Passion PIt

Franska Phoenix kommande platta Wolfgang Amadeus växer och växer och har nu växt till en rakt igenom starkt skinande pärla, en pärla som skiner starkare än något annat på musikfronten just nu. Det är ett album som understryker det som jag så många gånger tidigare bestämt har hävdat: Phoenix är BÄST på att skapa musik som man blir kär i, som man blir kär till. 2006 förgyllde dom min sommar med It's Never been Like That, ett av de bästa sommaralbum världen skådat, om inte det allra bästa. Snart är det sommar och på måndag släpps Wolfgang Amadeus. Tajmingen kunde inte varit bättre.

Neko Case - People Got A Lotta Nerve

Två helt jävla fantastiska rockplattor. Check 'em out!

Brakes - Don't Take Me To Space (Man)


The Thermals - We Were Sick

Årets mest överskattade album
Glasvegas - Glasvegas


Journalistkåren var eniga. Glasvegas hade gjort 2008 års bästa album. Det verkar nästan som om kritikerna blev påverkade av varandra. När en eller två av de stora namnen (Sonic rövslickade som fan i sin 10/10-recension) sa "Detta är det bästa som hänt musiken sedan..." hakade alla andra på.

För att tala klarspråk - jag tycker absolut inte att Glasvegas är dåliga, men att de skulle vara bäst 2008 - inte en chans! Visst har James Allan på sätt och vis en speciell och häftig sångröst och visst finns här en del ruskigt grymma melodier, som i en av årets bästa låtar There's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry. Men det blir ganska tråkigt i det långa loppet och jag tröttnar. Allt låter ju nästan likadant med det ständiga sorlet av vibrerande gitarrer och Allans gnälliga stämma. När Geraldine spelas (vilket den gjort...A LOT!) rycker jag bara på axlarna och gäspar medan alla andra vrålar för full hals, som om Glasvegas vore frälsaren som gör deras liv till något bättre. Alla babblar om hur fräscha Glasvegas låter, men mina tankar far bara tillbaka till 90-talet. För mig är inte Glasvegas så mycket mer än ett skotskt Broder Daniel.

Årets mest överskattade låt
MGMT - Kids

Så fort jag nämnt MGMT för någon av mina vänner så har de direkt skrålat "Ååh, Kids, den är så jäääävla braaa". Varje gång jag får höra det blir jag lite förbannad inombords. Jag kan inte hjälpa det, det bara blir så. All heder åt Time To Pretend och Electric Feel som var två av 2008 års absolut bästa låtar. Men Kids!? Kom igen! Den där gnälliga synthen alltså...och de där skorrande stämmorna...det blir ju tjatigt redan efter första refrängen. När Kids spelas ute på dansgolven blir jag mest bara arg och "off". Så ska det väl inte kännas när man hör en danslåt?

Good Luck – Into Lake Griffin


Om jag tänker tillbaka på de gånger jag varit kär har det inte varit i tjejer som i allmänhetens ögon varit ”perfekta”. Men det har funnits något där som fått mig att drömma om dom och fått mig att göra nästan vad som helst för att vinna deras åtrå. Jag är jävligt svag för ögon och leenden må jag säga. Ofta har det bara slutat i envägsförälskelse, men det hör inte hit. När kärleken väl är ömsesidig, då övervinner den allt, och framför allt känns det inombords när den väl kommer på besök. Värme, fjärilar och jaddajadda. Kanske är det något kemiskt som sprider sig via luften. Inte vet jag. Men jag vet i alla fall att det är precis så jag känner för Good Luck, en trio som har en jättestor tjej som sångare, som spelar punkpop och som släppt sin första skiva helt på egen hand. Ända från första mötet till en sisådär 50 genomlyssningar senare har vi varit ämnade för varandra. Det var länge sedan jag hörde musik som kändes så äkta, så genuin. Musik som man hör är byggd på tvättäkta kärlek och glädje. Into Lake Griffin är förmodligen inte perfektion i andras öron men i mina ögon har det inte gjorts något bättre 2008. Jag fastnar med mina öron, gång på gång. Kan inte slita mig. Jag dansar. Jag hoppar. Jag skrattar. Jag blir varm inombords. Jag är kär!

Bästa spår: Pajammin, 1000 Open Hands, Come Home





Eller om ni vill höra låtarna i bättre kvalitet: http://www.myspace.com/wearegoodluck

Dillinger Four – Civil War


Knutna nävar, kritik mot samhället och en vilja att aldrig vilja åldras. Detta är en hyllning till punken som den brukade vara. Det var 6 år sedan dessa Minneapolis-grabbar släppte ett album och trots att de nu gått in i medelåldern har deras punk aldrig varit bättre än på Civil War. Forna punkhjältar som vill återfinna sin forna glans brukar ofta tappa sin trovärdighet. I Dillinger Four's fall har åldern bara bidragit till att deras musik växt sig ännu starkare och tryggare och fått ett djup som är ovanligt i genren i dag. De slitstarka melodierna och samhällskritiska texterna får mig att känna mig levande, vilket är den främsta anledningen till att jag lyssnar på punk.

