Eftersom jag sitter och redigerar och eftersom inget annat intressant har hänt under dagen (Jo, jag insåg åter igen hur många orginal det finns här i Karlshamn och speciellt på Macdonalds) bjuder jag er på två härliga bilder från nollningen. Jag vet, lite väl sent kanske, men what the heck liksom.

Efter detta funderade jag på en framtidskarriär som fakir.

Saken jag hatar med att somna när jag är sjuk är vetskapen om att smärtan alltid är värst när jag vaknar på morgonen. Frossan har nu avtagit men under dagen har mitt tandkött på överkäken svullnat upp ganska ordentlig, jag har fått några blåsor i munnen och det gör ordentligt ont när jag äter. Detta har aldrig hänt mig innan. Om svullnaden inte har lagt sig imorgon blir det ett samtal till farbror doktor.

Godnatt

Igårkväll när jag skulle sova började jag skaka som ett asplöv, som om jag vore naken på sydpolen, som Leonardo DiCaprio när han ligger i vattnet i den där båtfilmen. I morse kändes det bättre, men huvudvärken smög sig snart på och jag började frysa igen. Efter 2 Panodil, 2 c-citaminer och stora badkar med vatten klarade jag mig genom större delen av dagen. Men nu smyger sig sjukdomen nära inpå igen. Så sjukt dålig tajming - är liksom Pirate vs Ninja-fest på kåren ikväll. Och jag som aldrig brukar bli sjuk! Hade verkligen sett fram emot denna batalj, men nu får jag sitta hemma och spela Skate och redigera film (en kortfilm som läggs upp på youtube efter helgen) istället medans de andra smyger runt på stan och viftar med sina plastsvärd. Hann åtminstone med lite förfest i min ninjaoutfit innan den värsta frossan slog till.

Otroligt lätt men sjukt god och lyxig måltid. Min granne Jonny har upptäckt att det tar lika lång tid för kyckling och pommes att bli klara i ugnen.
1. Om kycklingfiléerna är djupfrysta kan det vara en bra idé att tina dom några minuter.
2. Lägg kycklingen och pommesen på ett bakplåtspapper och ställ in dom i ugnen på 200 grader.
3. Efter ca 10 minuter - ta ut plåten. Rör om pommesen och salta. Krydda kycklingen med Cayennepeppar. Hacka morötter och lägg dom på plåten. Om du vill kan du även lägga ost på kycklingen.
4. Sätt in plåten i ugnen igen och låt stå i ytterligare ca 10 minuter eller mer, beroende på hur knapriga du vill ha dina pommes och hur välgrillad du vill ha din kyckling.
5. Ta ur plåten och servera med Thai Sweet Chili-sås. KLART!

Om det är något jag blir berörd av - förutom hjälplösa amerikaner som börjar lipa i amerikanska idyllprgram som Extreme Home Makeover osv - är det amerikanska ungdomsserier. Jag har sagt det förrut, men varje gång jag blir rörd till tårar av något är det min plikt att skriva ner det på bloggen. Mes, tönt - kalla mig vad ni vill, men jag lipade nyss som en liten sill (eller det rann åtminstone några tårar nedför kinderna) till det nionde avsnittet av Friday Night Lights - ungdomsserien som kretsar kring ett amerikanskt football-lag i Texas. Tårarna kom under ett känslofyllt gräl mellan den föredetta Quarterbacken - men numera rullstolsbundne - Jason och hans flickvän som bedragit honom med hans bästa vän. Det är något med denna serien som gör att den känns så otroligt mycket mer jordnära och realistisk än sina föregångare O.C och One Tree Hill. Friday Night Lights är varken glamorösa lyxliv eller smöriga klichéer, utan en mer verklig skildring av dagens ungdom. Stundtals otroligt allvarsam men ofta även så humoristisk att jag viker mig av skratt i soffan. Att Explosions In The Sky står för musiken gör inte saken sämre.



Har ju dessutom börjat se om O.C från avsnitt 1. Säger det igen - de första säsongerna kan bannemig ses om hur många gånger som helst. Perfektion. Just nu håller Ryan och Marissa på och velar - "ska vi bli tillsammans eller inte?" The O.C gör mig lycklig och känslosam men samtidigt väldigt nostalgisk och ångestfylld då det river upp massa gamla minnen. Serien färgade verkligen mitt liv från slutet av gymnasiet och en bra bit därefter. Det känns ibland som jag ser ungdomsserier - och framförallt O.C - för att det saknas något i mitt liv, kärlek kanske? Dessa serier är ju fyllda av det.

