Kongle på norska heter på svenska: Kotte...kotte

STOR kongle från ett sequoia-träd i Sequoia National Park, Kalifornien.

Detta har varit en musikens dag. Vad ska man liksom göra utomhus när molnen är lika tjocka som mitt hår?...fast mycket gråare då...

Lyssnat non stop från i morse tills nu. Sitter fortfarande i kallingarna framför datorn=)

Lite vattniga ögon har det blivit till dessa två guldklimpar:

Bon Iver - Stacks


Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur

Jag älskar hård musik. Hård musik rymmer så satans mycket känslor. Jag är en känslomänniska. På Underoath's senaste skiva finns många låtar som ger mig en riktig jävla käftsmäll. Men det är käfsmällar som jag gillar, som bara gör leendet på mina läppar ännu större och som bara gör gåshuden på mina armar ännu kraftigare. En kompakt vägg av smattrande trummor, tonsäkra avgrundsvrål och underliggande, underbara melodier. Lost In The Sound Of Seperation kan mycket väl vara årets bästa skiva.

Underoath - Anyone Can Dig a Hole But It Takes a Real Man to Call It Home


Underoath - A Fault Line, A Fault Of Mine


Underoath - Desperate Times, Desperate Measures

Uppdraget: Lukta på en påse med surströmming och skriva upp det ord/ den känsla och de tre färger man först kommer att tänka på. Därefter skapa ett cd-fodral inom 1,5 timme med dessa intryck som grund.

Jag tänkte på kattpiss och svart,gul och grå.

Detta blev resultatet:

Cats Hate Dogs - Run For Yor Life

Det hela började med en middag under fredagskvällen. Det vankades fisksoppa. Mina flatmates Robert (58) och Stefan (51) började diskutera nazism och jobb, huruvida det var okej att jobba med nazister, även om man hatade deras värderingar. Stämningen i köket blev mer och mer aggressiv. Inte så att smockan låg i luften, men bara väldigt starka åsikter och hårda tonfall. Jag lämnade middagen och käket för att åka in till stan och hämta syrran. När vi väl kom tillbaka till våning 8 på Gröndalsvägen 112 satt Robert och Stefan och diskuterade i vardagsrummet, men någonting var inte som förut. Köket såg, tja, lite mer annorlunda ut än när jag lämnade lägenheten. Diskussionen hade tydligen bara blivit allt mer intensiv och till slut var Robert tvungen att få utlopp för de känslor som bubblade inombords. Köket blev offer.

Robert och Stefan har varit vänner i 22 år och förmodligen har något legat och bubblat mellan dom den senaste tiden. Båda är terapeuter och har starka åsikter. När de diskuterar brukar det ofta bli ganska djuplodade diskussioner. I fredags blev känslorna för stora och var tvungna att komma ut. Nu har de båda gubbarna dock pratat ut om allt, och läget är som förut. Nästa dag hade Robert satt in ett nytt bord i köket. I just love my old fellas! Förutom läget och inredninegn är det just detta jag älskar med att bo på Gröndalsvägen 112. Det blir ofta djupa diskussioner som leder till livsinsikter och man vet aldrig vad som komma skall.

Robert tog en sväng om när jag och syrran hade kommit hem



Robert och Stefan står och betraktar förödelsen.



Dagen efter

Allt började i onsdags då vi presenterade våran affärsidé inför ett antal högt uppsatta personer i medie och finnansbranschen. Det gick toppen! Allt slit och alla sena nätter gav utdelning och vi blev bemötta med glada miner och possitiva omdömen. Dansade därifrån, på små lätta moln, lyssnade på världens bästa låtar och mådde så jääääävla bra. Bästa känslan, när man får uppskattning efter hårt slit och då nervositeten lagt sig. Kvällen gick i festens tecken. Slutfirande på rekalmbyrån Britny, karaokevrålande vid Odenplan och superultramegaturbo-dans på Spy Bar. Gick till t-banan klockan 01.00. Nästa t-bana gick 05.00. Jag bara: "KUUUKEEEN". Pallade mig tillbaka till "Spyan". Totalt osugen på dans och folk. Härdade ut till 02.30 då jag tog en buss till Stora Essingen för att därfirån fortsätta till fots i 20 minuter. Frös pungen av mig i den bitiga kylan! Somnade klockan 03.30. Vaknade en timme senare av att en tjejkompis ringde och ville ha nummret till en taxi. Blev klarvaken. Kunde inte somna om på en timme. Sen ringde alarmet 07.45. Dags för utvärdering i skolan! "JAAAAAA!". Total trötthet.

