På väg hem till Kalmar hann jag lyssna igenom både Nada Surf's och Jack Johnson's senaste skivor - båda är faktiskt grymt bra.

Nu ska jag inte säga för mycket såhär efter första genomlyssningen , men Jack Johnsons senaste kan vara hans bästa hittills. Hans gamla skivor har varit bra och framförallt mysiga, men har efter några låtar börjat gå lite på repeat. Sleep Through The Static känns mer överraskande, mer fyllig. Lite mindre Hawaii och surf än tidigare men fylld av harmoni och mysiga melodier. Jag gillar!

Jag trodde verkligen inte Nada Surf skulle kunna följa upp sin revansch The Weight Is A Gift från 2005. Jag fick känslan av att bandet efter två nästintill osynliga album bara hade råkat ha lite flyt, lite tur. Till en början låter nya skivan Lucky väldigt slätstruken, nästan tråkig. Men shit vad den tar sig efter några genomlyssningar. Nada Surf visar verkligen att dom är mer än en engångsföreteelse, att dom 12 år efter den intressanta debuten High/Low fortfarande är med och leker. Lite tråkigt att det bara är februari/mars, för Lucky hade lätt kunnat bli den perfekta sommarskivan. Får hoppas att den fortfarande känns aktuell när sommaren kommer.

"Water skiing, the waters hot, the waters soft
You act nice, a black birthday card I threw it away"

Tackar Fille! Antar att du tröttnade på att jag gick och lånade din och Jonas plopp hela tiden;)

Du är intresserad av skolans snyggaste tjej. Du är kanske till och med lite nykär. Du vill lära dig mer om henne. Du samlar mod, frågar om hon har lust att ta en fika. Hon svarar ja. Fikan går skitbra och det känns som om hon visar intresse tillbaka. Ni bestämmer en andra träff. Denna gång umgås ni hela dagen. Ni är på zoo, flyger luftballong och äter finmiddag på lyxrestaurang - och du betalar ALLT! Du är ju en gentleman liksom. Du tänker "Shit, det kommer bli hon och jag". Och varför skulle du inte tänka så? Du  har ju liksom ansträngt dig så mycket du kunnat. Hur skulle detta möjligtvis kunna sluta olyckligt?

För att sätta pricken över i:et tar du med henne till stans bästa och lyxigaste nattklubb. Du tänker "När jag visat mina dancemooves och hon fått i sig några drinkar kommer hon inte ha en gnutta tvekan kvar". Du betalar hennes inträde i entrén. Hon kommer in, men det gör inte du. Den biffiga vakten bara sträcker fram handen, blänger på dig och säger "Hörru UH!". Skolans snygagste tjej går in, men du får står kvar.

Det regnar. Du väntar i fyra timmar. Inte ens dina kallsonger är torra. När klubben stänger kommer så äntligen skolans snyggaste tjej ut, men hon är inte ensam. Hon grovhånglar med en biffig och hårig grek. Med lågt huvud och självmordstankar i sinnet vandrar du långsamt hemmåt, men tjejen hinner ikapp dig och haffar dig. Hon frågar "Skulle jag kunna låna lite pengar till en taxi hem till Dimitros?".

Man kan dölja skam genom att visa ett svärmorsdröms-aktigt leende, som Johan gör när han försöker ta reda på vem Kurt Cobain var.

Föreställ dig att du ska laga middag åt en person. Personen vill ha en speciell maträtt, men du har ingen jävla aning om vilken maträtt det är. Det enda du får veta är att personen vill ha köttfärs.

Du får 500 gram köttfärs. Du funderar länge, försöker klura ut vad personen kan vara sugen på. Du står flera timmar och sliter med maten och till slut är den klar. Du levererar den till personen på ett stort silverfat med lock.

Personen lyfter på locket och blickar upp mot dig med ögon fyllda av hat och ondska. "MEN FÖR I HELVETE DITT JÄVLA MONGO! JAG VILLE JU HA KÖTTFÄRSLIMPA" är det du får höra innan tacopajen du slitit med i flera timmar mosas i ditt ansikte. Du vandrar därifrån med känslan av att vara tillbaka på den där långtråkiga och ångestfyllda mattelektionen på högstadiet, där du trots att du försökte inte förstod ett jävla skit.

