I'm in love.

Empire of the Sun - Walking On A Dream

Jag är en mästare på att hålla fast vid det som är jävligt slitet men som ändå funkar, någorlunda. Antar att det är mina småländska gener. Men så i dag kom det. Som en blixt från klar himmel. Out with the old in with the new!

Jo, faktiskt. Solen skiner, vi spelar pingis i skolan och Phoenix har släppt en ny singel. Nya albumet släpps 25 maj. Kan det bli bättre?

Nej, men vänta nu. Det är ju onsdag. Lill-lördag iofs...Har lagat världens godaste lax och suttit och pratat med Robert och hans tjej Johanna i någon timme. Levande ljus har stått på bordet och M Wards senaste har spelats på stereon. Befinner mig just nu i en sådan oerhörd mysstämning. Känner mig oerhört levande och glad inombords. När glädjevågen kommer gör man bäst i att rida på den så länge det bara går. Glädje är något av en färskvara, har jag märkt.
Ge mig sommar, en fotboll och en back öl så drar jag och polarna ner till parken. Omedelbart.

...är det första som händer när man kommer innanför sin dörr att man blir bajsnödig och helt enkelt blir tvungen att gå och bajsa. För er som har intresse av att veta mer (Lars t ex) kan jag meddela det var bra konsistens på den. Och nästan inget papper gick åt. Bra grejer!

Det är fan vad det ska vara svårt att få med folk på bra konserter här i Stockholm. Folk är antingen luspanka, trötta, oinmpulsiva, upptagna eller helt enkelt inte särskilt musikintresserade, allafall inte intresserade av punkrock. Men det är väl något som kan sägas om Sverige i helhet. Nåväl, jag knatade iväg själv till Debaser Slussen.

Polar Bear Club var först ut. Framför scen stod endast ett 30-tal människor, men det påverkade inte de 5 grabbarna från Rochester,USA. De spelade som om det vore utsålt. Energi! Man märke att de tyckte om att spela tillsammans, att de brann för den musik de spelar. Hardcore-röj blandat med lugna och melodiska partier. Sångaren Jimmy Stadt ser verkligen inte ut att ha någon röst, men oj vilken stark och flexibel stämma han har, och åter igen - ENERGI! Sjukt kul att se dessa herrar live. Kan starkt rekomendera deras senaste skiva Sometimes Things Just Disappear, som nu efter spelningen växt ännu mer.



Nästa band, eller man rättare sagt - Frank Turner. En 27-årig singer-songwriter från Winchester, England som har rötter i punk/hardcore-scenen. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Frank. Han står där på scenen, helt själv med sin gitarr och skriker ut sina känslor med en av de starkaste stämmor jag hört på länge. Han sjunger om ilska, hat, glädje, vänskap, sorg och saknad, och trotts att många av låttexterna är ganska känslosamma går det aldrig att stå still. Det svänger och det glädjer och det känns i hjärtat. Jag står där med gåshud och bara myser. Bäst blir det i Photosynthesis där han får hela Debaser (det har börjat komma med rejält folk nu) att sjunga med i den oerhört catchiga refrängen, eller i den svängiga men känslosamma Long Live The Queen som Frank skrivit åt en vän som gick bort för två år sedan.

Två låtar som även har två helt fantastiska videos:



Och så efter två fullständigt lysande förband stiger huvudakten The Gaslight Anthem på Debbans scen. Dessa New Jersey-grabbar vet vad de sysslar med och bjuder på en riktigt bra spelning, trots att den charmiga frontmannen Brian Fallon fått tandbesvär och behövt besöka den svenska tandläkaren någon dag innan (bara en av flertalet roliga historier han drar mellan låtarna). Kanske hade jag velat efterlyst lite mer tyngd i ljudet, men annars fanns här inget att klaga på. Bandet har två starka studioalbum i ryggen och spelade hits efter hits i ett rasande tempo. Under låtar som The 59 Sound, Drive, I'da Called You Woody, Joe och den lugna Here's Looking At You Kid är responsen från publiken så bra det bara kan vara från en svensk publik när ett amerikanskt punkrockband  är på besök. Gaslight såg ut att ha kul, och jag tror helt klart att de kommer återvända till vårat kalla land. Men förmodligen har de då fått ännu större stjärnstatus och spelar på någon större arena. Jag är glad över att ha sett dom i Debaser Slussens intima lokal.

TRÖTT. Det är svårt att sova i Berlin. Man vill nästan inte sova i staden som aldrig sover. Så många härliga caféer och uteställen där man verkligen känner sig hemma, som liksom känns "det här är jag". Rätt inredning (ett jävla hopkok av olika stilar som smälter samman till en underbar helhet), rätt musik (praise the jazz!), billiga priser (20-30 kronor för en stor stark) och typ öppet dygnet runt. ATMOSFÄR! Vart hittar man dessa ställen i Sverige? Finns dom överhuvudtaget?