Godnatt

Igår skrev bara hälften av er som besökte min blogg en kommentar, så jag är tyvärr inte 100% nöjd, bara 50%. Så därför bjuder jag inte på någon massage. Men en tårta får ni allt, en tårta som jag dock redan börjat mumsa lite på. Men hey - Jag ristade åtminstone in några hjärtan i florsockret.



Ni som inte skrev får givetvis inte ta del av denna härlighet som jag lade ner hela min själ i. Vad har ni till erat försvar? Om ni dock är snälla idag kanske jag kan ge er något annat i efterskott.

Kom precis ut från turkaffären/minilivs (eller vad namnet nu är på affären som ligger ett stenkast från min lägenhet) när jag hör massa fnitter. Går ut på gatan, blickar uppåt och ser två tjejhuvuden som tittar upp. Jag säger "hej" och snart poppar ytterligare två tjejhuvuden upp. Det är Therezia, Kim och Johanna som står på Marlenes balkong och röker (som det motsatta könet alltid måste göra). De tvisar sig snart att dom är där för att klippa och ta hand om varandra hår. Vad fasen är det om liksom? En modern variant av syjunta? Tänk om vi killar skulle sitta och pyssla om varandras hår likt apor plockar löss från varandra. Nej, det hade inte gått. Det vore übergay. Precis som att vi inte kan gå hand i hand på stan (visst jag är inte svår så). Nej, vi killar gör bäst i att prata känslor, spänna våra muskler, äta snickers och spela tv-spel (finns tjejer som Agggro) - en härlig symbios.

Ni är ca 30 stycken som läser min blogg varje dag. Tänkte bara höra vilka ni är. Kan inte alla som läser detta inlägget skriva en kommentar så jag får lite koll på vilka ni är.

Ni får gärna skriva något utförligt men ett "hej" duger för mig.

För er som inte är så insatta klickar ni bara på knappen "kommentarer" under denna text, skriver något, fyller i ert namn, klickar på "skicka kommentar" och fyller sedan i den kod som kommer upp.

Om ni är duktiga kanske jag bjuder på massage och tårta. Puss och kram på er alla

Jag är sjukligt beroende av choklad. Har alltid varit, kommer alltid vara. Just nu är det Snickers som gäller för hela slanten. Det roliga är att jag avskydde Snickers som liten. Hatade de små onödiga jordnötterna. Men det är något med Snickers som gör det till något mer än vanlig choklad. Snickers skänns matigare, som om man får lite mer för pengarna. Jag är dock rädd för att Snickersberoendet kommer resultera i en allvarligt försämrad hälsa, speciellt nu då jag inte tränar någonting och spenderar större delen av dagarna sittandes.

Nu sitter jag här och dagdrömmer:
River hastigt upp pappret och ser den lockande chokladbiten. Jag omfamnar den med mina mjuka läppar, tänderna glider långsamt igenom det perfekta motståndet av kärlek. Nötterna krasar härligt, chokladen smälter i min mun och kolasåsen bildar långa spindelnätsliknande trådar när jag sliter bort biten från sin kropp.

"Fyfan vilken kväll. Linus står och spyr i ett hörn medans Gammelfarfar står och spyr i ett annat. Just nu är Gammelfarfar sur på Linus och jag har gått vilse. Tjoho"

Nu är jag oficiellt en medborgare i Karlshamn, och för att visa sin uppskattning skickar kommunen massa spännande erbjudanden och kataloger hem till mig. Jag känner mig så hedrad och uppskattad...



Det är lätt att känna sig fast i Karlshamn på helgerna. Festlivet finns, men av det jag hittills skådat handlar det om slentrian och EN deprimerande nattklubb där 40-årskriser dominerar dansgolvet. Jag är fortfarande oerhört cynisk och kräsen efter att ha upplevt Londons felfria nattklubbar, och det kommer nog alltid sitta i.

