Skallen känns sne och tung
Jag är tjugotre men inte längre ung

Jag känner mig något antik
På radion spelas nån jäkla Jesusmusik.

Jag är sugen på choklad
Men jag tror inte magen skulle bli så glad

Solen skiner
Synd att jag inte har gardiner

Det har varit en hård helg
Inte så konstigt att jag känner mig som en överkörd älg

Jag är inte bra på att rimma
Så nu ska jag gå och simma

I ett hav av täcke och kuddar
jag gårdagsbesvikelsen suddar

Men först måste jag rusa till toan
Annars blir detta en något brunare Johan

Det finns en klubb på Marie Laveau som heter Bangers & Mash. Det kan vara VÄRLDENS ÄMSTA JÄVLA KLUBB. Efter att nu har varit där för tredje gången skulle jag faktiskt våga påstå att Vallen i Kalmar är bättre. Det är ingen liten förolämpning.

På pappret är den dock klockren. På Marie Laveaus hemsida står det:
"Tanken är att erbjuda den bästa brittiska popmusiken från 60-talet tills idag med hjälp av de bästa DJs som finns att tillgå inom genren. Brittpopen blandas med soul, mod, och viss amerikansk och svensk rockmusik, allt valt med kärlek och fingertopskänsla."

Det borde stå: "Tanken är att bjuda den tråkigaste musiken från 60-talet tills idag med hjälp av de sämsta DJs som finns att tillgå inom genren. Den sämsta av Brittpopen blandas med ingen soul överhuvudtaget och musik från några andra genrer som ingen jävel känner till eller gillar att dansa till, allt valt med total frånvaro och okunnighet för hur man ska kunna få folk at dansa".

På ett dansgolv ska man...somna...nej just fan...man ska ju...DANSA!
SPELA MUSIK MAN KAN DANSA TILL DÅ FÖRIHELVETE!
Man brukar ju vanligtvis kunna dansa till brittpop, soul och amerikansk/svensk rockmusik, till och med mycket väl. Men på Bangers & Mash spelas fanimig inget man känner igen. Och inget man överhuvudtaget blir sugen att röra höfterna till. Andra verjar ju hålla med. Röjet på dansgolvet är obefintligt. Och ikväll stod ju ändå Familjen bakom mixerbordet. PINSAMT!

Hoppars Bangers & Mash dör en snabb men ändå plågsam död. För där finns fan inget gott att hämta överhuvudtaget. Överskattad jävla skitklubb. Lämna plats åt något annat istället.

Godnatt.

Batteriet till kameran är tyvärr slut och jag har tyvärr glömt laddaren hemma på Öland, så ni kan tyvärr inte se den fina bild Robert satt upp på kylskåpet i det Vita Helvetet(tm), eller hur skinande ren toaletten är efter att jag skurat, putsat och svabbat varenda liten millimeter.

*Här hade bilderna funnits om jag hade haft en laddad kamera*

Inte så liten fail heller

http://imgur.com/Q6umM.png

Sköldpaddsknull



Äta och dricka med cp-arm

Vardagsrummet, kl 07.30 i morse

Stefan: "Fan Robert, ska vi köpa varsin såndär Iphone? 7000 låtar, 50 långfilmer..."
Robert: "När fan ska man hinna leva?"
Stefan: "jag vill ha en sån! Dom finns i VITT!"

Kom hem från skolan. Trött och hungrig. Stod och lagade mat i 50 minuter. Jävligt gott blev det. Mätt blev jag. Sedan städade jag rummet rent och fint, eller så rent och fint som det blir när Johan Blomborg städar ett rum en måndagskväll. Sedan dammsugaer jag lägenheten. Sedan ropar Stefan: "Johaaan, ta på dig skorna och ta hissen ner".