ATMOSFÄR! Berlin kryllar av det. Staden ser mestadels väldigt gammal och sliten ut. Kriget sitter fortfarande i väggarna och det finns en lätt doft av svavel(?) i luften (kan vara jag som inbillar mig, eller så är det för att Sveriges luft är så mycket friskare. Något man märker när man stiger av planet). Men överallt sprudlar kreativiteten och konsten. Det finns inte en lägenhetsport som inte är nedklottrad med grafitti eller en grå husvägg som inte är överfylld med posters. Ingen gata är den andra lik. Det är kombinationen av den gamla arkitekturen och grafittin som sätter prägeln på staden, and I love it. Stockholm är renare, helt klart, men känns samtidigt mycket gråare än Berlin. Jag kommer helt klart att återvända.

Det har varit 3 riktigt bra dagar med trevliga människor, mycket fest och god mat. Väggen är färdigmålad (STOR och teh awesomeness) och jag har filmat så gott jag kunnat. Förhoppningsvis är dokumentären färdig om 2,3 veckor. Bl a innehållandes en intervju med rapparen Promoe, som vi sprang på under en liten underground Grafitti-utställning i ett övergivet tegelhus på någon mörk bakgård.

Nu sova

I morgon bitti, någon gång runt 03:30, stiger jag och runt 9,10 klasskompisar upp för att ta en buss ut till Skavsta flygplats. 06:30 lyfter vårat plan tiill Berlin. Att flyga fredag den 13e känns kanske sådär, men men...Vi ska ju till Berlin!=) First time for me. Här ska vi se till att en husvägg (typ 20x15 meter) blir målad med ett motiv för att promota vår klass och Hyper Island som skola. Just nu befinner sig tre grafittimålare från Kollektivet Livet (som vi övertalat) i Berlin och har redan påbörjat grundmålandet. Vi har (eller ska) fixat spons till färg, byggnadsställning osv). Husväggen har vi fått tillgång till via en klasskompis farsa som äger ett antal fastigheter där nere. Mitt jobb kommer bli att filma våran resa och klippa ihop en kärleksfylld dokumentär. Ska försöka att inte bli allt för full så att kameran hålls stadigt.

Om ni vill vill följa projektet kan ni kika in vår BLOGG

Kommer hem på måndag, och på tisdag kväll är det dags för The Gaslight Anthem att gå upp på Debaser Slusses scen. The 59 Sound var bland de 5 bästa albumen förra året och enligt ryktet ska de var sjukt bra live. Värmer upp gör Polar Bear Club som inte heller går av för hackor. Mer amerikansk punk åt svenska folket!!!

På onsdag tar jag tåget upp till nordligare breddgrader, närmare bestämt Idre, för att njuta av 3 dagars snowboardåkning. Hade egentligen tänkt att vara där en hel vecka, men nu har de två överstående sakerna hamnat på schemat. Men 3 dagar med lite fart och fläkt och frisk luft är alla gånger bättre än ingenting alls.

Cheers to ya'll!

"Men nu är det i alla fall över", som programledaren i Varan-TV sa i den där sketchen med de plågade judarna (HÄR).

Alltid lika skönt när en modul är över. Denna gång har det blivit väldigt många sena nätter och även helgarbete, men både jag och min kompanjon Ina och våra Art Directors Anna och Johan är väldigt nöjda över slutresultatet. Uppdraget var att designa om Biblioteket.se samt skapa ett test där du genom att svara på frågor ställda av klassiska litteratur/bibliotekskaraktärer ska hitta vilken karaktär just du är i världslitteraturen. I dag presenterade vi vårt koncept på engelska och fick bra omdömen från jury och publik.

Det är viktigt att fira sina segrar. I kväll firas det med gifflar, mjölk, Röyksopp och nya säsongen av Lost.

Ina och jag


Hemsidan


Testet




Större version


Tidig logotyp jag designade som tyvärr inte passade in i den övriga designen.

Bob Hund, Crystal Castles, Detektivbyrån, Joel Alme, Markus Krunegård och nu MSTRKRFT! Kan detta bli tajtaste "lajnuppen" ever?

Jag kände mig något skyldig att skriva detta då "att göra en blomborg" numera är en metafor för att ha en vit helg här på Hyper Island.

I lördags när jag var i Uppsala och dansade kalmardans(tm) på Kalmar nation drack jag....en 50 cl cider (4,5%) och en 33 cl starköl. Har jag brytit mitt löfte om att vara nykter en månad? Jag kände ju på något sätt av alkoholen en aning, men var långt ifrån full. Kändes mer som när man kommer hem från skolan och tar ett glas rödvin bara för att koppla av. Och jag har ingen ånger över det så här i efterhand. Dessutom blev jag bjuden på ölen.

Givetvis är vi alla olika lättpåverkade, men vart går egentligen den allmäna gränsen mellan vardagsdrickande och fylla?

Ramne säger: "jag skulle tycka att kanske 1 eller två 3,5 or skulle vara ok, men inte mer."

Vad säger ni?

Reglage. För att det är ett fult ord som man inte skulle vilja ha som namn.

Peppen är GRANDE inför nya albumet Junior.

Röyksopp - Happy Up Here