Just därför känner jag att det är viktigt att spendera lite tid på andra orter för att få lite omväxling och träffa nytt folk. Just nu befinner jag mig i Lund, i min gamla klasskompis Johan Linåkers rum på Kalmar Nation. Medans Johan är iväg på lite utbildning och olika aktiviteter sitter jag här och snyltar på hans dator. Ska snart även snylta på hans frukostmat och därefter bege mig ut på stan för att shoppa lite höstkläder. Ikväll blir det fest och förhoppningsvis lite möten med gamla Kalmarpolare.

Tänkte ringt dig igår, men vi hade fullt upp med filmande hela kvällen. Slår dig en pling idag istället, någon gång efter 16.

Puss och kram

Jag dyrkade dom i tre år, jag ansåg att dom var ett av de band som påverkat mig mest genom tiderna och jag såg dom två gånger live. Men nu var det bra länge sedan jag lyssnade på den föredetta Nirvana-trummisen Dave Grohl och hans gäng. Men en ny era, en ny tidsepok har kommit. Foo Fighters och jag har återförenats. Reunion. Big time. På tisdag släpper bandet sin nya skiva Echoes, Silence, Patience & Grace och jag är faktiskt väldigt förväntansfull.

Allt började med deras nya singel The Pretender som har en av de mest stilrena, snygggste och kraftfullaste musikvideos jag någonsin skådat. Dessutom sitter refrängen texten som en smäck:

" What if I say i'm not like the others? What if I say i'm not just another one
in your place, you're the pretender. What if I say I will never Surrender?"



Ikväll tittade jag och en speciellt utvald skara av människor på Foo Fighters senaste dvd-konsert Skin & Bones - filmad från bandets senaste turné där de endast spelade akustiskt. Det är en sjukligt bra konsert. Bandets fyra orginalmedlemmar backas upp av ytterligare fyra musikanter, däribland den föredetta bandmedlemen Pat Smear.
Trots att låtarna är akustiska växer många av dom något oerhört och i och med att det står åtta begåvade musikanter på scen (piano,munspel och fiol = mumma!) blir det aldrig för avskalat eller livlöst, snarare tvärtom.

Inte ens när Dave Grohl i de tre avslutande låtarna står ensam på scen med sin gitarr känns det tomt. Det är i den näst sista låten - Best of You - då känslorna växer sig starkast. Dave's skrik träffar mig - precis som så många gånger innan - rakt i hjärtat. Om det inte hade varit för att jag hade folk runtomkring hade jag med all sannorlikhet fällt några tårar, precis som jag så många gånger gjort till en av de låtar som betytt allra mest för mig - My Hero.

Lund eller Kalmar i helgen? Ja det är frågan. Det lutar åt det förstnämnda.

Har haft en sjukt stor rädsa för spindlar så länge jag kan minnas. Psykologin säger ju att fobier är förankrade i ens barndom och att man ibland kan få fobier genom att vara med om något hemsk som man sedan relaterar till något, som i detta fallet med spindlar. Jag har själv ingen aning hur det började för mig. Men jag har alltid haft spindlar nära inpå och hatat dom.

I huset på Öland såg jag en spindel minst en gång i veckan, och varje gång blev jag lika rädd. Värst var en gång jag skulle dra ut madrassen under sängen och en stor jävel rusade fram mot mig. Jag skrek som en tjej (som tjejer gör när de ser en råtta) och hoppade upp i min säng. Där var jag trygg. Men ibland har jag varit illa tvungen att ta ett glas, ett papper, fånga upp kräken och slänga ut dom genom fönstret. Vill ju inte försöka sova med vetskapen att dom närsomhelst kan antasta mig i sömnen.

Men under det senaste året har denna fobi minskat en smula, även om jag är långt ifrån orädd fär dessa äckliga kryp. Rädslan ligger främst i att de rent utseendemässigt kommer så långt från oss människor man kan komma, plus att de har sina äckligt långa ben vilka de förflyttar sig blixtsnabbt och oberäknerligt med.

Många tycker att fågelspindlar är dom värsta av spindlar eftersom dom är störst. Men jag tycker faktiskt att det är den enda spindelrasen som är acceptabel och nästan lite söt. Dom är ju håriga och ludna liksom. Nej, värst är typ svenska kärrspindlar som har tjocka, svarta kroppar och långa ben. Fyfan säger jag. Och jag som har hört att man sväljer ett ex antal spindlar i sömnen under året...

