Jag har en ful ovana...eller flera nu när jag tänker efter.Förutom att jag petar mig i näsan och rapar högre än någon annan i vänskapskretsen äter jag nästan alltid frukost ståendes eller sittandes här, vid datorn. Mamma säger alltid att det är stressigt för min lilla mage och att jag istället bör sitta vid matbordet och läsa dagens tidning. Nu sitter jag här igen och äter gröt. Mjölken skvätter gång på gång ut över de lortiga tangenterna. Men jag vill bara skriva ett sista inlägg innan jag sätter mig i bilen som ska ta mig, Eric, Bratten och Ricke till ölens och festivalens land - Danmark. Ska bli kul att ge sig ut på vägen igen. Lite av en reunion från förra sommarens roadtrip i Europa, fast plus Ricke. Det blir en resa längst den lyxiga östkusten, shopping i Köpenhamn och utgång på ett ställe där man tydligen ska få gratis öl och vin för bara 200 svenska. Det ni!

På måndag blir jag avsläppt på Roskilde. Detta blir tredje året jag besöker världens trevligaste festival, men för ovanlighetens skull känner jag mig inte alls särskilt peppad. Kanske för att jag varit i London och redan upplevt det bästa musiklivet i hela världen. Hur som helst är det alltid lika kul att minga runt bland alla härliga människor och leva som en gris i en vecka. Dessutom kommer ju The Killers, Arctic Monkeys, Arcade Fire, The National, Dj Tiesto, Beastie Boys och Strike Anywhere!

För att återgå till fula ovanor. Min allra fulaste ovana är att jag är SÄMST i världen - förutom Långkalle - på att hålla tider. Om en halvtimme kommer Eric och hämtar upp mig i den hyrda Audin och jag har inte ens packat ner alla kläder...måste bara äta upp gröten först.

Brand New släppte förra året ett av de bästa albumen som någonsin skapats. The Devil And God Are Raging Inside Me lät/låter precis så som jag vill att äkta emo ska låta. Albumet gav My Chemical Romance och alla andra nya fjollband en hand upp i röven och levererade det mest äkta och mest känslosamma jag kanske någonsin hört. Det är ett album jag drar igång när jag känner mig deppig, när jag behöver råd eller tröst, när jag vill få ut mina aggressioner - ett album som omfattar alla känslor. Ett album som fungerar som världens bästa psykolog. Ju mer jag lyssnar på det, desto tydligare går det upp för mig hur ofantligt mångsidigt och djupbottnat det är.

Sångaren Jesse Lacey har skrivit några av världens bästa, mörkaste och djupaste låtar, utan tvekan. I London, I Earls Court-arena, på skatepunkfestivalen Give It A Name 2007 fick han mig att gråta för första gången under en konsert. Under låten Limousine suddade Laceys ångestfyllda röst ut alla de tusentals personer som omringade mig, sköt hål på mina hämningar, lämnade mig skör och ensam och träffade rakt in i mitt hjärta. Nu när jag sitter här, precis har skickat iväg ett kanske framtidsavgörande mail och lyssnar på världens känslosammaste låt - då kommer tårarna igen...oundvikligt.

Från wikipedia:

The song is about the death of 7-year old Katie Flynn. Hours before her death, Katie was the flower girl at her aunt's wedding, spreading petals down the aisle. As they left the wedding, they all got into a limousine and headed home. Martin Heidgen, 25, had had at least 14 drinks that night and his blood alcohol content (0.28) was more than three times the legal limit in New York (0.08). He drove more than two miles north in the southbound lane containing the Flynn family. Both the driver of the limousine, Stanley Rabinowitz, and Katie were killed instantly. Katie was decapitated and her mother held her head as rescue workers helped the rest of the family out of the vehicle.

The lyrics in this song draw many parallels to this tragedy. The first verse is seemingly from the mother's perspective, telling Katie to spread the petals and mentioning that she had one more night to be her mother. The second verse has been discussed intensively on the Brand New message boards. Theories range from the second verse being narrated from the point of view of Heidgen to the narrator being Lacey himself, reflecting the loss of a loved one from the story onto his personal life. During the final part of the song, Lacey repeats the phrase "I love you so much" or variations thereof, with a number count climaxing on seven, and then repeated. This seems to correspond to and emphasize the age of Katie Flynn at her death.

Efter årets midsommarhelg i Borgholm kan följande konstateras:

- Att ligga mellan en säng och en soffa har aldrig varit roligare.
- Att störa två polare som ligger och hånglar med varsin brud i samma säng har aldrig varit roligare.
- Bratten fick en välbehövlig medicin.
- Joppas mormor och morfar kan vara de skönaste morföräldrarna någonsin.
- The Tough Alliance har gjort några av de mest dansanta och glädjefyllda sommarlåtarna någonsin. 
- Sommarens One Hit Wonder i repris är Wheatus - Teenage Dirtbag
- Strand är tveklöst sommarens bästa uteställe med några av Sveriges bäst levererande dj:s

But on the other hand...

