Barndomen är en intressant tid, en förgången tid där allting var nytt, där allting var spännande. Jag startar nu en ny sektion där jag tänker berätta om minnen jag har från denna era. Det kan handla om i stort sett vad som helst - från utforskarrundor jag och polarna hade i skogen, skumma saker man gjorde och lekar man lekte till små fragment jag har kvar och all kultur jag insöp.
Barnprogram man växte upp med som liten kommer alltid vara ett återkommande och älskvärt ämne, så därför tänkte jag börja med att berätta om ett av de barnprogram som betytt allra mest för mig - nämligen Mumindalen (och då menar jag inte vuxenfilmen med samma namn...om den nu finns).



Vi 80- och 90-talister klagar alltid på hur pass dåliga dagens barnprogram har blivit, och jag kan bara instämma. Och jag tror inte det beror på mitt åldrande, utan pga att dagens barnprogram inte har den där magin och fantasirikedomen som de hade förr. Mumindalen var kanske det barnprogram där magin och mystiken var som störst.

Frågan är om något annat barnprogram haft lika färgstarka karaktärer. Jag kommer aldrig glömma den godhjärtade muminfamiljen, den kloke ensamvargen snusmumriken, den ettrigarödtotten Lilla My eller den lömska hårbollen Sniff. Samtidigt som de levde ett harmoniskt och spännande liv i sin fridfulla dal, i sitt båa, siloformade hus så fanns äventyr och faror alltid runt hörnet. Det var just det som gjorde serien så speciell - den var lite mer vuxen, lite mer vågad och framförallt otroligt mycket mer skrämmande än alla konkurrenter. Mumindalen var sagomys blandat med skräck.



Mumintrollen gav sig ut på resor och upptäcksfärder som både var otroligt fängslande men samtidigt så läskiga att jag ibland fick gömma mitt fräkniga ansikte i soffkudden. Spökskepp, osynliga flickor, häxor, levande skogar och hattifnattar var bara några av de mystiska saker som Muminfamiljen stötte på. Men värst av de alla var ändå Isfrun och Mårran. Isfrun var den vackraste varelsen i hela Mumindalen, men endast en blick in i hennes lockande ögon förvandlade åskådaren till is. Mårran kan mycket väl vara den mest skrämmande sagokaraktär som någonsin skapats. Med ett mårrande ljud gled hon långsamt fram över dalens slätter och satte Muminfamiljen i skräck. Hon var en ensam varelse som egentligen inte ville något illa, men allt hon vidrörde förvandlades till is. Hennes stirrande ögon och mårrande läte kommer alltid vara något av det mest skrämmande från min barndom.



Mumindalen ter sig nu i efterhand som något mycket djupare än vad man som liten kunde inse. Det är en skildring av vuxna i en tecknad skrud om massa vardagliga saker som rädsla, ensamhet och kärlek - saker som man som liten inte riktigt förstod sig på. Så mycket mer djupbottnat än Disneys klischéartade drömbilder.

Nej nu får det fan vara nog! Detta var den tredje tisdagsnatten i rad jag inte kunde somna. Jag ligger vaken, är pigg som om jag hade svept 3 Red Bull och tänker alldeles för mycket. Jag gäspar men kan inte koppla av. Känner mig hungrig, kissnödig, men orkar inte göra något av det. När jag legat där i 2-3 timmar utan att somna in får jag ta till speciella metoder för att lyckas.

Igår var jag och polarna återigen på sommarens bästa utesälle - Strand i Borgholm. Det blev tillslut en riktigt bra och otroligt underhållande festkväll. Här är gårdagens tokigheter i punktform:

- Precis som min mage skrev på min blogg förra veckan ställde den ironiskt nog till med ett riktigt helvete igår. Efter att jag slukat en Capricciosa hemma hos Joppas mormor bubblade det till ordentligt och sedan brakade helvetet löst. Efter några rundor på skithuset vågade jag dock ta upp drickandet igen. Därefter höll magen faktiskt käft och skötte sig riktigt bra.  

- Om Lars nu är säker på att han och jag inte gav varandra tunga på studenten så blev Ricke igår isåfall den första killen jag någonsin hånglat med. Visst gav jag Eric lite tunga på studenten, men det var inget riktigt hångel. Lite senare på kvällen hånglade jag även med Bratten:

Bratten - Asså...Fan Johan, vi måste hångla. Vi gör det nu då.
...hångel hångel
Jag - Fan Bratten, du hånglar ju lika snabbt som ladyboyen jag hånglade upp i Thailand. 

