Ge mig nu! NU NU NU!

Sitter ensam på en klippa och filmar Essingeleden

Jag tog verkligen ut mig under förra modulen(vad typ en kurs heter på Hyper Island). Det var 3 parallella projekt som jag försökte göra bäst i världen samtidigt. Att lägga ribban högt är något jag gör allt för ofta, som den perfektionist jag är. Och jag brukar nästan alltid hoppa över den där ribban, även om den ibland ligger kvar och darrar. När den darrar blir jag lite besviken på mig själv för att jag inte gjorde hoppet perfekt. Isåfall går jag tillbaka och gör ytterligare ett hopp. Viljan att alltid prestera på topp kan verkligen ta kol på en, vilket den nog gjorde efter förra modulen.

Det var sena nätter eller tidiga morgnar, oregelbundna måltider, bara skoltid och ingen fritid. Under två nätter som följde hade jag oerhört svårt att somna. Hög puls, massa tankar, magont och ångestkänslor. Mediavärlden är en stressig värld. Saker ska levereras i tid och krativiteten ska flöda. Ibland vill man verkligen bara göra något annat, typ sitta och sortera kuvert på ett tryckeri på en stol en hel dag. Inte behöva använda hjärnan. Bara göra. Slippa pressen.

Men saken är ju den att den där ribban som läggs upp, läggs upp av mig själv. Det är jag som väljer hur högt den ska ligga, om den ens ska ligga. Att lägga den högt och hoppa över kräver mycket energi, ger en jävla kick och är utvecklande, men det är lätt hänt att kraven då höjs inför nästa hopp, både från mig själv och andra. Att lägga ribban lägre kräver inte lika mycket energi men ger samtidigt inte samma kick och utveckling.

Jag har lärt mig att jag inte kan vara på topp hela tiden utan att, på ett eller annat sätt, må skit i slutändan. Jag måste få tillfälle att andas ut, ta det lugnt, leva carpe diem. Det spelar inte så stor roll om det handlar om snowboardåkning i Fjätervålen, en helkväll med ett blodigt tv-spel eller en blöt fylla med massa kära ansikten i Malmö. Alla är dom avkoppling på olika sätt som får mig att inte ägna en endaste liten tanke på skola, stress och press. Små avbrott som jag helt enkelt måste unna mig, annars dör kreativiteten och motivationen tillsammans med mig.

Sen så kan jag ju också försöka sänka ribban under vissa perioder och försöka nöja mig med att inte prestera fullt ut. Det är svårt.

Pixar och Double Negative kom till Hyper Island och berättade lite om hur de skapar filmer och effekter. Mycket välkommet och spännande.

Double Negative är en Visual Effects-studio som gjort effekter till filmer som Cloverfield, The Dark Knight, Hell Boy 2, The Born Ultimatum m fl och visade upp hur de skapat gigantiska folkmassor till den kommande filmen Änglar & Demoner. Pixar  tog oss igenom hela sin produktionsfas, från story till compositing och vi fick se exklusiva smakprov och kreativa lösningar från deras kommande film Up. Man fick en hel del spännande info, som att det generellt sett tar en vecka för en animatör att skapa 2 sekunders animation, att ljussättning tar mest tid efter animering, att animatörerna fick gå kockskola innan Ratatoille, att  Pixar oftast lägger ett år eller mer på att få till huvudkaraktären som de vill, eller att de aldrig använder Motion Capture när de animerar, utan all animation är skapad för hand och ur huvudet.

 

Fest hela kvällen...det blir det inte. Kanske någon öl i bastun. I helgen blir det fjällen (igen). Att få åka bräda två gånger på två månader är nästan för bra för att vara sant. Jag ska ta tillfälle i akt att koppla av så mycket det bara går. Andas frisk luft, åka snabbt nedför backarna, njuta av utsikt och natur, slappa i soffan med någon bra rulle i sällskap av familj och god vän. Efter några riktigt hektiska veckor i skolan är det precis det här jag behöver.

You stay classy

Familjebilen nära Fjätervålen tidigare i år

Det förflutna som man upplevt som aldrig kommer igen eller det förflutna som man hade velat uppleva men som man aldrig kommer få chans att uppleva kan verkligen få mig att få en klump i halsen. Härom veckan skickade min gamla barndomsvän Olle Petersson ett par youtube-klipp fån det gamla fotbollsspelet World Cup till Nes. Olle och jag kunde vekligen låsa in oss en hel dag, fastlimmade en meter från tvn, spela världsmästerskap efter världsmästerskap, göra bicicleta efter bicicleta tills våra ögon faktiskt blev fyrkantiga, tills våra fingrar blödde eller tills mor och far kom och sa: "Nej nu får det faktiskt räcka. Ni borde ta era träsvärld, gå ut i skogen och bygga kojor istället". Gud vad jag kan bli sentimental när jag tänker tillbaka på denna tid i livet. Då saker var så okomplicerade, så lätta. Då tv-spel verkligen var mer magiskt än någonting annat. När man skrattade och hade kul mest hela dagarna. Carpe diem. En tid som aldrig kommer igen, inte på samma sätt.



En slags liknande känsla fick jag nyss när jag hade sett klart Dogtown and the Z-Boys - en dokumentär som handlar om hur ett gäng ungdomar i ett nedgånget område kallat Dogtown i Venice, Kalifornien formade hela skateboardvärlden under 1970-talet. Dom var pionjärerna. När skateboard dömdes ut och liknades vid jojo och det inte gick att köpa en enda bräda i hela Karlifornien gjorde dom sina egna brädor. På de skimrande morgnarna surfade dom och när vågorna blev svagare tog dom istället sina brädor och slängde sig ner i pooler (pooler som de snyltade på i de lyxiga kvarteren) eller nedför branta asfaltsvägar. De tog med sig sina surfskills och applicerade dom på skateboarden. De var rebeller, de gjorde det de brann för, de levde livet. De fick rockstjärnestatus och tog världen med storm. Sprängde gränser, gjorde saker ingen trodde var möjligt och förändrade hela världens syn på skateboardåkning.



Jag vill vrida tillbaka klockan till mitten av 70-talet. Jag vill växa upp i det soliga Kalifornien. Jag vill odla ut mitt hår, ha pannband. Jag vill lyssna på T-Rex, Iggy Pop och Black Sabbath. Jag vill tömma pooler, klottra på väggar, springa från polisen. Skata och surfa hela dagarna. Vara en del av Z-Boys. Jag vill det mer än något annat just nu. Men här sitter jag i Sverige och är på väg att bli vuxen. Jag vill ju till Kalifornien, bli ung på nytt, surfa hela dagarna och vara ung och dum nog för att inte vara rädd för att lära mig skata. Därför har jag en liten klump i halsen.

Jag har verkligen inget att klaga över när det gäller min barndom eller uppväxt. Men nowadays jag har svårt att hitta kläder jag gillar i svenska klädbutiker, svårt att hitta bra musik på svenska radiostationer, svårt att hitta svenskt väder som inte är mulet och trist. De senaste två, tre åren har jag känt att jag är mer Kalifornien än Sverige. En praktikplats där vore inte fel, helt enkelt. Få testa på det livet ett tag. Kanske är det där jag hör hemma...

Världens just nu bästa ungdomsdrama har, trots nedläggningssnack efter varje säsong, nu fått tummen upp för säsong 4 och 5. Me so happy!