För någon vecka sedan kände jag årets första "nu är våren och sommaren på ingång"-doft utomhus. Ni vet den där säregna doften av dagg och vått gräs, eller vad det nu är.

Igår var det bannemig vår här i Karlshamn, nästan. Om det bara inte hade blåst hade man kunnat legat och solat på gräsmattan, nästan. Om man blickar ut idag frå man mer känslan av en deppig höstdag.

Så loggar jag in på Facebook (något jag numera nästan aldrig gör) och får se att min Göteborgskompis Jennie lagt uppe lite bilder från när vi mötte våren i London, Greenwich Park, förra året. Inte ofta jag längtar tillbaka till London, men nu fick jag plötsligt en stark ångestkänsla.

Att välkomna våren och sommaren med fotboll, öl och filt i Londons vidsträckta parker var en underbar upplevelse.

ge mig vår, nu, NU, NUUU!

Jag har sagt att jag aldrig mer ska åka till Hultsfredsfestivalen. Visst var det kul 2004 (enda året jag varit där), men den svenska drägg/fjortis/lantis-fyllan är alltid närvarande och allt känns så mycket skabbigare än på andra festivaler jag besökt.

Ända sedan jag inledde mitt festivalande och mitt livs första fylla med Roskilde 2003 har nordens största festival alltid legat mig varmast om hjärtat, främst pga av den underbara stämning som råder och alla grymma band. När Radiohead bokades till årets Roskilde var jag övertygad om att detta skulle bli mitt första jämna år på festivalen. Men därefter har det ärligt talat inte varit några intressanta bandsläpp förutom Chemical Brothers och Band of Horses (som jag redan sett).

Hultsfred blir däremot alltmer intressant. Rage Against The Machine, Jimmy Eat World, The Hives, Johnossi och Billie the Vision & The Dancers är ju aldrig fel. Nu tror jag iofs att Roskilde har många ess kvar i rockärmen. Vill ju liksom inte åka till Hultsfred igen, men jag kanske blir så illa tvungen.

Kanske blir det att åka runt i Sverige och besöka lite småfestivaler istället. Where The Action Is bokade idag Queens of the Stone Age och Dinosaur Jr. Klara sedan tidigare är även Foo Fighters, Hellacopters och The Hives. Punkrockfestivalen West Coast Riot i Göteborg ser ju också ganska intressant ut med band som Millencolin, NOFX och Bad Religion. I Augusti drag jag förmodligen till USA, men annars hade både Way Out West och Rassle varit av intresse. Just det, jag glömde Accelerator! Förra året hade dom ju ett grymt utbud. Får hålla tummarna för att dom har något att komma med då de första banden släpps...eller kanske inte. Då kommer min velighet bara växa sig större.

För tidigt att bestämma sig än, men klart är att Sverige bjuder på ett grymt bra musikutbud i sommar!

Somnade nog runt 03.00 inatt. Alarmet ringde 08.00 idag. Det var ytterst nära att jag valde att ligga kvar under täcket och skita i att gå till skolan. Hatar att sova för lite. Jag behöver sömn för att fungera fullt ut. Men så insåg jag att det vore dumt att missa första dagen på den nya kursen Implementationsteknik för medieteknik, dels för att jag inte har någon koll på Java-programering och dels för att man gör sig själv en otjänst genom att vara bekväm. 7 veckors Java känns - såhär på förhhand - inte särskilt upphetsande. Fanns liksom en anledning till att jag inte valde programeringsinriktningen. Men medans alla vi elever fäller glåpord hävdar våra lärare bestämt att det är bra att lära sig java, att det blir lättare att förstå sig på andra programeringsspråk efteråt och att man lättare får jobb om man har det i bagaget. So well, I guess I just have to hang in there.

