Been listening to Gorillaz new record Plastic Beach a few times now, and I must say - It's rockin'! It's surprisingly good. The album sounds and feels like it's cover looks like. The animated characters invites you to their sunset drenched island where a crazy party is going down. At first visit it may seem pretty stiff and weird, but after a while it loosens up and the subtile melodies and grooves all starting to make sense. I took a while, but once I dropped my guard I was totally swept away. Join the party!



Stylo


On Melancholy Hill

Sorry if 50% of the audio is me singing along behind the camera. Couldn't help it.

The new promising band Local Natives just released their splendid debut record Gorilla Manor.
This is my favorite song so far.

World News


And a live version

Sometimes you stumble upon songs that's so overwhelmingly powerful that they make Chuck Norris look like a silly little worm, songs that feels like they're describing the most powerful, dramatic and adrenaline filled moments in life. If I would've rushed the shores of Normandie on D Day, been Neo in the "Lobby Scene" in The Matrix or rushed onto the field in a Super Bowl Final - the odds are now pretty high I would've chosen to be accompanied by this bombastic anthem:

Songwise this year couldn't have got a better start.

Three good examples:

The Tallest Man On Earth - King of Spain
This swedish singer songwriter (Kristian Matsson from Dalarna) definitely deserves more time in the spotlight. With only his voice and his guitar he creates some truly powerful and emotional songs. Bob Dyllan would be jealous. King of Spain just makes me wanna jump in a car and escape down a deserted highway, leave the  past behind and aim for the horizon. Cry a little bit, smile a little bit. There's strong feelings all over it.




Surfer Blood - Swim
The riff, oh the riff! This years catchiest one so far, for sure. Reverb is popular these days, but when it's used in the right way, like in this case, I'm not complaining. In combination with the crisp guitars it creates a new dimension to the sound, lifting this song up to the very heights of powerful awesomeness.




The Soft Pack - C'mon
Another indie rock band on the allready packed music scene. Yep! But when they're making songs like this one I can't get enough. A great energizer that makes me wanna run run run!

Sonic Living is an awesome service. It pulls info from your music player on your computer, and as soon as one of the bands you're listening to comes to town it gives you a notification. How fuckin awesome isn't that?

Right now my calendar for Febuary looks like this:

3rd: Jaguar Love
5th: The Thermals
6th: Dawes
13th: Justin Towns Earle
14th: Girls / Magic Kids / The Smith Westerns
16th Motion City Soundtrack
18th Alkaline Trio / Cursive
26th: Atlas Sound
27th: Mark Kozelek (Sun Kil Moon & The Red House Painters)
27th: Soundtrack Of Our Lives

I'M NOT COMLAINING!!! Or, to bad that I will need to make a hard descission the 27th=(

10. Brand New - Daisy



When Brand New gently tip on their toes just to seconds later explode into a tidal wave of anger and anguish - then no one in the genre even comes close. The peaks are not as many as on the 10/10-record The Devil & God Are Raging Inside Me (2006), but as soon as Daisy's hardmelted melancholy sinks in it really is a heart-shaking experience.

Best tracks: Bed, Sink


9. Wilco - Wilco (The Album)


Wilco have always been taking different roads and detours,experimenting with diferent genres. On their latest album they proves that they master everything from catchy rock tunes to the more experimental, soft and deliberate.

Best tracks: You And I, Everlasting


8. The-Dream - Love Vs Money



RnB was definitley NOT my thing. Or, that was to cautious. I used to puke at everything called Rnb. But then the song Rockin That Shit came to visit my eardrums. It started to massage them so soft and gentle that they both started a intimate realtionship in my ear channels. The Dream don't have the best voice, but compensates with a instinctive feel for smooth melodies, spot on collaberations and a big fuckin horse cock of confidence.

Best tracks: Rockin That Shit, Put It Down


7. Manchster Orchestra - Mean Everything To Nothing

Even if I've just been listening to this record for a week now I already feel that it deserves a spot this high up on this year's top 10. From start to finish this is one hell of a solid indie rock experience - one that feels like the perfect match between underground and mainstream, and one that probably will lift these boys into the big crowds. With great vocals and lyrics and influences from Nirvana, Weezer and Brand New this is a grand journey, often sending me good chills down the spine.