Jag kommer ner. Där ligger VÄRLDENS STÖRSTA SKÅP och väntar på att bli buret 9 trappor mot tyngdlagen. Det är bara att hugga in. Man blir svettig av att bära ett skåp uppför 9 trappor, och lite anfådd. Och det tog väl sisådär en femton och en halv minut. Men vi klarade det!
"Puuuuh" andas man ut. SKÖNT! It's OVER!

Men icke. VÄRLDENS STÖRSTA SKÅP går givetvis inte in genom den sista porten till det Vita Helvetet(tm). Det fastnar i det lilla rummet, mellan porten mot trapphuset och den sista porten.
Efter mycket ögonmått, vanliga mått, och otaliga misslyckade försök med borr och hammare är livet skit, men jag är ändå hoppfull. Ger Stefan (som i detta laget är svettig som en genomsur disktrasa) en dunk i ryggen och säger med en bestämd ton "Det e klart som fan vi klarar det här! Vi kan fan inte vända nu."




Vi lossar två dörrar och får lite mer svängrum, och likt de bästa utbrytstjuvar(finare ord för rymmare eller nått) lyckas vi hitta några dolda skruvar och kan således avlägsna skåpets överdel.



Vi testar igen, tar i med våra sista krafter. "AAAAAARRRRRRGH"

"ja..JA...JAAAAA!"

Skåpet är inne i det Vita helvetet (tm), efter minst 40 minuters kämpande. Stefan och jag ger varandra en svettig kram och en grabbig dubbel-high five.

"WE DID IT, WE FUCKIN DID IT!"

När jag vaknar i Jennies lägenhet vid Chapmans torg känner jag mig sjukt bakis. Huvudvärk och skakis. Jag skyller det på en fruktansvärt äcklig kebab jag, i brist på något annat att hitta, tryckte i mig kl 01.30 natten innan. Nåväl, jag traskar bort till festivalområdet och hinner precis i tid till dagens första spelning - Patrick Wolf, iklädd en tajt åtsittande helkroppsdräkt. Med sin blandning av electronica och pop/folkmusik lyckas han verkligen få igång Linnétältet, speciellt när han strippar av sig halvt naken eller när han börjar pudra näsan mitt under spelningen. Och jag blir avis. Killen spelar ju för tusan både gitarr, synth och fiol.


Eftersom man inte får ta med sig alkohol in på området får man ta till nya knep för att få in den.

Jennie ringer - "vart är lägenhetsnyckeln?". Jag stoppar ner handen i ficken, och vad hittar jag - jo, husnyckeln. FAAAAAN. Jennie har bråttom in till stan och har vart tvungen att lämna lägenheten olåst. Jag blir tvungen att ta mig hem, på något sätt. Klockan är 35 minuter till Calexico. STRESSEN. Jag börjar springa men inser givetvis att jag inte kommer hinna. Så jag byter strategi. Frågar en random snubbe med cykel om jag kan få hoppa upp på hans pakethållare. Ja visst, säger han. Så jag hoppar upp och får skjuts nästan hela vägen fram. Ligger ändå efter i tidsschemat och blir tvungen att jogga halva vägen tillbaka.

Calexico hinner börja. Jag missar en låt. Men det var värt att springa. Med sin atmosfäriska sydstatsrock förflyttar dom mig till en solnedgång som färgar mig, omkringliggande berg och kaktusar blodröda. Det värmer och glädjer och jag glömmer helt de svarta moln som hänger över festivalområdet. Visst hade Calexico förmodligen gjort sig bättre senare på kvällen eller på en inomhusarena, men som första livemöte med bandet, här på Way Ouw West, kan jag inte klaga det minsta. Helt klart en av festivalens bästa spelningar i mitt tycke.

Molnen hopar sig ännu mer och fyra gossar från New York river loss en sprudlande Manard Roof. Vampire Weekend skiter i vädret. Dom är här för att sprida solskensglädje och dans, och det är precis vad dom gör. Jag hamnar snabbt i gungnining med ett stadigt leende. Himlen öppnar sig och det börjar regna ordentligt. Men vad gör det när publiken iklädd regnponchos tillsamamns sjunger "Look outside at the raincoats coming, say oh!" i refrängen till hiten A-Punk?


