Det är svårt att få med sig folk på konserter här i Stockholm i allmänhet, rockkonserter i synnerhet. På Hyper Island, t ex, är folk ordentligt insnöade på elektronisk musik. En del lyssnar nästan uteslutande på det, och det är nog mycket så i mediebranschen. Alla är så jävla kåta på synthar, fet bas och artificiella röster. Det anses vara hippt, I guess. Jag tröttnar och har tröttnat på elektronisk musik den senaste tiden. Det har jag verkligen. Daft Punk's Discovery-skiva i all ära, men fulländade elektroniska skivor som släppts sedan dess får plats på en av mina små händer. Elektronisk musik funkar när man ska ut och dansa, träna eller dj:a, men jag drar nästan alla gånger hellre av mig tröjan (varför vet jag inte) och går loss på luftgitarren. I sällskap av hårda riff, uppskruvad diskant och stökiga trummor kan jag verkligen känna att jag lever.



Jag hade sparkat, det hade jag.

Ikväll spelar amerikanska White Denim på Debaser Slussen. Deras senaste skiva Fits är en underbar resa i psykadelisk 60/70-talsrock, stökig grunge och finstämd folkrock. Mångfacetterat så det bara smäller om det. En av årets mest intressanta rockplattor, helt klart. Jag har försökt få med mig ett antal människor den senaste veckan. Försökt få dom att inse storheten med White Denim. men icke. I kväll går jag till Debaser Slussen själv, givetvis.