Best tracks: I Can Feel A Hot One, Everything To Nothing


6. Dawes - North Hills



The fact that four guys between 18 and 23 have created some songs that many of the big American folkbands from the 60's/70's would be proud of is a remarkable effort. This is 2009's most candlelight-friendly record.

Best tracks: That Western Skyline, Beside Manner

15. The Dangerous Summer - Reach For The Sun



Best tracks: Where I Want To Be, Surfaced


14. Girls - Album



Best tracks: Lust For Life, Ghost Mouth


13. Polar Bear Club - Chasing Hamburg



Best tracks: Living Saints, Drifting Thing


12. Cursive - Mama, I'm Swollen



Best tracks: From The Hips, What have I Done?


11. Vetiver - Tight Knit



Best tracks: Everyday, More Of This

Svårt att inte bli kär i videon till en av årets bästaste feelgood-låtar

Girls - Lust For Life

Vid min högra handled har de trofast suttit. Somliga i ca 2,5 år, somliga i ett halvår. De har fått uppleva saker från första parkett. Vissa väldigt trevliga saker, vissa mindre trevliga saker. De har blivit bra omhändertagna. Schamponerade åtminstone en gång i veckan. Överlag har de levt ett väldigt bra och värdigt liv.
Men allt har sitt slut.

Roskilde 07 - 09
Emmaboda 07 - 09
Rock Im Park 08 - 09
Emmaboda 09 - 09
Way Out West 09 - 09

Vila i frid älskade festivalband.

Det är svårt att få med sig folk på konserter här i Stockholm i allmänhet, rockkonserter i synnerhet. På Hyper Island, t ex, är folk ordentligt insnöade på elektronisk musik. En del lyssnar nästan uteslutande på det, och det är nog mycket så i mediebranschen. Alla är så jävla kåta på synthar, fet bas och artificiella röster. Det anses vara hippt, I guess. Jag tröttnar och har tröttnat på elektronisk musik den senaste tiden. Det har jag verkligen. Daft Punk's Discovery-skiva i all ära, men fulländade elektroniska skivor som släppts sedan dess får plats på en av mina små händer. Elektronisk musik funkar när man ska ut och dansa, träna eller dj:a, men jag drar nästan alla gånger hellre av mig tröjan (varför vet jag inte) och går loss på luftgitarren. I sällskap av hårda riff, uppskruvad diskant och stökiga trummor kan jag verkligen känna att jag lever.



Jag hade sparkat, det hade jag.

Ikväll spelar amerikanska White Denim på Debaser Slussen. Deras senaste skiva Fits är en underbar resa i psykadelisk 60/70-talsrock, stökig grunge och finstämd folkrock. Mångfacetterat så det bara smäller om det. En av årets mest intressanta rockplattor, helt klart. Jag har försökt få med mig ett antal människor den senaste veckan. Försökt få dom att inse storheten med White Denim. men icke. I kväll går jag till Debaser Slussen själv, givetvis.

När jag vaknar i Jennies lägenhet vid Chapmans torg känner jag mig sjukt bakis. Huvudvärk och skakis. Jag skyller det på en fruktansvärt äcklig kebab jag, i brist på något annat att hitta, tryckte i mig kl 01.30 natten innan. Nåväl, jag traskar bort till festivalområdet och hinner precis i tid till dagens första spelning - Patrick Wolf, iklädd en tajt åtsittande helkroppsdräkt. Med sin blandning av electronica och pop/folkmusik lyckas han verkligen få igång Linnétältet, speciellt när han strippar av sig halvt naken eller när han börjar pudra näsan mitt under spelningen. Och jag blir avis. Killen spelar ju för tusan både gitarr, synth och fiol.


Eftersom man inte får ta med sig alkohol in på området får man ta till nya knep för att få in den.

Jennie ringer - "vart är lägenhetsnyckeln?". Jag stoppar ner handen i ficken, och vad hittar jag - jo, husnyckeln. FAAAAAN. Jennie har bråttom in till stan och har vart tvungen att lämna lägenheten olåst. Jag blir tvungen att ta mig hem, på något sätt. Klockan är 35 minuter till Calexico. STRESSEN. Jag börjar springa men inser givetvis att jag inte kommer hinna. Så jag byter strategi. Frågar en random snubbe med cykel om jag kan få hoppa upp på hans pakethållare. Ja visst, säger han. Så jag hoppar upp och får skjuts nästan hela vägen fram. Ligger ändå efter i tidsschemat och blir tvungen att jogga halva vägen tillbaka.