Look outside at the raincoats coming, say oh!

Jurassic 5, The Roots och Q-Tip i all ära, men överlag brukar jag ha svårt för Hip Hop. Jag fastnar liksom högst för en sådär två, tre sådana skivor per år. Legenden Nas må inte varit särskilt produktiv pde senaste åren men har till Way Out West med sig en stor säck från det förflutna med hårda basgångar och rhimes som han kraftfullt kastar ut i det gungande publikhavet. Det är tungt, intensivt och väldigt underhållande.


A wigger and a nigger

Jag hade rätt. Detta blev en dansens dag. Amado & Mariam - den blinda duon från Afrika - sänder med sitt färsgstarka band ut lika färgstarka och värmande afrikanska rytmer från Azalea-scenen. jag dansar och dansar till svetten börjar rinna. Det är verkligen helt fantastiskt bra. Och här märker jag det som jag märkte även under fredagen - Way Out West är en mer "vuxen" festival. Det står en del äldre folk runt omkring mig som inte ens verkar stampa med foten. Hur är detta möjligt till denna oerhört dansanta musik? Om att bli vuxen innebär att man inte längre vågar dansa vill jag aldrig bli vuxen.


Dans dans dans!

"Where's Your Head At?" jag har ingen jävla aning vad mitt huvud befinner sig när brittiska Basement Jaxx drar igång det tyngsta beat electromusiken någonsin skådat klockan 21 på Flamingo-scenen. Jag och vännen Manne omfamnar varandra i en ömsesidig förståelse om att detta är festivalens solklart bästa spelning. Vi hoppar, hoppar, hoppar, som om det inte fanns någon morgondag. Mitt huvud är här, det är där. Vart mitt huvud befinner sig har jag ingen som helst aning om. Men en sak jag vet är att Basement Jaxx - efter att nu har sett dom två gånger - hör till topp 5 över världens bästa liveband. Dom har så många starka och lysande personligheter, sådan påtaglig glädje för det dom sysslar med på scen, och sådana grymma dansrökare som alltid får publikhavet att koka.


Bäst på festivalen

Jag ser Lily Allens inledare. Det är inte särskilt övertygande (även om Lily är jävligt snygg) och jag beger mig istället till Linnétältet där Teddybears ska göra en unik spelning och festivalens sista för i år. Stämning och förväntningar är på topp i det stora men trånga publikhavet. Det stora svarta skynket som skymmer scenen faller och Teddybears - i kväll iklädda gigantiska björnmasker - levererar med intensitet. Det är bra, men inte så bra som jag hoppats. Teddybears har verkligen rätt ljussättning, rekvesita och scenkläder. Dom är oerhört roliga att se på. Däremot är de inte lika roliga att lyssna på. Visst är det ett jävla röj till hitar som Cobrastyle och Hiphopper, men ljudet och sången drunknar i en alltför kompakt ljudmatta.


Teddybears med sina häftiga björnmasker och grymma ljusshow

Plocka bort s:et och du får Way Out Wet. Passande för sista dagen.

Så gick då slutligen ensam hemåt genom Slottsskogen i ett monsunregn, med ömmande fötter och nacke men nynnandes på några av dessa dagars underbara musikminnen.

Visst blev det bättre. Mycket bättre till och med. Bon Iver fick inleda dagen med en spelning som flera gånger var nära på att ge mig tårar. Om spelningen hade fått äga rum efter att solen gått ner och månen stigit upp hade nog lite tårar varit omöjliga att hålla tillbaka. Efter Bon Iver så var det inte en lugn sekund. Beirut ramade in denna soliga dag perfekt med sin trumpet och dragspelsfyllda glädjemusik. Lite tjatigt i längden dock. Band of Horses började ringrostigt men blev markant bättre ju längre spelningen led. Gåshud under ett flertal tillfällen.