Många tycker även att man kan döda spindlar för att dom är äckliga, men för mig är det en omöjlighet. Dels har jag ett alldeles för starkt samvete för att ta död på något oskyldigt (även om det är fult) och dels så knastrar det så sjukt vidrigt om man mosar dom.

Bara för att komma ett steg närmre utrotningen av denna fobi postar jag här lite bilder på det värsta jag vet.

...ryser i hela kroppen.

När jag hör discorökaren Ur A Girl från danska Junior Seniors senaste skiva Hey Hey My My Yo Yo blir jag så sjukligt glad. Jag blir så glad att jag får lust att dansa runt här bland studentbostäderna på Fridhem, dörr till dörr, och ge alla en stor och kärleksfull kram. Denna låten är så glädjefylld och silkeslen att den till och med skulle få världens ondaste ledare att vilja klappa en kattunge. Nu ska jag dansa iväg till skolan med ett gigantiskt leende på läpparna och inte tänka en endaste dyster tanke på vägen.

David Fincher (mannen som gav oss Se7en och Fight Club) har inte alls lyckats med sin senaste thriller Zodiac. Inledningen är snygg, spännande och medryckande men sedan blir allt så sjukt utdraget (filmen är ffs 2.37 h lång!?) och hoptrasslat att man nästan somnar i soffan. Att filmen fått 8.0 av 10 på imdb.com är ett skämt. Nej, Zodiac är nästan mer waste of time än World of Warcraft.

När min vän Joppa fick se den översta bilden på msn utbrast han: "Jävla tjeckiska transvestit-hora"

Men jag har faktiskt inte varit escortpojke eller betalat tillbaka i natura. Faktum är att jag och Therezia från klassen hade som uppdrag att sätta en bild till ett bokomslag där vi endast hade rubriken. Tror detta är första gången jag blivit sminkad på riktigt. Gav helt klart mersmak. Ska förelå en transvestit-fest inom en snar framtid.

Detta blev hursomhelst resultatet:

060916 - för exakt ett år sedan - satt jag, Jocke Schäfer och Johannes "Joppa" Persson i Joppas morbros lägenhet i centrala Stockholm. Dagen efter satte vi oss på ett plan som skulle komma att ta oss mot nya upplevelser, spännande möten och exotiska miljöer. För min del var 2006 års svenska sommar den bästa i mannaminne, men vintern dessförinnan hade även varit den mörkaste och mest ihärdiga. Därför kändes det så otroligt välbehövligt att förlänga sommaren med 2,5 månads semester. Jag och boysen anlände efter ca 15 timmar till den exotiska surfarön Bali.

Utmattade och hungriga tog vi oss till hotellet, åt och deckade ganska omedelbart, runt klockan 9 på kvällen. När vi vaknade var klockan 3 mitt på dagen. Jetlagen hade gjort sitt, minst sagt. Runt klockan 7 hade vi köpt sandaler och saronger och gick för första gången ner till den underbara stranden Kuta Beach. Det var i detta ögonblicket - i den blodröda solnedgången, med fötterna mot den finkorniga sanden, med mina vänner - det var då jag insåg att detta skulle bli en underbar resa, en resa som visade sig ge mig otroligt mycket livserfarenhet. Efter en månad åkte Joppa hem, men jag och Jocke fortsatte till Thailand där vi fastnade i 1,5 månad. Det var Carpe Diem. Det var total avkoppling och livsnjutning. Det var absolut inga bekymmer. Jag kommer alltid minnas Asien-resan som något av det bästa jag gjort. Jag kommer aldrig glömma. Jag vill tillbaka vilken dag som helst.

Det är inte ofta det händer. Ofta ger jag vika även fast jag verkligen inte har lust. Men ikväll gjorde jag precis som min vän Erik har en vana att göra - stannade hemma efter förfesten medans alla andra stack till .kauren och festade. Kände jag mig ganska "low" och opepp ikväll, och om jag tänker på mina tidigare erfarenheter då jag befunnit mig i det sinnesståndet blir det inte bättre av att gå ut. Visst, det kan bli roligt, men det där humöret brukar ändå sitta i och resulterar oftast i ångest och en känsla av att man borde stannat hemma och chillat istället.