Calexico hinner börja. Jag missar en låt. Men det var värt att springa. Med sin atmosfäriska sydstatsrock förflyttar dom mig till en solnedgång som färgar mig, omkringliggande berg och kaktusar blodröda. Det värmer och glädjer och jag glömmer helt de svarta moln som hänger över festivalområdet. Visst hade Calexico förmodligen gjort sig bättre senare på kvällen eller på en inomhusarena, men som första livemöte med bandet, här på Way Ouw West, kan jag inte klaga det minsta. Helt klart en av festivalens bästa spelningar i mitt tycke.

Molnen hopar sig ännu mer och fyra gossar från New York river loss en sprudlande Manard Roof. Vampire Weekend skiter i vädret. Dom är här för att sprida solskensglädje och dans, och det är precis vad dom gör. Jag hamnar snabbt i gungnining med ett stadigt leende. Himlen öppnar sig och det börjar regna ordentligt. Men vad gör det när publiken iklädd regnponchos tillsamamns sjunger "Look outside at the raincoats coming, say oh!" i refrängen till hiten A-Punk?


Look outside at the raincoats coming, say oh!

Jurassic 5, The Roots och Q-Tip i all ära, men överlag brukar jag ha svårt för Hip Hop. Jag fastnar liksom högst för en sådär två, tre sådana skivor per år. Legenden Nas må inte varit särskilt produktiv pde senaste åren men har till Way Out West med sig en stor säck från det förflutna med hårda basgångar och rhimes som han kraftfullt kastar ut i det gungande publikhavet. Det är tungt, intensivt och väldigt underhållande.


A wigger and a nigger

Jag hade rätt. Detta blev en dansens dag. Amado & Mariam - den blinda duon från Afrika - sänder med sitt färsgstarka band ut lika färgstarka och värmande afrikanska rytmer från Azalea-scenen. jag dansar och dansar till svetten börjar rinna. Det är verkligen helt fantastiskt bra. Och här märker jag det som jag märkte även under fredagen - Way Out West är en mer "vuxen" festival. Det står en del äldre folk runt omkring mig som inte ens verkar stampa med foten. Hur är detta möjligt till denna oerhört dansanta musik? Om att bli vuxen innebär att man inte längre vågar dansa vill jag aldrig bli vuxen.


Dans dans dans!

"Where's Your Head At?" jag har ingen jävla aning vad mitt huvud befinner sig när brittiska Basement Jaxx drar igång det tyngsta beat electromusiken någonsin skådat klockan 21 på Flamingo-scenen. Jag och vännen Manne omfamnar varandra i en ömsesidig förståelse om att detta är festivalens solklart bästa spelning. Vi hoppar, hoppar, hoppar, som om det inte fanns någon morgondag. Mitt huvud är här, det är där. Vart mitt huvud befinner sig har jag ingen som helst aning om. Men en sak jag vet är att Basement Jaxx - efter att nu har sett dom två gånger - hör till topp 5 över världens bästa liveband. Dom har så många starka och lysande personligheter, sådan påtaglig glädje för det dom sysslar med på scen, och sådana grymma dansrökare som alltid får publikhavet att koka.


Bäst på festivalen

Jag ser Lily Allens inledare. Det är inte särskilt övertygande (även om Lily är jävligt snygg) och jag beger mig istället till Linnétältet där Teddybears ska göra en unik spelning och festivalens sista för i år. Stämning och förväntningar är på topp i det stora men trånga publikhavet. Det stora svarta skynket som skymmer scenen faller och Teddybears - i kväll iklädda gigantiska björnmasker - levererar med intensitet. Det är bra, men inte så bra som jag hoppats. Teddybears har verkligen rätt ljussättning, rekvesita och scenkläder. Dom är oerhört roliga att se på. Däremot är de inte lika roliga att lyssna på. Visst är det ett jävla röj till hitar som Cobrastyle och Hiphopper, men ljudet och sången drunknar i en alltför kompakt ljudmatta.


Teddybears med sina häftiga björnmasker och grymma ljusshow

Plocka bort s:et och du får Way Out Wet. Passande för sista dagen.