- Att ha linser som ger en ormögon ger inget bra första intryck.
- Att ha en flickvän som välkomnar folket med ormögon är inte okej.
- Att slänga sig i en säng där man tömt ett halvt saltpaket på sin rödvinsfyllda skjorta är inte okej...*host*Joppa* host*
- Att snacka sig till ett ragg är inte okej.
- Att ha en stor blomkruka vid ingången till Strand där folk nästan bryter benen vid trängsel är inte okej.

Och helgens höjdpunkt:

Diskussion efter det att Ricke släppt av mig,Joppa och Bratten i sin morsas bil:

Jag: Alltså, Ricke kommer lätt krocka snart om han fortsätter köra såhär.
Joppa: Ja, alla jag känner som kört sådär råkar förr eller senare ut för en olycka

10 minuter senare i kön till Strand:

Ring Ring
Jag - har du krockat eller?
Ricke - Ja...hur FAN visste du det?

Det blir en bra sommar...

Det är inte ofta en tjejkompis - eller ens någon man känner - halkar i duschen, slår i huvudet och svimmar av i 10 minuter. Men det gjorde hon, min bästistjej Sofia. Det kunde gått illa. Hon kunde slått huvudet i nån farlig kant av hårt material, hon kunde blivit liggandes där flera timmar utan hjälp. Men det gjorde hon inte och jag tackar gudarna för att hon är okej. Nu kanske jag överdriver lite. Det kanske inte riktigt var så farligt, men det blev en liten tankeställare.



Egentligen är Sofia den ultimata flickvännen. Hon är söt, rolig och kanske världens bästa plank att bolla känslor mot. Men Sofia - Både du och jag vet - och är överrens om - att vi bara är ämnade för att vara jättebra kompisar. Men jag kommer hålla mitt löfte: Om varken du eller jag hittat vår själsfrände/levnadskamrat vid - ska vi säga 45? 50? - så gifter vi oss. Vi får bara diskutera mötesplats och datum lite närmre nästa gång. 45+ kanske även är en bra ålder för att avsluta våran interna tävling. Vad kommer slutresultatet bli? Jag - 5, Du - 7? Jag - 10, Du - 20? Jag - 40 - Du - 40?



Jag - till skillnad från Joppa (som säkert bara är avis för att hans nya lya inte är färdigtapetserad) - älskar din nya bostad. Det är den perfekta platsen för deeptalks och jag hoppas ihärdigt att vi kan göra den till en "That 70s show-källare". Vi trycker upp nycklar till alla nära och kära så att alla kan komma och gå som de behagar. Vi kan till och med ha en frys med aldrig sinande pinnglass. Även om det inte kommer bli så är jag övertygad om att den lilla röda stugan kommer det bli en härlig mötesplats i sommar där våra hjärtan och hjärnor kommer tömmas på känslor och funderingar. Bratten och Erik - ni vet vad jag pratar om!

Jag körde bort syrran från datorn. Hon höll på att skriva något viktigt mail. Men det är ju mitt rum, min dator, plus att jag hade ett exremt sug efter att skriva ett glädjebesudlat blogginlägg, detta inlägg. Jag är i detta nu extremt jäkla tokglad. Frågan är hur fan jag kan vara glad efter en dag på Apoteket - jobbet som förstört mitt liv, men samtidigt gett mig otroligt mycket pengar i 2 års tid. Vi får egentligen inte surfa på arbetstid. Nya "trivselregler" kallar dom det...pfft. Det håller liksom inte, inte i längden. Vi unga och "friska" människor kan inte INTE klara oss utan internet. Det måste dom väl inse?



Det är tack vare internet - eller närmare bestämt Alex Schulmans blogg på aftonbladet.se - som jag hamnat i detta glädjerus. Idag blev jag invigd till hans blogg, och fan vad rolig killen är. Det är Inte för inte han är Sveriges kändaste bloggare. Han beskriver och målar ut de där små - men ack så viktiga - vardagliga händelserna som gör en glad, som gör livet. Han snackar skit om flickvännens näsa, skriver glåpord om stureplans vakter som vägrar släppa in honom på spybar och laddar upp en bild på två bilar -parkerade jämte varandra - vars nummerplåtar tillsammans bildar ordet KNULLA. Och det är så förbannat kul! Skrattade så högt framför mitt sterila arbetsbås att mina chefer - om de nu hörde mig - måste skickat ett hemligt mail till Apoteksdjävulen och föreslagit att jag borde skickas ner till Apotekshelvetet.



När man går hem från jobbet. När det är sommar. När man har ett glädjerus - Då måste man välja musik med omsorg. Inga andra än dessa tre låtar - som jag avnjöt på vägen hem - kunde ramat in mina glädjekänslor bättre.

Jamie T - If You Got The Money: Från 1:58 till 3:36 är detta en av de bästa sommar/festlåtar som kanske någonsin levererats från det regniga landet i väst.

The Libertines - Don't Look Back Into The Sun: Jag är vanligtvis ingen Libertinessupare, men detta kan fanimig bli denna sommarens fest/glädjelåt nr1! Och...Pete Doherty nämner Londons grymmaste uteställe Deathdisco - En liten, intim och garageliknande klubb i Nothing Hill där jag hade min roligaste utekväll under min Londonvistelse.