Har jag kanske uppnått någon form av mognad och visdom? Har jag kanske en period i livet där jag inte har så mycket ork till fest? Är jag kanske påväg att bli sjuk? Just nu klagar jag iallafall inte. Blev två avsnitt av den superba och känslosamma ungdomsserien Friday Night Lights istället, och inte är det kattskit.

Uppgift 1: En reklambild med slogan


Uppgift 2: Tre bilder som personifierar Medieteknik


Uppgift 3: Göra en så bra och fulländad bild som möjligt. Bilden ska förmedla värme, passion och kärlek. Den ska även ha ett budskap.

Tyvärr blev kvaliteten på bilderna inte särskilt bra när jag förminskade dom, men jag hoppas att ni överlever. Ger åtminstone en bild av vad jag än så länge har åstadkommit här nere i Karlshamn.

Fan vad najs det är att sitta och surfa trådlöst på en lektion, mitt under en redovisning.

Seriöst. Denna kväll var en av de mest avslöjande och uttömmande deeptalk-kvällar jag någonsin haft. Ikväll var det deep, otroligt jäkla deep. Det behövdes. Tror att jag och grabbarna bockade av det mesta mellan himmel och jord. Att kunna dela en sådan öppenhet med människor man bara känt i drygt två veckor känns otroligt betryggande. Det är najs. Det är mer än najs. Det är supermegaturboultra-najs! Jag hade kunnat sitta uppe hela natten - precis som man gjorde på sommrarna när man var yngre - men jag har skolarbete att göra och några få timmars sömn att fånga.

Ett stort tack till Josh Rouse, Kent, Deportees, Jimmy Eat World, Coldplay, Brand New, Billie The Vision & The Dancers, REM, The National, Radio Dept, Death Cab For Cutie, Nick Drake, Mae, Ryan Adams, Bloc Party, Tiger Lou, Sufjan Stevens, The Thrills, Rogue Wave, Band of Horses och Jack Johnson som förgyllde all diskussioner.

Over and out

Idag har det varit deep. Eller snarare den senaste timmen har det varit deep. Erik börjar prata om höstdepressionen, något som de flesta människor upplever varje år. För mig har nog februari-mars tidigare varit den perioden. Jag blir nog mest deppig av det som har varit och inte det som är i nuet. Gillar annars hösten väldigt mycket. Luften blir frisk, träden målas i färgsstarka nyanser och all musik man lyssnar på tränger djupare in i kroppen, i hjärtat - något som självklart skapar en svallvåg av känslor. Hösten är deep, emotional. Det är nu alla skulle vilja ha någon att hålla om, någon varm och öppen famn att värma sig i, någon att prata och dela känslor med, en trygghet i livet. Det är lätt att känna sig ensam, även fast det alltid finns folk runt omkring.

På vägen hem från skolan hittar jag och Erik en överkörd katt. Den ligger stel intill ett staket. Den har förmodligen blivit påkörd, slungats upp till staketet och lämnats kvar där den nu ligger - stilla, sargad. Precis intill växer en stor buske med färggranna blommor, färger som matchar det blod som runnit ut från Kattens näsa och öron. Jag och Erik börjar samtala med några förbipasserande tanter och vi beslutar oss för att knacka på huset där vi tror kattägaren bor. Ingen är dock hemma, och när vi ska åka ifrån olycksplatsen kommer en gubbe och hämtar upp den döda katten i en svart sopsäck, en liksäck.

Erik och jag fortsätter från olycksplatsen. Vi börjar prata om fridfulla sätt att dö på. En jättegammal gubbe i hans hemstad dog på morgonen, mitt i morgonkaffet och morgontidningen. Han bara föll ihop över köksbordet, kanske redan efter första sippen kaffe. Erik tyckte det verkade fridfullt. Erik och jag kommer båda överrens om att en plötslig, oväntad och smärtfri död är den bästa.

Om några timmar kommer Lasse, Chrille och Erik över på lite deeptalk. Chrille tar med sig en kanna té, vi lyssnar på Kent och The National, vi är djupa, filosofiska och pratar om hösten, om löven som faller, om alla känslor den har/kommer riva upp. It's deep. Jag är pepp. Jag är i rätt sinnesstämning.

