snurrandet i huvudet hade lagt sig (det tog ett jävla tag) hade de flesta nyårsgästerna redan dansat klart och lämnat scoutstugan. Jag hade missat att hälsa på massa av de jag hade velat hälsa på, jag hade missat att dansa (min specialitet) och jag hade missat att spela all underbar musik jag suttit med i något dygn (sammanlagt) för att kunna ge gästerna den bästa dansupplevelsen (tack Jocke för att du ändå tog över rodret).

Jag gick tillbaka till dj-båset och spelade lite musik (från två sönderspelade högtalare) i två timmar och ett 10-tal personer dansade på dansgolvet.

Gick hem själv till Lars i Berga klockan 05.45.

Och så måste man som vanligt städa dagen efter.
Insikt nr 2: Städa är bannemig väldigt trevligt, speciellt då man är en 8, 10 pers som hjälps åt.




Ett stort tack till alla som ville komma och dansa lite! Önskar bara att jag hade kunnat vara med...

Insikt nr 3: Dra ner på alkoholintaget den närmsta tiden och inte vara lika full på nyårsafton ever again.

Pussar