"When they played that song at the death disco
It started fast but it ends so slow
And all the time it reminded me of you".

Popsicle - Sunkissed: En av de bästa svenska sommarlåtar som någonsin gjorts. När jag kom ut på Ängöleden ville jag bara göra klackarna i taket, sjunga så högt jag kunde, nästan explodera av glädje. Nu exploderade jag givetvis inte, men jag sjöng förmodligen så högt att en och annan på parkeringen tvärs över gatan gav mig en frågande blick.

Och nu ser det ut som solen gått i moln...typiskt. Varför satte jag mig här och skrev ett långt blogginlägg när jag istället kunde varit ute och insupit den svenska sommaren? Måste skynda mig...

Här sätter man sig vid datorn för att skriva en hyllning till The Nationals lågmälda, dystra men samtidigt magiskt vackra skiva Boxer. Ett album som mycket väl kan bli ett av de mest spelade under de kommande sommarnätterna, ett album som är sådär bra att man måste gå en extra runda längst vattnet och de mysiga nattlyktorna innan man går hem, bara för att avnjuta ett par låtar. Men så loggar jag in på msn där Schäfer levererar dagens hemsida: Cats That Look Like Hitler!

      

Kitlers liksom...Kan verkligen inte sluta skratta. Roligaste sidan på länge. Kan iofs bero på att jag är trött.

Att känna äkta glädje på Kalmars uteställen är tyvärr lika osannolikt som att jag skulle raka av mig håret, dvs en sådär 20 procents sannolikhet. Men under vissa speciella tillfällen under året händer det. I onsdags hände det igen! Kvällen hade allt! Och då menar jag ALLT! Att ha innegårdsfest för alla studenter på brandvakten var ett snilledrag. Efter en mjukstart med oändligt mycket pajer, körsång och föräldrarspex i gettostyle tog vi ungdomar mer eller mindre över festen.



Den defenitiva starten på glädjevågen kom när jag, Lars, Bratten, Schäfer och Rikard började dansa loss till Daft Punks legendariska kioskvältare One More Time . Våra grymma dancemoves smittade av sig och snart var både päron såväl som alla hårda färjestadsstekare uppe och dansade loss. Det var MAKT. Gratis öl och ett fritt flöde vin resulterade faktiskt i min första minneslucka ever: jag kom inte ihåg att jag stoppade ner en Jägermeister i fickan, men på Vallen hittade jag den till min stora förtjusning just där.


Från vänster: Joppa, Lars, Jag, Rikard                          Lars håller ställningen med brudarna

Frågan om Vallen någonsin varit lika bra som i onsdags. Bättre än min och förra årets student? Ja, det var det nog bannemig. Efter måndagens Vallen var förväntningarna i botten, men musiken i onsdags var gudomlig. Visst hjälpte dunderfyllan till att försköna lite, men vem kan klaga på eurotechno/Günter-medleyn(den nya dansen är myntad!). Extra cred till vårat gäng som höll ställningarna till höger om scenen exakt hela kvällen. Själv lämnade jag bara dansgolvet en enda gång under kvällen: när jag skulle möta upp Sofia och Elin. Skönt för en gångs skull att inte vara särskilt social och slippa hälsa på massa "kompisar" och kallprata.

Det fanns en hel del minnesvärda höjdpunkter under kvällen:

- Lars sa Blomberg istället för Blomborg tre, three, tres gånger i sitt tacktal
- Schäfer sjöng kareaoke/beatboxade, kunde inte låten och började nynna istället.
- Jag har ett vagt minne av att jag och Lars gav varandra tunga på dansgolvet.
- Alla pussade på alla på dansgolvet.
- Jag och Eric blev kallade bögar av en tjej på Vallens dansgolv. Vi kontrade med att åla oss runt en påle. PORRIGT VA DET!
- Jag, Joppa och Bratten kissade kors på min kattoa. REKORD med tanke på ytan!
- En dragspelsman spelade Dr Bombays Calcutta utanför fyrkanten. Det var ett jävla drag!
- Maeve hittade en hundralapp på marken vid fyrkanten som dragspelsmannen förmodligen tappat.
- Jag festade sönder mina nya solbrillor. Tror det var Alex som kramade mig för hårt.
- Joppa invigde sin nya lägenhet.



Jag har aldrig slått någon på käften. Jag är inte den killen. Men i onsdgas var det bannemig nära. En för oss helt okänd snubbe hoppade in i vår ring på dansgolvet och knuffade till Bratten, utan någon som helst jävla anledning. Självklart tillåter jag inte att mina vänner får spö, så jag knuffade tillbaka. Killen försökte därpå slå mig på käften men missade. Rikard, Maeve och Maria gick emellan innan vakterna kom och förde iväg killen som sprattlande och argsint försökte slita sig fri. Fyfan vad rätt! Vissa människor tycker helt enkelt att det är kul att spöa upp folk utan någon som helst jävla anledning. Objection!


Eric och Bratten: kul att se er igen!                        Mina nya superheta solbrillor fick ett kort liv