Första Hostelfilmen var inte särskilt bra, men den skapade tveklöst en del illamående med sina makabra tortyrscener. Tvåan är Inte lika övergödd med osmakligt splatter och lemlestade människor. Däremot känns den mer psyko. Sen är det ju svårt att inte bli lite illamående när en man får sin kuk avklippt med en sax varpå ett par vakthundar äter upp den.

Hur ska man kunna hantera döden? Hur ska man någonsin kunna vänja sig vid den? Man tar så mycket för givet här i livet. Här klagar man på små vardagliga petitesser när man i jämförelse med andra har det så himla perfekt. Vad fasen har man att klaga på liksom? Man glömmer alldeles för ofta bort att vårda de människor man älskar, de man verkligen bryr sig om, de som bryr sig tillbaka. Sorgligt nog är det först då något fruktansvärt inträffar som ens bubbla krackelerar och spricker. Först då man stannar till, tänker till. Då kan det redan vara för sent.

Döden är oundviklig. Förr eller senare kommer den och hälsar på. Men man kan aldrig veta när den kommer. Det är alltid svårt att acceptera den. Mindre svårt om den kommer på grund av ålder, för att det är dags. Svårare om den dyker upp utan förvaning, när man minst anar det. Extra svårt om den drabbar folk som är så fyllda av godhet, livskraft och kämparglöd. Så orättvist. Varför?

Allt man älskar kan slitas ifrån en inom loppet av några sekunder. Allt man älskar kan snabbt tyna bort, inte längre existera. Liv förvandlas till död och kvar finns bara ett tomt skal, minnen och sorg. Ingen återvändo. Tomhet.

Så plötsligt blir det verklighet. Döden kommer på besök. När någon som står en nära får vara med om det fruktansvärda väcks tankarna direkt. Man vill finnas där, som tröst. Men hur ska man kunna trösta? På vilket sätt ska man trösta?

Karro - alla min tankar går till dig och din familj.

Havregrynsgröt, gymmet, diskning, dammsugning, skurning och underbart god kycklingwok. Efter förra veckans eviga sittande har det varit gudomligt skönt med en flitig och nyttig dag.

Lite som när Moses öppnade havet.

Iiiih! Iriver Clix2 är jätteliten! Trodde den skulle vara större än Iriver e10, men nepp. Bra, I guess.

Jag satte mig på cykeln, trottsade smattrande regn och hårda vindar, brottades med 8-huvade drakar, undvek dödsfällor och ninjaattacker. Men nu har jag äntligen det lilla paketet i min hand.

Varför är det alltid så att man blir nödig så fort man kommer hem innanför dörren? Var likadant igår då jag och Linus satt och jobbade i skolan. Precis efter han hade gått hem blev jag akut nödig. Beror det kanske på att man slappnar av betydligt mer så fort man blir själv? Samtidigt är det svårare att bli nödig då man har massa saker i huvudet och saker att hitta på, som på festivaler t ex. Det mänskliga psyket är skumt ibland...

Jag förstår inte hur det går ihop med arrangörernas "nästa års festial blir minre inriktad på musiken, mer inriktad på festen"-snack från förra året. Jag förstår inte hur det stora korset ska få plats på den förhållandevis lilla ängenscenen. Jag förstår inte hur man lyckats övertala en av världens just nu främsta dansakter att komma till de småländska skogarna. Klockan 00:00 den första augusti 2008 går Justice på ängenscenen i Emmaboda. Det är faktiskt sant.

Hur fan kan jag ha missat/glömt bort denna? Måste vara bland det gladaste och festligaste som gjorts i den svenska musikhistorien. Vill bara överge min laptop och dansa runt i skolan.

Inte hela videon, men ändå...

Bad Cash Quartet - Too Bored To Die

Sitter bättre på denna trästol än på min kontorsstol hemma, så jag jobbar i skolan.

Man kan prata hur mycket som helst, vara hur öppen som helst. Det blir aldrig pinsamt och tyst, men när ärlighet och känslor kommer på tal blir det alltid andra bullar. Sen kommer alltid det man egentligen vill ha sagt i eftersänd post, via sms. Känns lättare, men det blir ju aldrig lika ärligt som över telefon. Vaknar dock med en liten klump i magen idag. Är nog en blandning av tankar, för lite sömn och stress. Men "ta det som det kommer" låter som ett bra måtto just nu. Allt löser sig alltid!