Torsdagen, fredagen och lördagen följde i samma sömnlöshetsmönster. Filmtittande, fest, knasigheter och svårighet att somna djupt. I natt sov jag nog bara 2 timmar. Dygns och matrytmen är helt fucked upp. Så nu tänkte jag faktiskt gå och nanna kudde (Har ju inte ens sett Bollibompa liksom) och sikta på att gå upp tidigt i ottan. Nödvändigt skulle jag tro. Try to get back on track.

Imorgon ska jag bjuda er på helgens knasigaste händelse...

Anberlin - Younglife (Acoustic)


Fleet Foxes - Quiet Houses

Blunda, lyssna, älska.

Explosions In The Sky - Your Hand in Mine

Som en Pettsson och Findus-bok. Man hittar nya SMÅ detaljer hela tiden.


Och en sorgligt bortglömd kioskvältare från Frankrike:
Modjo - Chillin

Den gångna veckan har varit en bra sådan. Jag har varit glad i stort sett hela tiden. Tidigare veckor har det varit upp och ner mest hela tiden. Inte längre. När man är glad och tillfreds med sig själv gör man även andra människor glada. Glädje och kärlek smittar. Många härliga samtal och människomöten har det varit. Gammalt groll som tidigare legat och gnagt har stått ur fokus och börjat kännas passé. Andra saker har upptagit min hjärna (för det är ju faktiskt hjärnan som  får oss att känna, inte hjärtat. Hjärtat är bara en symbol och kroppens pump). Det känns som om framtidens ljus och skimmer börjar svepa om mig. Mycket  saker på G. Feels good.

Puss

Mest kärlek just nu: The Smiths-doftande glädjepop från Danmark.
Northern Portrait - I give you two seconds to entertain me

Arcade Fire - Rebellion (Lies)

"Mumintrollet är hårigt. Det måste rakas."

/Johan Leion

Den som har flest Facebook-vänner när den dör vinner, eller nått...

Och grattis Robert Nilsson! Du blev nummer 400.

Sådär ja. Då var Grupp 10 äntligen klar med affärsplan och konceptbok för vår affärsidé Socialize.

Socialize är en positionsbaserad tjänst för din smartphone/3G-mobil som öppnar upp för socialisering med andra människor i vår generellt gråa och stela vardag. Kan tyvärr inte gå in mer på detaljer i dagsläget...

På onsdag ska vi presentera vår affärsplan och idé inför högt upsatta bankmän och riskkapitalister. Antingen får vi tummen upp eller tummen ner.

Medan de andra främst sysslat med den tunga affärsplanen och ekonomibiten har jag pysslat med grafisk profil/ konceptbok den senaste veckan, och i inatt sov jag bara 3 timmar (som det alltid blir kvällen innan deadline). Visst hade jag kunnat slipat ännu mer, men tiden räckte helt enkelt inte till. Måste ändå säga att jag är nöjd över resultatet och min egna/gruppens insatts.

Nu ska jag in till stan för att lämna tillbaka mitt tredje par skor och försöka få lite sömn innan kvällens festligheter.

Logotypen

Stars - 14 Forever (från Ep:n Sad Robots) - Jag dööör av mys!


Anthony Green - Dear Child


The KIllers - Human (bättre och mer dansvänligt än typ allt från förra skivan)

Kära besökare, jag ger er min kära vän Björn Markström.

Fylleblick och dubbelhaka, jo jag tackar.

- Förfest och livräddning med flat Eric (maskoten som rökte korv i den gamla goingen Flat Beat med Mr Oizo)
- Kanske fixat jobb till en klasspolare efter att ha satt på honom mot väggen på Marie Leveau! (Tjejen som stod bredvid jobbade på Carlings, fick upp ögonen för honom och tog kontakt).
- Otaliga försök med att få plats med så många fingrar som möjligt på en annans mun (tror vi klarade 8???).
- 8 brunstiga singelkillar förgäves på jakt efter tjejer till efterfest i världens största hus klockan 4 på natten (det var så nära!). Länge sedan jag skrattade så mycket som jag gjorde åt klasskompisen Johans desperata raggningsförsök på 90:ans buss på väg hem. Eller när klasskompisen Andreas blev förbannat och skällde ut ett gäng fransyskor som tvekade på om de skulle med eller ej. De hängde inte med. Skrattdöden.