Så gick då slutligen ensam hemåt genom Slottsskogen i ett monsunregn, med ömmande fötter och nacke men nynnandes på några av dessa dagars underbara musikminnen.

Visst blev det bättre. Mycket bättre till och med. Bon Iver fick inleda dagen med en spelning som flera gånger var nära på att ge mig tårar. Om spelningen hade fått äga rum efter att solen gått ner och månen stigit upp hade nog lite tårar varit omöjliga att hålla tillbaka. Efter Bon Iver så var det inte en lugn sekund. Beirut ramade in denna soliga dag perfekt med sin trumpet och dragspelsfyllda glädjemusik. Lite tjatigt i längden dock. Band of Horses började ringrostigt men blev markant bättre ju längre spelningen led. Gåshud under ett flertal tillfällen.

Robyn kickade verkligen ASS. Jag har aldrig ritkigt tagit mig i kragen och lyssnat på henne, även om jag givetvis har hört hennes radiohits, men shit säger jag bara. Robyn kan mycket väl vara Sveriges starkast lysande stjärna just nu. Hon har allt - utstrålningen, energin, kläderna, rösten. Varenda låt hon drog av var ju för bövelen en hit. Och så hoppade Dr Alban in på ett gästspel. KUL!

Därefter - Wilco. Kanske gårdagens bästa spelning. Det var omöjlgt att inte rysmysa till de lugna och finstämda partierna, och omöjligt att inte skratta (på ett bra sätt) till allt oljud de ibland dränker sina låtar i, eller till den hysteriska gitarristen som såg ut att ha sex med sin gitarr all the time.

Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs symfoniorkester var helt klart något unikt.  Jag har aldrig riktigt fastnat för Anthony's märkliga stämma , men visst kan den beröra, speciellt med en hel armé  av stråkar i ryggen. Tyvärr var ljudet lite för lågt och soundchecken från scenen bakom förstörda inramningen lite.

Röyksopp hade jag höga förväntningar på, men blev kanske lite besviken. Hade hoppats på ett mer hårdare sound och fler remixar. Det blev lite för lugnt, lite för drömskt och monotont i längden, tyvärr. Lämnade Röyksopp och såg Glasvegas göra ett riktigt bra avslut på sin spelning. Till sist - Arctic Monkeys. 2007, på Roskilde var dom ett par pojkspolingar som nästan ursäktade sig över att stå på scen. Det Arctic Monkeys som stod på scen i går gick knappt att känna igen. Självsäkra, tajta och betydligt hårdare och mörkare än förut- vilket absolut märktes i låtarna från kommande plattan. Lite trötta kanske, vilket även publiken var efter att ha gått och stått en hel dag.

I dag väntar, om inte ett lika fullbokat schema, en på förhand fin sista dag. patrick Wolf, Calexico, Vampire Weekend, Wolfmother, Basement Jaxx och slutligen Teddybears. Mycket dans. Hoppas mina fötter håller. och att det inte kommer regna allt för mycket. Molnen ligger just nu tunga bort över festivalområdet.



 

Efter en riktigt fin bilresa med fyra glada grabbar från Stockholm var peppen på topp inför kvällens spelning med Deportees och Blitzen Trapper på Pustervikssbaren. Det är folkfest i Göteborg just nu. Way Out West och Göteborgskalaset under samma dagar. I går sken solen över denna fantastiskt mysiga stad. Gatorna var kantade med folk med glada miner och gatumusikanter här och där. Jag var PEPP. Efter att ha installerat mig hos min kompis Jennie vid Chapmants Torg och fått i mig lite mat begav jag mig mot Pusterviksbaren. Jag kom dit runt 21.30. Alldeles för sent visade det sig. Kön som sträckte sig från ingången och bort mot hamnen var säkert upp mot 70 meter lång. Och stället tog endast in ca 300 pers. Efter att ha stått där och delat optimism med ett härligt par från Götet kom beskedet att det tyvärr var fullt inne i lokalen. Då hade kön bara rört sig framåt 10 meter sedan jag ställde mig. Jag hade VERKLIGEN sett fram emot att se Deportees och Blitzen Trapper. Jag var sugen på en myskväll. Istället fick jag bittert vandra ner till Kajplats 8 där en hemlig artist skulle börja spela kl 23. Ryktet sa Soundtrack Of Our Lives. jag blev PEPP! Men lite efer 23 går istället Timo Räisinen upp på scen och kör något halvhjärtat genrep inför dagens spelning. BESVIKELSEN. Istället hade jag kunnat gått till Sticky Fingers och sett The Bronx.
Jag begav mig hemåt runt 00.30.