Sitter ensam kvar i klassrummet. Har hittat lite grejer som jag lagt på bordet - ett gammalt tangentbord, en whiteboard-penna, en skruv, en kvarglömd cykelpump, en tunn plastpåse, en tom Colaburk, några klädnypor i trä, en lampa och en snuskig sopborste.

Vad ska jag göra med dom? Vad ska jag tillverka?

Är det bra eller dåligt om ens kiss luktar blommor?

...dygnet var några timmar längre?
...människan bara behövde 3 timmars sömn för att känna sig utvilad?
...människan inte kände stress?
...människan var anpassad till att sitta vid en laptop?

Tacksam för svar!

Från en avkopplande kortvisit i Malmö till rövarfest med klasspolarna i Kristianstad. När jag möter upp Lasse, Chrille, Linus, Micke och Eugen på stationen - efter att ha pimplat vin i min ensamhet på tåget från Malmö - är alla redan toktankade. Känner på mig att detta kommer bli en såndär kväll som det kommer snackas om i några veckor i skolan. Och visst blir det så.

- Linus blir skallad av en rakad kille på världens sämsta dansgolv (gå aldrig till 35an).
- Folk hoppar in i reklamskyltar och buskar.
- Folk kräks.
- Folk fäktas med biljardköer.
- Jag slår till Lasse och fäller ner han på gatan för att han häller ut vatten på mina cheesburgare.
- Någon kissar i en papperskorg på rockklubbens toalett.
- Jag och två av polarna slaggar hos en 18-årig tjej från Bromölla som varit med under kvällen. Mest random. Precis när jag säger "killar, nu strippar vi av oss" kommer tjejens mamma in i rummet. Jag hade nog inte kunnat somna om jag var mamman.
- Mamman somnar nog men två andra hålls vakna hela natten för att det "samlagas" i samma rum.

Blev tyvärr ingen Varanteater i fredags. Jag och Jossan tog för givet att det skulle finnas biljetter, men icke sa nicke. Tröga var vi! Är ju ändå Varanteatern liksom. Hallå liksom. Kändes extra surt att få beskedet då vi sprungit flera kvarter för att ta ut kontanter. Men kvällen blev supertrevlig ändå. Drog hem till den gamla Rällabon Stina (ja världen är liten) och pimplade vin. Vi blev kalasfulla och supertrötta. Skyller på Stinas tattiga 10-kronorsvin från Tyskland.

Stina och jag har beslutat att vi ska köra ihop en Rällafest nästa sommar där allt gammalt folk träffas vid Rällasjön för att festa loss. Vi har redan börjat skriva gästlistan. Snart kommer inbjudningarna.

Det är med tårar i ögonen jag kan konstatera att min mp3-spelare, Iriver e10, nu passerat vidare till elektronikhimlen. Det började med låtar som hackade, oförmåga att föra över filer till och från hårddisken och en display som frös. Eftersom den var importerad från Asien och eftersom garantin hade gått ut kunde inte reperatören åtgärda problemet utan att det skulle kostat lika mycket som en helt ny mp3-spelare. Min e10 blev bara lite över ett år gammal.

Om 40 minuter sätter jag mig på ett tåg till Malmö för att se varanteatern och imorgon åker jag till Sölvesborg för att festa. Hur jag ska klara mig utan min vän under dessa resor har jag ingen aning om. Jag antar att ritblock och tidningar får duga.

Ett jävla letande har det varit. Det känns som om jag sökt igenom hela internet i jakt på en välbevarad nercabbad amerikanare som både är fotad framifrån, bakifrån, snett från sidan och från sidan. Lättare sagt än gjort. Alltid är det någon vinkel som saknas. Jag har slitit mitt hår, fått ännu mer nackspärr och mumlat fula könsord mest hela tiden. Men nu tror jag bannemig att jag har funnit den, bilen som jag ska cruisa i längs Amerikas omväxlande vägar i mitt nästa After Effects-projekt.