Inatt lyckades jag sova ut för första gången på kanske fem dagar, även om jag drömte om Grand Theft Auto 4 och kallsvettig vaknade upp med insikten om att jag inte hade spelet i min ägo. Men jag kan säga att det såg otroligt lovande ut, även om det bara var min vision.
Igårnatt däremot sov jag lika oroligt som en björn som visste att han skulle bli väckt från sitt ide. För det första hade jag ett långt telefonsamtal med en lokal tjejkompis om förhållanden och annat heavy shit som ökade min hjärnaktivitet. Kom i säng vid 2. Efter en timme, och precis då jag har somnat, ringer min vän Lasse.

"Öyy! Jag och Erik står utanför din dörr. Vi måste komma in för Hasse (en plastkrokodil som var med under nollningen) ligger på din balkong!"

Yrvaken går jag, endast iklädd några uttvättade kallingar, och öppnar dörren. Där står killarna och tar kort på mig. Dom skrattar högt. Sedan går dom in i min lägenheten och jag lägger mig i sängen. Då hoppar båda två på mig och ger mig manliga och kärleksfulla bamsekramar. Dessutom får jag ett stort sugmärke på halsen av Lasse.
Det visar sig ganska snabbt att herrarna är fulla. Dom har delat på ett flak öl. På en måndag liksom!

"Naeee, vi måste ju visa att måndagar inte är något hinder för en rolig fylla".

Härliga killar det där.

Kom hem från plugget. Gick in i köket. Det luktade satan. Anade direkt att den obekväma doften kom från smittozonen köksbordet. Bingo! Det var en bunke innehållandes en vecka gammal grädde som var källan till det onda.

Och jag som trodde att mögel bara kunde vara grönt...

Alltså, fyfan vilken skitfilm. Jag älskar zombies och hade ändå förväntat mig någon form av kvalitet från uppföljaren till 28 Days Later, men icke. Snabba klipp som framkallar epileptiska anfall och huvudverk, mörka scener där man inte ser eller uppfattar ett dugg av det som händer, ett ständigt flöde av smygreklam för London och sightseingturer runt staden och ett hoppigt berättande som bara är "wtf?". Det finns två scener som räddar filmen fån bottenbetyg:

1. När mannen kysser hustrun på britsen, varpå han själv blir zombie och dödar sin älskade på det råaste av sätt
2. När helikoptern gör zombiefärs med sina roterblad.

Dom scenerna är jävligt najs, men annars mådde jag mest illa av filmen, likaså mina 3 polare som delade denna hemska upplevelse. Jag, vi är sjukt besvikna.

En stulen bil blev startskottet för det som skulle bli världens bästa ungdomsserie sedan Spung på Svt.

Huvudpersonen Ryan och hans bror Trey krockar med den stulna bilen. Ryan får träffa sin godhjärtade advokat Sandy Cohen. Ryan blir upphämtad av sin argsinte mor vid polisstationen. Ryan återvänder till sitt slitna hem i Chino men blir utkastad av sin mor. Världens bästa och mest passande huvudtema börjar spelas - Phantom Planet's California. Ryan ringer Sandy. Sandy hämtar Ryan som får följa med hem till Sandy och hans familjs lyxiga hem i Newport, Kalifornien. Ryan träffar grannflickan Marissa. Ryan träffar Sandy och Kirstens speciella och nördige son Seth som döpt sin båt efter Summer, en tjej han aldrig pratat med. Ryan får följa med på modevisning. Summer bjuder in Ryan till en privatfest vid stranden. Seth blir förbannad när han upptäcker att Summer försöker stöta på Ryan. Seth hamnar i slagsmål med några brats på stranden och Ryan kommer till undsättning. Ryan slår ner Marissas pojkvän Luke. Ryan och Seth kommer hem och Seth säger "Detta kommer jag aldrig glömma". Seth deckar på soffan. Ryan bär hem en deckad Marissa som blivit kvarlämnad vid sin husdörr av sina kompisar. Dagen efter blir Kirsten fly förbannad över att Ryan och Seth varit fulla och hamnat i slagsmål och kräver att Ryan måste tillbaka till sin riktiga familj. Sandy och Ryan lämnar huset och Ryan ser Marissa genom bakrutan på bilen, i det värmande motljuset, till tonerna av Joseph Arthur's Honey And The Moon. Ryan kommer hem till Chino men upptäcker till sin fasa att hans mor stuckit från huset. Sandy beslutar att de åker tillbaka till Newport, till Orange County, till O.C.