Robyn kickade verkligen ASS. Jag har aldrig ritkigt tagit mig i kragen och lyssnat på henne, även om jag givetvis har hört hennes radiohits, men shit säger jag bara. Robyn kan mycket väl vara Sveriges starkast lysande stjärna just nu. Hon har allt - utstrålningen, energin, kläderna, rösten. Varenda låt hon drog av var ju för bövelen en hit. Och så hoppade Dr Alban in på ett gästspel. KUL!

Därefter - Wilco. Kanske gårdagens bästa spelning. Det var omöjlgt att inte rysmysa till de lugna och finstämda partierna, och omöjligt att inte skratta (på ett bra sätt) till allt oljud de ibland dränker sina låtar i, eller till den hysteriska gitarristen som såg ut att ha sex med sin gitarr all the time.

Antony and the Johnsons tillsammans med Göteborgs symfoniorkester var helt klart något unikt.  Jag har aldrig riktigt fastnat för Anthony's märkliga stämma , men visst kan den beröra, speciellt med en hel armé  av stråkar i ryggen. Tyvärr var ljudet lite för lågt och soundchecken från scenen bakom förstörda inramningen lite.

Röyksopp hade jag höga förväntningar på, men blev kanske lite besviken. Hade hoppats på ett mer hårdare sound och fler remixar. Det blev lite för lugnt, lite för drömskt och monotont i längden, tyvärr. Lämnade Röyksopp och såg Glasvegas göra ett riktigt bra avslut på sin spelning. Till sist - Arctic Monkeys. 2007, på Roskilde var dom ett par pojkspolingar som nästan ursäktade sig över att stå på scen. Det Arctic Monkeys som stod på scen i går gick knappt att känna igen. Självsäkra, tajta och betydligt hårdare och mörkare än förut- vilket absolut märktes i låtarna från kommande plattan. Lite trötta kanske, vilket även publiken var efter att ha gått och stått en hel dag.

I dag väntar, om inte ett lika fullbokat schema, en på förhand fin sista dag. patrick Wolf, Calexico, Vampire Weekend, Wolfmother, Basement Jaxx och slutligen Teddybears. Mycket dans. Hoppas mina fötter håller. och att det inte kommer regna allt för mycket. Molnen ligger just nu tunga bort över festivalområdet.



 

Efter en riktigt fin bilresa med fyra glada grabbar från Stockholm var peppen på topp inför kvällens spelning med Deportees och Blitzen Trapper på Pustervikssbaren. Det är folkfest i Göteborg just nu. Way Out West och Göteborgskalaset under samma dagar. I går sken solen över denna fantastiskt mysiga stad. Gatorna var kantade med folk med glada miner och gatumusikanter här och där. Jag var PEPP. Efter att ha installerat mig hos min kompis Jennie vid Chapmants Torg och fått i mig lite mat begav jag mig mot Pusterviksbaren. Jag kom dit runt 21.30. Alldeles för sent visade det sig. Kön som sträckte sig från ingången och bort mot hamnen var säkert upp mot 70 meter lång. Och stället tog endast in ca 300 pers. Efter att ha stått där och delat optimism med ett härligt par från Götet kom beskedet att det tyvärr var fullt inne i lokalen. Då hade kön bara rört sig framåt 10 meter sedan jag ställde mig. Jag hade VERKLIGEN sett fram emot att se Deportees och Blitzen Trapper. Jag var sugen på en myskväll. Istället fick jag bittert vandra ner till Kajplats 8 där en hemlig artist skulle börja spela kl 23. Ryktet sa Soundtrack Of Our Lives. jag blev PEPP! Men lite efer 23 går istället Timo Räisinen upp på scen och kör något halvhjärtat genrep inför dagens spelning. BESVIKELSEN. Istället hade jag kunnat gått till Sticky Fingers och sett The Bronx.
Jag begav mig hemåt runt 00.30.