"Time was wasted
We're moving way to slow
Let's go before we're old
Time doesn't wait for me

Time was wasted
We're moving way to slow
Let's go cause we're not getting any younger
Time doesn't wait for me"

Bästa spår: Gainesville, Contemplate This On The Tree, A Jingle For The Product

Fleet Foxes – Fleet Foxes


Jag lägger mig ner, sluter mina ögon. Trollska Simon And Garfunkel-doftande folkpophymner sveper in i mina öron. Jag omsluts av ett nordamerikanskt vildmarkslandskap med snötäckta berg, ståtliga granar, kristallklara sjöar, spionerande örnar och värmande lägereldar. Det är vildmarksromantik på högsta nivå och jag känner mig trygg likt ett barn i sin mors vaggande famn.

The Gaslight Anthem – The '59 Sound


På föregångaren Sink Or Swim spelade dessa New Jersey-gossar bra men inte helt bekväm punk. Nu har dom tagit flera kliv mot mer kalssisk rock med hemmaidolen Bruce Springsteen som största inspirationskälla, och resultatet är ruskigt bra. Punkrocksrötterna finns absolut kvar i drivet och attityden men med dramatiska melodier och texter om försvunna tider blir detta något mycket större än ett Against Me eller Bouncing Souls. Allt är oerhört välproducerat och satt på plats med millimeterprecition och ibland blir det nästan lite för perfekt och utstuderat. Kanske är det just det som får mig att inte placera denna skiva som nummer ett på denna lista.

Bästa spår: The '59 Sound, The Patient Ferris Wheel, Old White Lincoln

I dag vaknar jag till en trevlig nyhet. Fucked Up - ett av de bästa punkbanden just nu - är klara för Roskile. Bandet var faktiskt ett av tre utländska band jag hade på min önskelista till festivalen. De senaste två veckorna har jag knarkat deras nya skiva The Chemistry Of Common Life, en skiva som borde fått en topp 10-plats på min årsbästalista. Tungt skit.

Roskilde börjar äntligen få en någorlunda meritabel bandlista med Röyksopp, Fleet Foxes, The Dodos, The Mars Volta, Oasis, Slipknot, Nine Inch Nails och Coldplay. Ge mig lite mer punk och dansvänlig musik så bokar jag biljett så snart jag kan.

Cut Copy - In Ghost Colours


Förutom en underbar Kalifornien-roadtrip och inte lika roligt relationstrassel är det en In Ghost Colours som som först poppar upp i mitt huvud när jag täker tillbaka på sommaren 2008. En drömsk och neonskimrande resa fylld av oumbärliga melodier, synthar från 80-talet, vibrerande elgitarrer och svepande körer. En perfekt kombination av melankolisk indiepop, arenarock och neonskimrande electro. Trion från Melbourne har gjort en skiva som känns som något av det bästa och jämnaste jag hört inom electrogenren sedan Daft Punk's Discovery. Det är inget dåligt omdöme.

Bästa spår: Feel The Love, So Haunted, Far Away, Hearts On Fire

Bon Iver – For Emma, Forever Ago


Det är vinter och Justin Vermont's hjärta är inte vad det brukar vara. Han packar in sina instrument i bilen och kör till sin fars skogsstuga i Wisconsin där han isolerar sig under 4 månader. Omringad av tystnaden och naturen spelar han in ”For Emma, Forever Ago” - en helt fantastiskt skiva som gång på gång får mina ögon att vattnas. Vermont använder sig endast av akustisk gitarr och någon enstaka bastrumma och cymbal här och där, men genom att duplicera sin falsettstämma i olika lager blir hans låtar oerhört fylliga i all sin ödslighet. Det är nio låtar som känns som att läsa nio kapitel direkt ur Christopher McCandless dagbok. Det känns så äkta, naket och intimt det bara kan bli.

Bästa spår: Re: Stacks, Skinny Love

The Hold Steady – Stay Positive


Ett av 2006 års absolut bästa album hette Boys And Girls In America och var signerat ett par gubbar (alla över 35 basst) från Brooklyn. Ett fulländat soundtrack för en roadtrip genom Amerika. The Hold Steady må vara ett gäng ”gubbar” men med sitt driv, sina spännande berättelser och Craig Finn's pratsång blir dom något mycket mer än ett Bruce Springsteen & The E Street Band. Med Stay Positive bevisar dom åter igen att dom är bäst i världen på att förmedla känslan av att sitta på en rökig bar i en amerikansk småstad och bli riktigt dyngrak. När jag har en dålig dag eller om jag ska knäcka några bira är The Hold Steady min bästa vän som nästan alltid lyckas dra upp mina smilgropar. Constructive Summer är den perfekta supalåten med en kör som vrålar ”GET HAMMERED!” och aldrig i hela mitt liv har jag hört ett så fantastiskt, 3 låtar långt, bonusspår. Det visar vilken kvalitet The Hold Steady besitter. Med två underbara skivor i rad är The Hold Steady med och tävlar om tronen till världens just nu bästa rockband.