The O.C har det bästa pilot-avsnittet genom tiderna. De färgstarka karaktärerna, den underbara miljön, de uppslukande intrigerna, den perfekt avvägda musiken - allt finns där. Det är en felfri introduktion. Det är ren och skär magi. Det är startskottet till en ungdomsserie som under de två första säsongerna är den bästa ungdomsserie som någonsin skapats. Det är två säsonger jag kommer kunna se om och om igen tills jag dör. Det är två säsonger som framkallat tårar och glädje och som påverkat mig, influerat mig. Det känns egentligen ganska sjukt att medge att en tv-serie kan ha direkt påverkan på ens liv, att den kan påverka hur man klär sig, vilken musik man lyssnar på och hur man vill att sitt liv ska se ut. Men The O.C har haft den påverkan och den kommer alltid ha en plats i mitt hjärta. Nu ska jag se avsnitt 2...för kanske fjärde gången.

Alltså, vad fan tänker Johan Mjällby med? Sitter här med grabbarna och tittar på försnacket till EM-kvalet när Sveriges kanske fulaste frilla dyker upp i bild. Blond och bakåtslickad bratfrilla insmord med motorolja och en lugg som ser ut som en insekts känselspröt eller Macdonalds-m:et. Var det inte denna kille som brukade kallas för Sveriges viking?


Mjällby har valt Stureplan framför Valhalla.

- Jag har provkört en fitta och jag måste ha den!
- Jag har precis impoterat min fitta från Tyskland.
- När fittan var tre år var den lagom inkörd
- Min fitta låter lite konstigt.
- Jag måste trimma min fitta.
- Det är bra klös i min fitta
- Nu måste jag tanka på min fitta.
- Nu ska jag polera och tvätta min skitiga fitta.
- Nu måste jag packa in saker i min fitta.
- Min fitta är stor och rymlig
- Min sambo älskar min fitta.
- Jag vaknade imorse och upptäckte att det var en repa i min fitta.
- Min fitta drar lite åt höger.
- Garantin på min fitta håller på att gå ut.
- Nu är min fitta tio år gammal och jag måste byta.
- Nu ska jag sälja min fitta. 30 000 hade jag tänkt.
- Min fitta har blivit stulen.


Honda Fitta

Jag har varit så jäkla nära på att skicka fylle-sms till en jag bryr mig otroligt mycket om tre fester i rad nu. Jag har skrivit klart sms:en, stått och velat med telefonen i handen men sedan valt att inte fullfölja proceduren. Även om jag skulle skicka dessa sms hade det inte gjort någon skillnad. Situationen är i dagsläget ändå lönlös och otroligt svår att göra någonting åt.

- Jag hatar folk som inte stoppar hörlurssladden innanför tröjan när de är ute och går, utan låter den istället hänga lös och dinglandes utanpå. Vill dom flasha med något som dom tror att deras omvärld aldrig sett?

- Folk lägger alltid upp "stoppklossar" på rullbanden i matbutiker åt mig, men jag glömmer alltid att lägga upp åt dom.

- Vad fan är detta med att fjortiskillar ALLTID ska ha spretigt blonderat hår och alltid ha löshängande mjukisbyxor som de stoppar ner i sina strumpor?

- Det finns en tjej jag tänkt på konstant i två dagar. Hon har något speciellt.

Jag har alltid luktat på allt i min omgivning, något som min syster Jonna alltid klagat på. Men detta beteende beror med största sannorlikhet på att jag har ett välutvecklat luktsinne. Vissa saker måste man bara sniffa på: Hockeybilder från det nyöppnade paketet, manualen till det nyköpta tv-spelet, sina egna fisar och ny elektronik i största allmänhet.  Idag har min bärbara dator äntligen anlänt och varje gång jag vandrar förbi den måste jag ägna några sekunder åt att luta mig frammåt, vidga näsborrarna och sniffa på det fläckfria och purfärska tangentbordet. MUMMA

Vad brukar ni sniffa extra mycket på?