Dagens fråga: Varför lägger Way Out West ett ganska stort band som Deportees på en så liten bar som Pustervik? Fanns flera andra band under kvällen som hade passat in där. När man väl betalt för en festivalbiljett vill man ju kunna se de band man önskar.

Nej, gårdagen var då ingen bra start på denna festival. I dag väntar dock ett fullspäckat schema. Min mage har inte fått en bra start denna dag, men jag håller fanan högt och håller tummarna för en sol, goda vänner och massa fin musik!

En sån här vill jag ha i födelsedagspresent! Gärna i rosa.

Fler och fler grymma band tillströmmade. Jag skulle åka! Ännu fler grymma band strämmade in och jag fixade gratisboende hos min vän Jennie. jag skulle ÅKA! Sedan insåg jag att kalaset skulle bli ganska dyrt. 1400 kr för biljett och mint 600 kr i resekostnader. Jag skulle åka, kanske. Sedan tillkom massa oväntade utgifter. Jag skulle åka, inte.

 Den senaste veckan har det varit på och av, till och från hela tiden. Sökande efter shyssta erbjudanden. Så dök dom upp, ett efter ett. Eric Wikström ringer och säger att han hört att jag ska åka och erbjuder mig det sista sätet i en annars fullpackad bil till och från Göteborg. Sedan hittar jag en biljett på Blocket, för 1000 kr. Jag tvekar inte en sekund. Ringer, fixar, tar t-banan till Fridhemsplan och besöker en Stefan som säljer sin biljett pga av sjukt barn (sjukdom då, inte sjukt i huvudet (eller det tror jag inte allafall(det såg normalt ut))). Jag lånar Stefans toalett, pratar lite jobb och artister och sedan är det OFFICIAL. Jag SKA åka!

09.30 i morgon bitti avgår bilen fråm Fridhemsplan.

Way Out West 2009, here I come!

Mitt nuvarande spelschema:

Torsdag
Sonjagon, Deportees, Blitzen Trapper

Lördag
Bon Iver, Vivian Girls, Bon Iver, Beirut, Grizzly Bear, Band of Horses, Robyn, Wilco, Röyksopp, Arctic Monkeys

Söndag
Patrick Wolf, Calexico, Vampire Weekend, Amadou & Mariam, Wolfmother, Basement Jaxx, Asher Roth, Lily Allen, Teddybears, Final Fantasy

I måndags började min färd på det sista Hyper Island-året. Tiden går fort. Det förra rusade iväg, förbi. Snart, om 3 månader, ska jag ut på en sju månader lång praktik någonstans i världen. Det kan bli Sverige, det kan bli London. Men helst av allt vill jag återse Kalifornien. Sedan jag såg HOME och blev mer miljömedveten har jag varit skeptisk till den bransch jag är på väg in i. Motsägelsefullt, javisst. Men att få folk att konsumera ännu fler onödiga saker känns som det minsta jorden behöver just nu. Så jag har satt ner foten, tagit ställning och beslutat mig för att inte bidra till mer fördärv och onödigheter. Det jag däremot ska göra är att försöka få praktik på en ekomedveten reklambyrå. Och dom finns faktiskt, lite här och där, även om antalet någorlunda bra sådana rymms på två händer. Efter mycket research presenterar jag här åtta stycken som skulle kunna tänkas bli min framtida praktikplats:

SOAP (Portland) - Jobbar endast med företag som på ett eller annat sätt försöker göra denna värld till en bättre plats.

The Communication Group (San Francisco(Sydafrika) - Känns bred och väldigt professionell. Lär ut hållbar utveckling och ekotänkande till sina klienter. Jobbar dock inte bara med "naturvänliga" klienter. Är ett av de 50 första "grön-certifierade" företagen i San Francisco.

Big Think Studios (San Francisco) - En byrå som viger hela sin verksamhet åt ekotänkande. både på kontor och med klienter. Tyvärr gör dom inte särskilt snygga grejer, även om tanken bakom är fin.