En blankpolerad Ford Mustang från 1966.

Gud vad jag har saknat solen. Idag har det bannemig varit vårkänslor ute. Inte ett moln på himlen och fåglarna har sjungit i kör. För att framkalla ännu starkare vårkänslor och för att rama in denna underbara dag blir denna det självklara valet.

Jack's Mannequin - I'm Ready

Efter tre dagars intensivt arbete är mitt första projekt i After Effects klart. Blev en vinjett till det fiktiva tv-programet Kickflip.

Idag har jag lagt fram ett önskemål angående högre lön till min nya chef på Barometern.

Många tänker säkert "men shit vad najs att recensera tv-spel". Jag brukar instämma, för det är ju faktiskt ganska najs, men faktum är att det tar upp oerhört mycket tid. Jag spelar alltid så mycket jag behöver för att kunna ge spelet ett rättvist omdöme. Jag är inte direkt den som ljuger för folk, jag är ärlig. Ibland är dock tiden knapp och man får göra det bästa av det hela. Man får kompensera. Research är min vän.

Med spelande och skrivande inräknat innebär en recension nästan alltid minst fyra timmars arbete, och ofta snackar vi upp emot tio timmar (rollspel tar ännu längre tid). När det är mycket i skolan är det sjukt svårt att känna att man har tid för spelandet. Att få drygt 200 kr (efter skatt) för en recension som inneburit mellan fem och tio timmars arbete känns därför inte alls särskilt najs. Timlönen är ju faktiskt kass. Så när tiden är knapp och lönen låg är det svårt att finna motivationen.

I början gjorde inte detta så mycket eftersom jag såg skrivandet som en merit och ett privilegium, men nu när det har blivit vardagsmat och man inser hur pass lågavlönat det är börjar man fundera.

Visst, jag får behålla spelen jag recenserar. Men egentligen ser jag dom inte som betalning. Dom flesta är ju faktiskt "1-2 av 5"-kassa (spel som jag aldrig rör mer än en gång) och eftersom dom är recensionsexemplar,fyllda av gula remsor med varningstexten "PROMOTIONAL COPY. NOT FOR RESALE", går dom inte sälja vidare i andrahand.

Jag har framfört mina åsikter . Nu håller jag tummarna.

Musikens makt fyller mig, sliter tag i hjärtat och framkallar tårar och gåshud.

John Butler Trio - Ocean

Måltiderna i skolan urartar alltid i diskussioner kring bajs och sex. Som idag då vi åter igen tog upp detta med olika bajssorter och konsistenser. Klassiker som spindelminnen, elvan, ubåten och mexikanarn var några det diskuterades flitigt om. Tror snart det kommer publiceras en mer ingående och längre bajs-lista här på bloggen. För ärligt, med handen på hjärtat - kiss och bajs-humor kommer alltid vara roligt, oavsett hur stel och skrynklig man blir.

Bara älskar när man vaknar upp och frillan redan är så perfekt att man inte behöver fixa till den. Man slipper duscha håret och behöver inte stressa till skolan. Fast det blir nog mössa idag ändå.

Tackhej.

Ergonomin blir aldrig bra när man sitter och arbetar vid en laptop. Min nuvarande kontorsstol suger hästpung. Efter en hel dag med konstant arbete mår min rygg inte särskilt bra. Så de två senaste timmarna har jag arbetat på knä. Känns bra för ryggen men inte för knäna.

Christer Sjögren har alltid varit tanternas favorit. Det var tack vare deras röster han klarade sig i lördags Jag undrar hur många urtvättade xxl-trosor han fått kastade i ansiktet under årens alla livespelningar.

Är tanterna Christers favoriter då? Nej.

För sanningen är att Christer gillar småflickor. Det hela blev ganska tydligt i slutet av lördagens Melodifestival då Christer frekvent stötte på lilla Amy Diamond. Hans ögon och armar kunde verkligen inte säppa taget. Man kunde riktigt se hur hon kände sig obekväm i hans sällskap. Det hade jag också gjort, utan tvekan. För blåtta åsynen av denna karl får det att krypa i kroppen. Han är så läskigt smörig att jag bara vill kräkas.