- Jag, Joppa och Ramne satte oss i Joppas bil för att dricka lite mer vin. När vi suttit där i ca 10 minuter kommer tre tjejer som sätter sig och kissar i rabatten framför bilen. Efter att ha gjort ett litet gliphål i den immiga framrutan satte jag handen på bilens tuta. Tjejerna gav ifrån sig ett högljutt skrik, avbröt det de höll på med och dunstade snabbt från platsen.


Ramne faller offer för svinet

- När vi efter Strand skulle gå hem till Joppas mormor slog fyllan till ordentligt för Ricke som hade blivit bjuden på massa gratisdrinkar hela kvällen. Faktum är att varken jag eller någon av de andra killarna någonsin sett pojkstackarn lika redlöst berusad. Detta är några av sakerna han gjorde:

-Hånglade med både mig, Bratten och Linåker inom loppen av två minuter.
-Hoppsparkade en Preem-skylt och var nära att stuka foten i landningen
- Satte sig i en vattenpöl
- Lade sig på ett par kundvagnar utanför Hemköp
- Skulle utan anledning ta ut 200 kr ur bankautomaten men råkade ta ut 500 istället.
- Snubblade på Brattens luftmadrass och landade med huvudet i ett nattduksbord.
- Lade tre mackor på varandra varpå han tog smör med pekfingret och kletade på mackorna.
- Fyllde en macka med sjukt mycket räkost varpå han hällde på så mycket chokladsås att räkosten inte syntes.  Därefter sa han: "Oh, titta vad god".
- Skickade ett ursäkts-sms till till någon Birgitta Wallén, ett sms som egentligen var menat för Joppas syster Sara,   men Joppa gav Ricke fel nummer avsiktligt.

Kort och gott en sjukt rolig festkväll

En kär vän till mig hade lite mys med sin flickvän på morgonkvisten. Han pillade lite på henne och hon skulle börja pilla lite på honom. Men killen var sjukt sugen på att ligga så han var rak på sak:

- Alla som vill knulla räcker upp en hand.

Jag har precis sett Transformers The Movie på Biostaden i Kalmar, och jag är helt nollställd och splittrad över mitt omdöme. Jag har växt upp med Transformers: Sett den tecknade tv-serien, läst serietidningar, spelat tv-spelen och lekt med leksakerna. Förutsättningarna och stommen kan ju inte bli särskilt mycket bättre än så. Kanske är det just därför jag inte tyckte filmen var särskilt bra. Visst, konceptet är intakt, men samtidigt oerhört moderniserat. Robotarna känns nästan för avancerade och lite väl högteknologiska. Den lilla roboten som hackade sig in i datorsystemen liksom? Vad fan var den med för och varför fick den så mycket utrymme?

Michael Bay är känd för att amerikanisera varenda scen i sina filmer (Armageddon, Pearl Harbor) och spä på med klyschor och moralkakor, och Transformers fortsätter enligt den mallen. Det hela blir väldigt löjligt. Ni vet: Starkt motljus, endast snygga människor som har någon slags kåthet i blicken och pampig orkestermusik som egentligen är alldeles för maffig för den pågående scenen. Visst, Transformers-konceptet är inte särskilt seriöst från början, men jag hade ändå förväntat mig mer seriositet. Filmen kändes lite för mesig. För mycket Westlife istället för Slipknot liksom. För mycket American Pie istället för The Rock.

Kanske håller jag på att bli som mina föräldrar som tycker att för stora doser av overklig science fiction är för "out of this world". Men så kan det ju inte vara? De hånade Matrix. Jag dyrkar den. Men det känns stundtals som att Michael Bay har försökt smälta samman seriositet med något som just känns HELT jävla overkligt. Robotar från yttre rymden liksom!? Vart härstammar dom ifrån och hur fan har dom blivit så superavancerade? Aliens kan jag acceptera, men här blir det ibland FÖR overkligt.

Men det egentliga och största felet ligger förmodligen i Michael Bays försök till att blanda in känslor. Kanske var det skådespelarna och deras totala oförmåga att visa känslor som gjorde det. Kanske var det den stundtals komiska men samtidigt ytliga dialogen som gjorde det.

Samtidigt kan jag inte sluta imponeras av 3D-tekniken och actionsekvenserna som verkligen var "tappa hakan-aktiga". Kanske var det bristen på just action som gjorde det. För få actionsekvenser och en för lång inledning där människorna fick alldeles för mycket fokus.