Green Team USA/Australia (New York/Tasmanien) - Har en grym klientlista (WWF och Rainforest Alliance t ex) ,vettiga värderingar och gör proffsiga grejer. New York lockar dock inte särskitl mycket, men Tasmanien kanske vore något?

CURB (London) - En av världens mest intressanta eko-byråer, helt klart. Gör endast "ren" reklam, dvs rengör smutsiga ytor eller använder naturen som den är för att skapa reklam och förmedla budskap.

Core Industries(New York) - Jobbar med vädigt intressanta och stora kunder som t ex Mandela Day och Live Earth. Intressanta!

IDEO (San Francisco/Paolo Alto/London/New York) - En stort och vidsträckt byrå med fina grundpelare och ett oändligt stort kundnät.

Smart Design (San Francisco, New York) - Producerar mycket produkter och tjänster med hyffsat fina värderingar i ryggen. En del bil och elektroniktillverkare i kundlistan.

Nu måste jag bara få iväg mailen. Tiden tickar.

På en klippa i sommarsköna Gröndal

Så blev det då dags. Jocke "Schäfer" Schäfer flydde landet. I morse, efter en aningens bögig natt tillsammans kramade vi varnadre farväl vid ett övergångsställe i Gröndal. Just nu befinnar han sig över Atlanten eller Nordamerika i ett plan som på något sätt ska föra honom till slutdestinationen Santa Barbara, Kalifornien. Där ska Schäfer viga ett år av sitt liv åt att att lära sig detta med film. Vem vet, kanske blir det han som så småningom räddar porrfilmsbranchen ur sin svacka.

Safe trip Supervovven!

Min sista dag i mina hemtrakter blev en perfekt sådan. Ett värdigare avslut på denna Ölandssommar kunde djag inte fått.

-Besökte min gamla vän Måns Nilsson med familj i Halltorp där dom driver golfbana och fjärilsmuseum. Som bonus sprang jag på min gamla mellanstadielärare Britt Björnefur som jag nog inte sett sedan den dagen jag slutade 6an. Det blev mycket prat om gamla klassen och framtiden i ungefär en halvtimme.




-Drog till Mannes sommarstuga i Borgehage där det blev tennis och svalkande bad med Manne, Kalle och Tojan.



-Tog med boysen till huset i Högsrum där vi lagade mat och gosade med husdjuren.



- Vi hoppade in i bilen och körde över till Kalmar där det blev fotboll och bad i solnedgången, pizza, musikmys med levande ljus.


- Och vem springer jag ihop med utanför Ängös pizzeria om inte Fredrik, min gamla London-flatmate som jag inte sett på 2 år. Tydligen bodde hans farster runt hörnet. Hur stora är oddsen? En redan perfekt dag blev ännu bättre.




- Vi gick bort till Café Söderport där det bjöds på fler vänner, stora leenden och höga skratt till tonerna av latinochill.



Som sagt, perfekt.
Pussar och kramar till er alla och tack för en fantastisk sommar!

Framsidan på dagens DI

DI har precis som många andra stora dagstidningar börjat lägga mer fokus på miljöfrågor. BRA! Oftast blir jag dock besviken, irriterad och skakar på huvudet när jag läser vad som skrivs. Inte för att artiklarna är dåligt skrivna, men för att de ständigt får mig att känna hopplöshet. Företag världen över verkar nämligen inte vara särskilt oroade över att vi går en riktigt mörk framtid till mötes. För ett tag sedan skrev jag om Vattenfalls minskade satsning på förnyelsebar energi. I dag är det dags igen. Lågkonjunkturen har nu satt käppar i hjulet för utbyggnadsplanerna för vindkraft i Sverige. Vindkraftsbolagen har svårare att få bidrag från bankerna och elcertifikatsystemet verkar inte fungera som det är tänkt.

"Branschens egen prognos var tidigare att den svenska vindkraftskapaciteten skulle öka med runt 400 megawatt i år - en ökning med 70 procent från fjolårets 238 megawatt. Nu tror vi att utbyggnaden stanar mellan 150 och 200 megawatt."