OPM - Heaven Is A Halfpipe

Caj Malmros är en man vars liv jag skulle vilja filmatisera. Jag hade velat ringa Tim Burton och bett honom att göra något i stil med Big Fish. För Caj Malmros har levt ett liv som får mig att tänka på Ewan McGregors huvudrollskaraktär i en av världens mysigaste filmer. Han har levt en saga, ett liv där han alltid gjort det han tycker är kul. Han har aldrig gått till jobbet med en enda dålig känsla i magen. Han har gått genom livet med måttot "ingenting är omöjligt". För om någon sagt till Caj: "Nej, det går inte" har han bara blivit ännu mer sporrad och övertygad om att det faktiskt går. Han har gett finansiärerna och regelmännen, vars pärmar endast är röda med texten "NEJ", långfingret och alltid hittat nya kryphål och andra tillvägagångssätt för att förverkliga sina drömmar.

Caj har startat flygbolaget Linjeflyg (första flygbolaget som hade rökfritt och som serverade sprit till sina resenärer medan andra flygbolag bjöd på kaffe och bullar), han finansierade och startade Stockholms vattenfestival genom att endast tigga till sig två miljoner kronor (genom att bara snacka), han marknadsförde Gevalia i mittan av 90-talet med dess slogan "när du får oväntat besök" och satte bl a upp ett flygplan på "svampen" på stureplan och händge en varmluftsballong på obilisken vid Sergels torg.

I går morse höll Caj en fötrollande föreläsning här på Hyper Island. Jag bara satt och log och blev omsvept av ett sagomys. Caj har alltid följt sitt hjärta och sin vilja och fått igenom sina idéer, ALLTID. När andra sett nackdelar och hinder har han sett fördelar och möjligheter. Herrn måste ha ett av Sveriges största och viktigaste konatktnät och han har fattat detta med sälj och livsglädje. Det var länge sedan jag blev så här inspirerad av en persons liv.

Story Of The Year - Choose Your Fate

Jag har stått där förut, med den ena foten i det förflutna, med den andra i den lovande framtidens ovissheter. Varje litet korn av framtida förhoppningar singlar ner. Lägger sig. Bildar ett tunnt skikt av värmande glädje. Men det tunna skiktet blåser snabbt bort med vinden, vinden som är lika oviss som kärleken, och river upp ett nytt sår i mitt kärleksekande hjärta. En påminnelse likt ett gummiband som ständigt håller mig tillbaka. När man innerst inne inser att  framtidens vision, verkligheten, aldrig kommer kunna bli lika glimmrande som ens felfria utopi, varför då plåga sig med att ständigt bli påmind? Jag har varit där förrut. Då höll jag hoppet uppe. Glorifierade. Byggde upp en felfri drömvärld, i sinnet. I slutändan, efter mycket lidande, raserades denna värld ändå. Jag gör inte samma misstag igen. Jag trycker på delete, bränner upp alla spår och försöker ta nya tag. Imorgon är en ny dag. En start på någonting nytt.

Fick ett gigantiskt sug. Hela dagen har jag gått runt och trallat på Fall Out Boy. Nu har jag lyssnat och sjungit mig igenom bandets två första album. Det fanns en tid, för ungefär 4,5 år sedan, då jag tyckte att Fall Out Boy var världens bästa band, och typ det mest punkrockiga man kunde lyssna på, precis som jag tyckte att One Tree Hill var världens bästa tv-serie. Det var liksom tiden då de precis släppt sitt första album, långt innan de hamnade på MTV och alla "emokids" börjadde dyrka dom (pffft). Idag blickar jag i backspegeln och ler lite för mig själv. Fall Out Boy känns idag ganska mesiga, något jag inte alls tyckte då. Men visst är det fortfarande väldigt trallvänligt, och visst får det mig att minnas allt det härliga från "den gamla goda tiden". De där dagarna börjar dock kännas väldigt avlägsna...

Tell That Mick He Just Made My List of Things To Do Today


Sugar Wer're Going Down