(tack Schäfer för bilden!)

Arnold                                                            Christer

Har ont i huvudet. Springer över till Chrille för att snatta en huvudvärkstablett. Möter min nyinflyttade granne Fille i trappan. Han bjuder in mig på köttfärssåsmiddag. Har redan ätit köttfärssås idag och tre gånger förra veckan, men klart jag inte bangar. Behöver ju liksom ändå äta efter den nyss avslutade träningen. Det blir snack om tjejer, om hur dom funkar, om hur man tolkar deras sms. Alltid lika spännande. Fille och jag är enade och nickar instämmande...och så smakar köttfärssåsen mumma!

Tackar!

Lovar att bjuda Fille på en flygresa i ett privatjet till Stockholm. Där ska vi äta svindyrt på en vräkig krog på Stureplan.

Fixar. Man har ju kontakter, liksom.

Tung, drivig, porrig.

Den vägrar släppa taget.

Black Rebel Motorcycle Club - Berlin

Jag har en känsla av att denna dagen kommer bli jävlig. Stress, ångest och skit...och kaffe...skit.

Ungefär som denna kattens avsikter.

Syrran är på god väg.

Nu är jag hemma i Kalmar igen. Hemma för att umgås med familjen på farsans födelsedag och för att hänga med "officérn". Men det började dåligt, väldigt dåligt.

Klockan är 15.30. Bussen ska gå 16.05. Stressar sönder mig. Har gjort mig färdig för avfärd, slängt i mig maten. Då inser jag att jag har tittat fel på bussarna och att jag i själva verket har en timme till godo. Bussen går 17.05. Skönt. Tiden och jag är inte vänner, kommer kanske aldrig bli. Jag skyller alltid på att det ligger i släkten.

Varvar ner, slöar i dryga 50 minuter. Självklart är jag seg, igen. Får stressa iväg till bussen. Upptäcker att jag inte har kontanter till bussen. KUKEN! Måste liksom ha kontanter. Springer in på Fridhems Livs (aka turklivs) för att köpa lite choklad och samtidigt ta ut 100 kr på kortet. Men haggan till kassörska vägrar ställa upp! Hon blänger på mig med sina buskiga ögonbryn och säger bestämt att jag minsann får gå ända in till stan om jag ska ta ut pengar. För hon tänker inte låta mig göra det om jag endast köper två chokladbitar. Jag försöker förklara att jag har bråttom, att hon kan offra sig lite. Liksom, KOM IGEN FÖR HELVETE! Jag menar, hon är ju inte direkt stressad heller. Det är för faaan bara jag i affären! Men hon är bestämd. Jag blir pissed off, säger "Nej men skit i det då" och går ut ur affären med skakande huvud och suckande läte. Går vidare på 20-minutersvandringen till bussen. Går förbi Bennys Livs. Jag frågar om jag kan få ta ut lite pengar om jag köper lite choklad, och visst får jag det. Benny och hans familj kan man fan alltid lita på! Två tummar upp. Kakka.

Jag stiger på bussen, bussen rullar iväg. Halvvägs till Ronneby stannar vi till. Jag tittar ut genom rutan. Ser en massiv kö, ser blåa ljus. "kuuuuken" mumlar jag för mig själv. Står stilla ett bra tag. Börjar bli orolig. Om inte bussen åker nu kommer jag missa Kalmar-bussen i Karlskrona. Precis där efter börjar bussen rulla. Jag andas ut.

Pratar med Lovisa, pratar med Jossan. Allt blir bra.

Nu är jag hemma. Känns bra, känns könt. Det är fredagsmys. Bilder kommer.

00:37 - "Hello yes världens sötaste tjej within reach"

02:18 - "Eeeefterfest!"

02:43 - "Titeln "kung på dansgolvet" får väl räcka. En annan tjej undrade om jag var gay. why is there such a thing as byofriends..."

