Musikåret 2008: Årets mest överskattade
Årets mest överskattade album
Glasvegas - Glasvegas
Journalistkåren var eniga. Glasvegas hade gjort 2008 års bästa album. Det verkar nästan som om kritikerna blev påverkade av varandra. När en eller två av de stora namnen (Sonic rövslickade som fan i sin 10/10-recension) sa "Detta är det bästa som hänt musiken sedan..." hakade alla andra på.
För att tala klarspråk - jag tycker absolut inte att Glasvegas är dåliga, men att de skulle vara bäst 2008 - inte en chans! Visst har James Allan på sätt och vis en speciell och häftig sångröst och visst finns här en del ruskigt grymma melodier, som i en av årets bästa låtar There's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry. Men det blir ganska tråkigt i det långa loppet och jag tröttnar. Allt låter ju nästan likadant med det ständiga sorlet av vibrerande gitarrer och Allans gnälliga stämma. När Geraldine spelas (vilket den gjort...A LOT!) rycker jag bara på axlarna och gäspar medan alla andra vrålar för full hals, som om Glasvegas vore frälsaren som gör deras liv till något bättre. Alla babblar om hur fräscha Glasvegas låter, men mina tankar far bara tillbaka till 90-talet. För mig är inte Glasvegas så mycket mer än ett skotskt Broder Daniel.
Årets mest överskattade låt
MGMT - Kids
Så fort jag nämnt MGMT för någon av mina vänner så har de direkt skrålat "Ååh, Kids, den är så jäääävla braaa". Varje gång jag får höra det blir jag lite förbannad inombords. Jag kan inte hjälpa det, det bara blir så. All heder åt Time To Pretend och Electric Feel som var två av 2008 års absolut bästa låtar. Men Kids!? Kom igen! Den där gnälliga synthen alltså...och de där skorrande stämmorna...det blir ju tjatigt redan efter första refrängen. När Kids spelas ute på dansgolven blir jag mest bara arg och "off". Så ska det väl inte kännas när man hör en danslåt?
Glasvegas - Glasvegas
Journalistkåren var eniga. Glasvegas hade gjort 2008 års bästa album. Det verkar nästan som om kritikerna blev påverkade av varandra. När en eller två av de stora namnen (Sonic rövslickade som fan i sin 10/10-recension) sa "Detta är det bästa som hänt musiken sedan..." hakade alla andra på.
För att tala klarspråk - jag tycker absolut inte att Glasvegas är dåliga, men att de skulle vara bäst 2008 - inte en chans! Visst har James Allan på sätt och vis en speciell och häftig sångröst och visst finns här en del ruskigt grymma melodier, som i en av årets bästa låtar There's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry. Men det blir ganska tråkigt i det långa loppet och jag tröttnar. Allt låter ju nästan likadant med det ständiga sorlet av vibrerande gitarrer och Allans gnälliga stämma. När Geraldine spelas (vilket den gjort...A LOT!) rycker jag bara på axlarna och gäspar medan alla andra vrålar för full hals, som om Glasvegas vore frälsaren som gör deras liv till något bättre. Alla babblar om hur fräscha Glasvegas låter, men mina tankar far bara tillbaka till 90-talet. För mig är inte Glasvegas så mycket mer än ett skotskt Broder Daniel.
Årets mest överskattade låt
MGMT - Kids
Så fort jag nämnt MGMT för någon av mina vänner så har de direkt skrålat "Ååh, Kids, den är så jäääävla braaa". Varje gång jag får höra det blir jag lite förbannad inombords. Jag kan inte hjälpa det, det bara blir så. All heder åt Time To Pretend och Electric Feel som var två av 2008 års absolut bästa låtar. Men Kids!? Kom igen! Den där gnälliga synthen alltså...och de där skorrande stämmorna...det blir ju tjatigt redan efter första refrängen. När Kids spelas ute på dansgolven blir jag mest bara arg och "off". Så ska det väl inte kännas när man hör en danslåt?
Kommentarer
Postat av: Limpan
Kids är skön. Så det så.
Postat av: Erik
Så jäkla sant Johan! Kids är urdålig tycker jag; de enda bra låtarna från albumet är de du nämner - Time to Pretend och Electric Feel. Resten är ju bara dåligt.
Trackback