- Matthias Rapp, vd för Svensk Vindenergi

En kort version av tidningsartikeln

Likaså läser jag gång på gång små artiklar i dagstidningar där trångsynta och bortskämda svenskar klagar över att vindkraften byggs ut. "Vi vill inte ha ett vindkraftverk här i sundet för det kommer förstöra utsikten från vårt idylliska sommarställe", kan dom säga.

Då skrattar jag och gråter på samma gång och vill helst av allt spola fram tiden för dessa människor. Låta dom se hur vattnet utanför deras idylliska sommarställe inte längre går att bada i, hur deras fina hallonbuskar för länge sedan dött ut i den numera obrukbara jorden.


Västerviks skärgård i en kanske inte allt för avlägsen framtid

Jag vill inte tappa hoppet, det är det sista jag får göra i dessa tider. Men det är svårt att inte känna sig lite hopplös när  människor, regeringar och företag världen över inte verkar förstå allvaret. Vi måste snarast göra stora omprioriteringar. Om det är något vi borde lägga ner mer pengar på så är det förnyelsebar enegrgi. Förnyelsebar energi är ett av våra stora hopp i vår kamp för överlevnad. Oljan kommer  ta slut. Vad gör vi då? Och när den dagen kommer. Kommer vi ens vara vid liv då? 

Ställde klockan på 08.15, vaknade 09.40. Min kropp har inte återhämtat sig än. Jag märker att jag blivit äldre. För bara några år sedan hade jag inga problem med att dricka öl fyra kvällar i rad, studsa upp och ner på varje ösig konsert och sova runt fyra timmar per natt. I dag ser det lite annorlunda ut, på årets Emmabodafestival. Eller visst, jag sov fortfarande fyra timmar per natt och försökte åtminstone dricka öl och vin varje kväll, men jag hade väldigt svårt att komma igång. Oftast satte sig ölen eller vinet fel i magen så att det gick ut över mitt humör. Det kan vara så att jag växt ifrån Emmabodafestivalen, eller att festivalen växt ifrån mig. När medelåldern på besökarna är runt 17 år känner jag mig lite gammal. Att vandra runt planlöst och mingla bland dessa fjortisfyllor känns inte särskilt givande. 04,06,07 kändes det inte så men nu, 09, känns det lite "been there done that".

Jag tycker personligen det är lite tråkigt att festivalen breddat sig och blivit större. Jag har upplevt skillnaden mellan 3000 och 7000 besökare och jag tycker lite av den där genuina mysiga Rassle-känslan är borta. I år var det ju nästan svårt att springa ihop med någon man kände.

Årets spelschema var väl helt ärligt lite sådär. jag saknade fler mysband a la Billie The Vision och något större indiedragplåster. I år dominerade det elektroniska - 2manydjs, Boyz Noize, Bloody Beetroots och Simian Mobile Disco. Att lägga de tre förstnämnda i rad på torsdagsnatten var ett ruskigt dåligt drag. För mig blev det bara tydligt hur pass enformig och monoton dagens elektroniska musik faktiskt är och hur snarlikt allting låter. Fet bas, ja visst, men vart fan är melodierna? Simian Mobile Disco's spelning var en stor besvikelse. Det enda jag kände igen från senaste skivan var någon sampling här och där, men annars kändes det hela som en enda sörja av basgångar. Tråkigt o okreativt, så in i helvete. Och så Dead By April, vad fan hade dom på Rassle att göra?

Jag är lite rädd att Emmaboda ska tappa det den alltid varit bäst på - att vara en alternativ festival som lockar de nya intressanta indieakterna. Som tur var fick jag riktigt bra spelningar med Bob Hund, The Wombats, The Pains of Being Pure at Heart, Does This ffend You Yeah?, Joel Alme och Familjen.

Med detta sagt vill jag konstatera att det ska mycket till om jag ska återvända till Emmaboda nästa år.