Barn som döps till Astrid, Elsa, Ragnhild, Agnes etc blir esteter senare i livet.
Barn som döps till Roger, Jerry, Benny, Ronny etc blir bilmekaniker senare i livet.

Visst är det konstigt, eller?

Jag tror helt klart att namnet man får som barn kan påverka hur man blir när man blir äldre. I vissa fall går det så långt att namnet styr in en i ett fack, en viss livsstil. Man har t ex lättare att bli cool och framgångsrik om man heter något unikt, kanske något gammalmodigt eller fulsnyggt. Om man har ett utstickande eller adligt efternamn kan det räcka.

Om man som förälder vill köra på säkra kort och låta sitt barn formas fritt delar man ut vanliga och ovågade namn som Johan, Erik, Hanna, Elin etc.

Samtidigt får man passa sig så att man inte ger barnet ett namn som han/hon kan bli mobbad för. Jag trivs med Johan, men självklart har jag fått utstå ett par "Johan-toan" under åren. Grundregel - ge inte ditt barn ett namn som rimmar på ett könsord! Ida-slida, Britta-fitta, Denise-klitoris...ja, ni ser. Inte för att små barn vet vad en klitoris är, men ändå.

Nu säger jag inte att barn med dessa namn inte kommer lyckas senare i livet, men det är att tänka på. Mobbningen kan ju både stärka och försvaga självförtroendet. Vi snackar bära eller brista, hjälpa eller stjälpa. Vi snackar om ett svårt val här. Vi snackar ansvar.

David Saur: Om du t ex får en son måste han döpas till DIno, åtminstone i mellannamn. Om man heter Dino Saur kommer han bli speciell, förmodligen en rockstjärna eller porrskådis. Visst, porrskådis är kanske inget yrke att skryta om vid släktmiddagen, men vi snackar mycket pengar här alltså. Om du döper din son till Dino kommer dina pensionspengar vara säkrade, for sure!

Jag kan verkligen inte få nog. Helt jävla genialisk, fortfarande.

Bra:

- Man kan tvätta sig i rumpan efter att ha gjort nummer två, precis som i Asien.
- Man kan enkelt göra rent toalettstolen eller spola bort allt fyllekiss som hamnat utanför.
- Man kan uträtta sina behov och duscha samtidigt (där snackar vi combopoäng).
- Man kan spola med slangen ner i toastolen för att skapa roliga ljud.
- Man kan linda in sig i duschdrapperiet, om man gillar sånt.

Anus:

- Om man är fet måste man sittduscha eller ha ena foten i toastolen för att få plats.
- Man kan halka och drunkna i toastolen eller halka och bryta en kroppsdel mot toastolen.
- Man måste stå i fyllekisset som hamnat utanför toastolen.
- Man måste ställa bort eller gömma toarullen varje gång man duschar, så den inte blir blöt.
- Det är så trångt att man inte kan ha drapperiet fördraget utan att det slimmas mot kroppen.

Jag tror det är såhär - tjejer som har tatuering i svanken är nymfomaner. Förmodligen gillar dom att bli tagna bakifrån, hårt och skoningslöst. Eller så vill dom bara att folk ska tro det.

En bortglömd och smärtsamt vacker pärla.

"When the time we have now ends.
When the big hand goes round again.
Can you still feel the butterflies?
Can you still hear the last goodnight?"

Jimmy Eat World - For Me This Is Heaven


Det är förövrigt såhär jag hade velat se dom live, med piano och tjejröst!!!

Jimmy Eat World är i min mening ett av världens bästa band, ett band som gjort några av världens bästa låtar, ett band som kanske påverkat mig mer än något annat. På söndagskvällen, efter det trevliga förbandet Sparkadia, stiger dom på scenen i det skolmatsals-aktiga Vega i centrala Köpenhamn. 2005 spelade Jimmy Eat World på Roskildes orangea scen. Det var en bra spelning, en bra setlist, men en alldeles för stor scen för de fyra killarna från Arizona, USA. Vega är en oerhört liten lokal och publiken består säkerligen inte av mer än max 800 pers. Men det är såhär jag alltid drömt om att få se ett av mina absoluta favoritband. Intimiteten liksom. Att få komma nära.