Bästa spår: Constructive Summer, Two Handed Handshake (Bonus Track), Magazines

Vampire Weekend – Vampire Weekend


Jag har svårt att definiera vampire Weekends sound, men det låter afrikanskt och lite ska-igt med en dos Paul Simon eller kanske ett indiepopigt The Police. Hur som helst har dessa universitetspojkar från New York skapat något av det soligaste, roligaste och varmaste inom popen på länge. En skiva som sprudlar av nytänkande, öppenhjärtlighet och vårglädje.

Bästa spår: A Punk, M79, Cape Cod Kwassa Kwassa

Q-Tip – The Renaissance


Det händer inte så ofta, men när jag väl fastnar för hiphop är det då den lyckas sticka ut och bjuda på variation. Band som Jurassic 5, The Roots och K-OS har alla stått ut från all likgiltig förortshiphop och bjudit på tunga beats och svängiga melodier. Anledningen till att jag gillar Q-Tips senaste så mycket är att han inte känns så jäkla tung och seriös som många andra rappare. Ibland låter det inte ens som om han rappar. Han cruisar fram med sin nasala och stundtals robotlika stämma och zickzackar mellan jazzig, soulig och experimentell hiphop. Lika soft och tillbakalutat som det är studsigt och dansant. Oavsett vilket är det omöjligt att inte börja gunga med hela kroppen. Svårare är det att sluta. Årets bästa hiphop-skiva, utan tvekan, och något av det skönaste jag hört inom genren.

Bästa spår: Move, You, Wont Trade

Death Cab For Cutie – Narrow Stairs


Det börjar känns urvattnat att kalla Ben Gibbard för ett geni, men det är oundvikligt då allt han tar i lyckas beröra mig på riktigt, på djupet. I Will Possess Your Heart växer under sina dryga 8 minuter (4,5 inledande minuter utan sång) till en magisk och oumbärlig nattkörnings-låt och visar att bandet fortfarande vågar göra sin egna grej. När jag första gången hörde den sperationsångest-laddade Your New Twin Sized Bed kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna. Samma sak med Cath och Long Division. Låtar som kan låta ganska glada i sin framtoning, men som med Gibbards röst och texter blir oerhört melankoliska och känsloladdade. Narrow Stairs må vara mindre direkt än storbolagsdebuten Plans och innehåller några axelryckningar, men bevisar samtidigt att DCFC vågar gå sin egna väg och att de fortfarande är mästare på att få mitt hjärta att slå lite hårdare än vanligt.

Bästa spår: Your New Twin Sized Bed, Cath, I Will Posess Your Heart

Underoath - Lost in the Sound of Separation


Lost in the Sound of Seperation är ett välkommet kliv från bandets senaste skivor mot en mer hårdare och skrikigare ljudbild. Denna gång har Spencer Chamberlain tagit över större delen av sången, medan trummisen Aaron Gillespie mest fyller i refrängerna. Stenhårda avgrundsvrål blandat med finstämd sång helt enkelt. Texter som kretsar kring gud (bandet är ju faktiskt ett kristet hardocre/metalband) och Chamberlains kamp mot sitt före detta drogberoende skapar en mörk och oerhört känsloladdad stämning. Här finns så många låtar som ger mig en riktig käftsmäll samtidigt som de får håret på mina armar att stå i givakt. En kompakt och stenhård vägg med underliggande underbara melodier.

Bästa spår: Anyone Can Dig a Hole But It Takes..., Fault Line A Fault Of Mine, Desperate Times Desperate Measures

Drive-By-Truckers - Brighter Than Creation's Dark


För mig har det alltid legat något av ett drömlikt och ångestmättat skimmer över den ödsliga amerikanska södern med milslånga spikraka vägar och småstäder med cowboyhattar, pick up's, hamburgerhak, bensinstationer och rökiga barer. Med ett brett spektra med allt från gråtmild och harmonisk country till mer skitig och rivig sydstatsrock lyckas Drive-By Truckers sammanfatta mina ovanstående föreställningar bättre än något annat countryrockband. Det känns gammaldags men inte föråldrat eller oaktuellt för fem öre. Om de bara hade skippat 7 av skivans 19 låtar hade jag inte haft något att klaga på överhuvudtaget.

Bästa spår: Two Daughters And A Beautiful Wife, Perfect Timing, I'm Sorry Houston

Paint It Black - New Lexicon


Med band som Lifetime, Jade Tree Records och Paint It Black har Dan Yemin förtjänat sitt rykte som en av den moderna punk/hardcore-scenens allra heligaste personer. På senaste skivan ångar både han och musiken på likt ett skenande tåg. Många av spåren på New Lexicon känns som de snabbaste och vildaste av bergochdalbanor, fyllda av 90-graders fria fall och galna loopar. När jag klivit av och adrenalinet från tryckvågen lagt sig kan jag inte göra annat än att konstatera: Detta är hardcore när den är som allra bäst. Yamin är ett ilsket geni.

Bästa spår: The Ledge, Past Tense Future Perfect, So Much For Honour Among Thieves.

Ingen bra ljudkvalitet, men ett satans röj.