Kan det vara så att Transformers-konceptet i sig inte fungerar på vita duken? Det fungerade i alla fall tio gånger bättre som spel till PS2. Där var det bara action som gällde och jag slapp människorna och deras falska känslor.

Jag är splittrad! Jag kan ha blivit kräsen, men jag förväntade mig faktiskt mer gåshud.

Kanske var jag bara i helt fel sinnesstämning denna kväll.

Ni förstår inte hur skönt det var att sova i sin egen säng inatt. Det var lika skönt som att ha sex, äta den första biten av en färsk pizza och skita ut en efterlängtad korv, fast allt samtidigt. Jag hade kunnat sova hela dagen. Roskilde 2007 har tärt på krafterna. Jag har gått ner några kilon, skapat mig ett ännu större ölbehov än tidigare(ja det växte efter London) och låtit mitt befintliga skägg växa till sin maxgräns(tror jag). Det har varit en märklig festival. Stundtals det jävligaste jag upplevt, stundtals det bästa jag upplevt. Folk brukade säga att 2004 var ett av de regnigaste och lerigaste åren i festivalens historia. Tur att man inte var där. Men 2007 VAR det regnigaste och lerigaste året i festivalens historia. Jag var där.

Det var verkligen så att man helst skulle dricka hela tiden för att glömma regnet och ångesten. Många gjorde det, inte jag(åtminstone inte hela tiden). Två gånger var jag nära att knöla ihop min genomvåta packning och åka hem. Dels första dagen då jag upptäckte att mitt och Linåkers sketna Coop-tält läckte in tonvis med vatten och dels i torsdags där den konstant gråa himlen aldrig slutade gråta och där Danmarks fittiga mark blev till ett hav av kvicksand. Men jag kunde ju inte åka hem, inte med tanke på vilka band som väntade. Jag är så otroligt jäkla glad att jag inte åkte hem. Roskilde 07 bjöd nämligen på några av de bästa konserter jag haft nöjet att uppleva.

Festivalens höjdpunkter:

Arcade Fire - I torsdags då himlen fällde sina tyngsta tårar över området blev Arcade Fire räddningen, trösten, ljuset i tunneln. För tredje gången i livet, under Rebellion, fällde jag tårar under en konsert.

Basement Jaxx - Att se detta band live är en otrolig upplevelse. Fler färgstarka och utstickande bandmedlemmar under samma tak får man letar efter. Dessutom har de gjort några av världens roligaste och tyngsta danslåtar. När de drar igång Where's Your Head At - VÄRLDENS tyngsta danslåt ever - vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det vet inte heller resten av alla 50 000 åskådare. Havet exploderar. Kanske den bästa låten jag hört live NÅGONSIN. Orangea scenen kunde inte ha fått en värdigare avslutning.

Dj Tiesto - Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag inte gick tidigare från Red Hot Chili Peppers spelning. Den var en stor besvikelse( nej Jocke, det var inte bra, hur mycket du än dyrkar dom). Nu fick jag endast en timmes röj under Arenatältet, men vilket JÄVLA röj sen. När Trance är som bäst finns det inget bättre att röja till och det bevisade en av världens främsta dj:s under lördagskvällen. Festivalens fetase bas och ljusshow. Joppa - du skulle varit där. Jag slutade aldrig hoppa.

The National - Festivalens kanske dystraste och mest vemodiga spelning var även en av de bästa. Trummisen som spelade barfota var sjukt säker och violinisten gick loss på sin fiol som om det inte vore någon morgondag. Fake Empire är tveklöst en av årets bästa låtar och var även höjdpunkten under spelningen.

Arctic Monkeys - Egentligen borde dessa unga killar från det regniga landet i väst spelat inomhus, på en mindre arena. Orangea scenen var lite för stor, även om publiken fanns där. Men bandet agerade som om 40 000 (var nog mindre) åskådare inte var någonting. Under en efterlängtad klarblå himmel och värmande sol levererade de arktiska aporna en otroligt tajt show där hitsen avlöste varandra och där jag aldrig kunde förmå mig sluta dansa av glädje. Många låtar från senaste skivan växte ännu mer i mina ögon. When The Sun Goes Down var ändå höjdpunkten.

Festivalens lågvattenmärke:

My Chemical Romance - Jag hatade dom innan och jag hatar dom definitivt betydligt mer efter deras konsert på Roskilde. MCR är ett hoax, ett hån mot genren som en gång kallades emo. Och jag tycker inte illa om dom för att de är mainstream eller favoriserade av en enad fjortiskår. De är helt enkelt inte bra. Det MCR gör gör hundratals andra band bättre. Så varför bry sig?