Efter de två första skoldagarna är jag helt klart nöjd. Vi har hittills haft två fotouppgifter. Igår skulle vi ta tre kort som personifierade Karlshamn och idag skulle vi göra reklam med tillhörande slogan till något vi tyckte om. Jag gjorde reklam för Geléhallon. Ska se om jag kan lägga upp lite bilder inom en snar framtid. I slutet av varje lektion har vi fått visa upp våra alster och gett beröm/kritik. Det är då det har visat sig - hälften av klassen består tyvärr av riktiga nötter och skumma typer som man stör sig på. Någon pratar som en tjej, någon tror sig vara bäst, någon flashar med sin dyra dator och några andra är hittills så kassa på det dom gör att jag undrar vad de gör här överhuvudtaget. Det känns som att vissa av dessa människor endast kommit in på skolan för att det varit för få sökande. Nu kan det ju också vara så att foto inte är deras grej, så jag ska inte dömma dessa människor innan jag sett vad de verkligen går för.

Andra halvan (min halva) består av reko människor eller sådana som kan komma att bli reko efter ett tag. Det har blivit så att vi som träffades under nollningen nu är en sammansvettsad, svårforcerad och social krets. Jag,Lasse, Christian och Erik har redan haft tre Arkiv X-kvällar hemma i min mysiga lya och både snackat bekymmer, bajs och brudar. Underbara killar. Men jag ska kanske inte döma ut de andra människorna såhär tidigt. Är ju en ändå bra bit kvar av skolgången. En vacker dag kanske dom också blir en del av vårat gäng.

Det finns en tjej här på högskolan i Karlshamn som enligt en enad killkår är den snyggaste/porrigaste på hela skolan. Kan inte vara särskilt lätt för henne. Tjejen heter Katarina, har precis börjar Crossmedia och är ett energiknippe från Dalarna som givetvis äklskar Dalahästar. Det har visat sig att hon och jag har otroligt mycket gemensamt (Dj Bobo t ex) och kommer därför otroligt bra överrens. Bara för att hedra denna underbara tjej kommer här en bildserie med henne och hennes tunga som hon mer än gärna viftar omkring sig.

Man måste ju bara älska Günter. Nu har Sveriges ansikte utåt släppt en ny låt med tillhörande video. Nästan pinsamt hur killen snor partier rakt av från sina tidigare hits Teeny Weeny String Bikini och The Ding Dong Song. Han kunde ju åtminstone ansträngt sig lite...








Fan vad denna låten kommer spelas på alla uteställen i höst/vinter

Äntligen! I'm finally up and running! Internet är igång efter en vecka av total avskärming från omvärlden. Samtidigt som det har varit en hård vecka med alldeles för mycket alkohol och nervärderingar och skällsord av sexmesteriet (.smoersex) så har det varit fantastiskt roligt. Kommer bli fler och mer beskrivande inlägg om nollningsveckan under den kommande veckan. Kan bara berätta att jag trivs otroligt bra än så länge. Det känns som att ha börjat på teknikprogrammet återigen då det i stort sett bara finns killar här, plus att alla har samma intressen: Film, musik, datorer och framförallt SPEL. Somliga är casual gamers medan andra verkligen är SUPERÖRDAR (ni vet såna där nördar man bara tror existerar i amerikanska highschool-filmer). Som ni vet är det ingen fara med mig och det sociala planet. Har redan hittat många härliga kompisar och bockat av samtalsämnen som bajskonsistens.

Att jag valde att bo på Fridhem (ligger ca 20 minuters gång från centrum) är ingenting jag ångrar överhuvudtaget. Här delar jag lägenhet med den supersofte Jonny Stråle (en av många som är fast i WoW-träsket) men har ett eget rum (eller snarare 2 rum) på 29 kvadrat + balkong. Jag bor i ett av tre hus där endast studenter bor. Det har hittills varit rena rama kollektivet och mer öppet lär det bli när folk börjar fatta mer tycke för varandra. Om man är uttråkad går man bara upp i någons trappuppgång, ringer på och kollar film eller spelar lite Guitar Hero. Otroligt soft. Vi får väl se hur sociala folk blir nu när vi äntligen fått internet. Jag kommer åtminstone börja vara social på min blogg igen, så se till att hålla er uppdaterade med smaskiga nyheter och bilder från det mysiga men ack så illaluktande Karlshamn.

Nedanför kan ni se lite bilder på mitt rum som efter två vändor från Kalmar, en ommålning och en övernattning med föräldrarna äntligen är färdigt. Nu ska jag bara köpa lite orangea kuddar och få upp lite shyssta tavlor på väggarna. Men jag trivs redan som fisken i vattnet!