Dagens fråga: Varför lägger Way Out West ett ganska stort band som Deportees på en så liten bar som Pustervik? Fanns flera andra band under kvällen som hade passat in där. När man väl betalt för en festivalbiljett vill man ju kunna se de band man önskar.

Nej, gårdagen var då ingen bra start på denna festival. I dag väntar dock ett fullspäckat schema. Min mage har inte fått en bra start denna dag, men jag håller fanan högt och håller tummarna för en sol, goda vänner och massa fin musik!

Fler och fler grymma band tillströmmade. Jag skulle åka! Ännu fler grymma band strämmade in och jag fixade gratisboende hos min vän Jennie. jag skulle ÅKA! Sedan insåg jag att kalaset skulle bli ganska dyrt. 1400 kr för biljett och mint 600 kr i resekostnader. Jag skulle åka, kanske. Sedan tillkom massa oväntade utgifter. Jag skulle åka, inte.

 Den senaste veckan har det varit på och av, till och från hela tiden. Sökande efter shyssta erbjudanden. Så dök dom upp, ett efter ett. Eric Wikström ringer och säger att han hört att jag ska åka och erbjuder mig det sista sätet i en annars fullpackad bil till och från Göteborg. Sedan hittar jag en biljett på Blocket, för 1000 kr. Jag tvekar inte en sekund. Ringer, fixar, tar t-banan till Fridhemsplan och besöker en Stefan som säljer sin biljett pga av sjukt barn (sjukdom då, inte sjukt i huvudet (eller det tror jag inte allafall(det såg normalt ut))). Jag lånar Stefans toalett, pratar lite jobb och artister och sedan är det OFFICIAL. Jag SKA åka!

09.30 i morgon bitti avgår bilen fråm Fridhemsplan.

Way Out West 2009, here I come!

Mitt nuvarande spelschema:

Torsdag
Sonjagon, Deportees, Blitzen Trapper

Lördag
Bon Iver, Vivian Girls, Bon Iver, Beirut, Grizzly Bear, Band of Horses, Robyn, Wilco, Röyksopp, Arctic Monkeys

Söndag
Patrick Wolf, Calexico, Vampire Weekend, Amadou & Mariam, Wolfmother, Basement Jaxx, Asher Roth, Lily Allen, Teddybears, Final Fantasy

Ställde klockan på 08.15, vaknade 09.40. Min kropp har inte återhämtat sig än. Jag märker att jag blivit äldre. För bara några år sedan hade jag inga problem med att dricka öl fyra kvällar i rad, studsa upp och ner på varje ösig konsert och sova runt fyra timmar per natt. I dag ser det lite annorlunda ut, på årets Emmabodafestival. Eller visst, jag sov fortfarande fyra timmar per natt och försökte åtminstone dricka öl och vin varje kväll, men jag hade väldigt svårt att komma igång. Oftast satte sig ölen eller vinet fel i magen så att det gick ut över mitt humör. Det kan vara så att jag växt ifrån Emmabodafestivalen, eller att festivalen växt ifrån mig. När medelåldern på besökarna är runt 17 år känner jag mig lite gammal. Att vandra runt planlöst och mingla bland dessa fjortisfyllor känns inte särskilt givande. 04,06,07 kändes det inte så men nu, 09, känns det lite "been there done that".

Jag tycker personligen det är lite tråkigt att festivalen breddat sig och blivit större. Jag har upplevt skillnaden mellan 3000 och 7000 besökare och jag tycker lite av den där genuina mysiga Rassle-känslan är borta. I år var det ju nästan svårt att springa ihop med någon man kände.