Jag är trött, trött så in i helvete. Inte så konstigt eftersom jag endast lyckats sova någon enstaka timme natten innan. Det är jävligt synd, för jag är inte alls i vidare god konsert-stämning. Och Jimmy Eat World lyckas tyvärr inte göra mig särskilt mycket piggare. Under den deppiga och något utdragna Disintegration eller den tomgående Get It Faster får jag anstränga mig för att inte gäspa. Det hela börjar emellertid oerhört starkt och ösigt. Den storslagna Big Casino från senaste skivan Chase This Light följs upp av den alltid lika helgjutna Sweetness från Bleed American. Setlisten är helt okej och innehåller en bra blandning av gammalt och nytt material, men under många av de mer ösiga låtarna känns det bara som om bandet gör sitt jobb men inget mer. Ofta känner jag att det saknas någon, en fyllighet. Förmodligen hade ytterligare ett instrument, kanske ett piano, gjort underverk. De pianostycken som finns på skiva byts här ut mot gitarr eller nonchaleras ibland helt.



Det är under de mer lugna och känslosamma låtarna det blir som bäst. När publiken tar i från tårna i den avslutande refrängen till min begravningslåt Hear You Me är tårarna nära, och när bandet framför en supermysig nyversion av Your House skiner jag som en sol. Men oavsett hur mycket Jim Adkins svettar ner sin långa lugg och mörka skjorta är det alldeles för glest mellan känslosvallen. Att avsluta spelningen med The Middle, en av bandets mest kommersiella och uttjatade låtar, känns inte särskilt roligt, även om kidsen längst fram verkar tycka det. Världens bästa låt - A Praise Chorus - borde vara det naturliga valet. Jag fick den iofs på Roskile, men inte ikväll. Kanske är bandet trötta på att framföra den.

Trött är även jag själv. Kanske är det just därför som jag går mot centralstationen, genom Köpenhamns porrbutikskvarter, och känner mig förvånat oberörd. Kanske är det helt enkelt så att ett av världens bästa band inte är lika bra live som på skiva.

Konsertens höjdpunkter

1. Hear You Me
2. For Me This Is Heaven
3. Den alternativa versionen av Your House

Idag kom två ganska söta tjejer till skolan och delade ut gratis Red Bull till eleverna. Två tummar upp


Så det så.

Och jag har äntligen fått sova ut. 10 timmar blev det.

Först Drive-By Truckers och nu det här. Musikåret 2008 har fått en grym start!

Vampire Weekend - A-Punk

...Bratten inte ser ut som sig själv.




Debaser (Malmö) i lördgas. En timme av intensiv Kalmardans (tm) och total livsglädje.

Klockrent som det alltid borde stavas                Tidelag?

Min vän är en container.

Ja inte är hon slapp inte.

Jag, Joppa, Bratten, Ricke, Sofia, Jossan, Elin.

Chill, shopping, känguru, fest, Debaser, Niccokick, Köpenhamn, Vega, Jimmy Eat World.

En såhär på förhand mycket bra helg.

Långsamt går det och trött blir man! Men nu är tre av fem uppgifter klara. Det sura är bara att jag typ måste ta tåget klockan 9 från Malmö på måndag för att hinna hem till de sista tagningarna.

Jag hatar att blir väckt då man sover som djupast och skönast, när den där djävulskt monotona och oerhört uttjatade alarmsignalen tjuter en i örat. Jag har sovit alldeles för lite under den senaste veckan. Kroppen börjar känna av det. Det rör sig kanske inte om mer än en timmes extra sömn, men den där timmen gör förbaskat mycket. Idag kunde jag ha valt att ligga kvar i soffan och sovit ytterligare några timmar, men valde istället att stressa iväg till skolan för dagens spelföreläsningar. Nu i efterhand konstaterar jag att det var ett felaktigt beslut. Men hey, jag fick åtminstone gratis lunch i skolan.