Årets spelschema var väl helt ärligt lite sådär. jag saknade fler mysband a la Billie The Vision och något större indiedragplåster. I år dominerade det elektroniska - 2manydjs, Boyz Noize, Bloody Beetroots och Simian Mobile Disco. Att lägga de tre förstnämnda i rad på torsdagsnatten var ett ruskigt dåligt drag. För mig blev det bara tydligt hur pass enformig och monoton dagens elektroniska musik faktiskt är och hur snarlikt allting låter. Fet bas, ja visst, men vart fan är melodierna? Simian Mobile Disco's spelning var en stor besvikelse. Det enda jag kände igen från senaste skivan var någon sampling här och där, men annars kändes det hela som en enda sörja av basgångar. Tråkigt o okreativt, så in i helvete. Och så Dead By April, vad fan hade dom på Rassle att göra?

Jag är lite rädd att Emmaboda ska tappa det den alltid varit bäst på - att vara en alternativ festival som lockar de nya intressanta indieakterna. Som tur var fick jag riktigt bra spelningar med Bob Hund, The Wombats, The Pains of Being Pure at Heart, Does This ffend You Yeah?, Joel Alme och Familjen.

Med detta sagt vill jag konstatera att det ska mycket till om jag ska återvända till Emmaboda nästa år.

Hundbajs, spya, kattskit...det är ord som dessa jag vill slänga ur mig när jag tänker på dansmusiken på Kalmars/Ölands uteställen. Alltså det är ta mig fan riktigt jävla dåligt. Jag mår fan illa. Piss!

Jag älskar musik mer och mer för varje år som går. Mitt musikhjärta slår hårdare och hårdare för varje dag jag är vid liv. Just nu har jag kommit till ett stadie då bra musik på en utekväll nästan är ett krav för att jag ska kunna ha kul, eller åtminstone kunna dansa. Jag var på Strand i Borgholm ikväll. Jag hörde en bra låt, EN bra låt på hela kvällen!!! Låt mig säga det igen: EN JÄVLA BRA LÅT! Detta var Daft Punk's underbara kärleksdansballad Digital Love. Men när man väl fått höra refrängen och är beredd på att ta i från tårna för att sjunga och hoppa till refrängen, då byter dj-jäveln låt!!! HELT JÄVLA OACCEPTABELT!!! Och så spelades Where's Your Head At med basement Jaxx (kanske världens genom tidenras tyngsta elektroniska låt). Men så spelar dj-jävlen en jävla remix av låten, en remix som borde passeras till kattlådan av avskyvärdhet!!!

Schlager, söndernötta svenska sommarlåtar, house på tomgång...Inte en bra låt så långt ögat kan nå...Fy helvete! Avskyvärt. Man blir ju fan rädd över hur dålig musiksmak dj's och folk i trakten har. Inskränkt. SKÄMMES!

Det är nästan lite jobbigt att vara så kräsen som jag är. Alla andra verkar ju ha kul. Men jag har det inte. Mitt festhumör sjunker till botten av det djupaste av bottenlösa hav. Meningen med dansmusik är ju att man ska vilja dansa, headbanga, bli glad, bli euroforisk. Men inget av det här kände jag ikväll, inget alls. Jag får lust att aldrig mer betala för att gå in och ta del av denna skit.

Tur att man har fantastiska vänner som väger upp utekvällarna. Tack vare er blir det ändå genomlidligt och minnesvärt. Love You!!!

Nu sitter jag här, full, hemkommen från Strand och är tvungen att hela mitt brustna, musikälskande hjärta med lite bra musik.

Natt

Musik är enligt mig en av världens starkaste krafter. Musik är ju livet. Jag och min gamla medialärare Olle Jonzon delar den meningen, och kanske var det just därför vi fann varandra där på Lars Kaggskolan för 5 år sedan och började byta emo-mixtapes. Sedan dess, någon/några gånger om året, har vi hojtat till när vi kommit över något awesome band.
I går drog jag på mig hörlurarna och tog mina första simtag i Japandroids debutalbum Post-Nothing. Det dröjde inte länge innan jag hade ståpäls. Jag kom att tänka på Olle. "Detta måste han höra!". Jag skrev ett upplysnings-sms. Jag skulle skicka, men upptäckte att jag inte längre hade kvar Olles nummer. I samma ögonblick pep det till i mobilen. Det var ett sms från ett okänt nummer:

"Sitter på buss utanför Seffle, på semester ala hälsa på vänner "roadtrip" och lyssnar musica... Kom o tänka på en okänd låt du nog kan skänka viss uppskattning?! "Lydia - This Is Twice Now" (finns på MyS). Sol!
/ Olle"

Ren tillfällighet eller en samverkande kraft?