Sigur Ros – Með suð í eyrum við spilum endalaust


Många fans hävdar att detta är bandets svagaste skiva hittills. Ett steg från det drömska, stilla, kala och andliga mot en mer kommersiell Coldplay-doftande pop. För mig var det nog precis den här introduktionen jag behövde. En mer välkomnande hand, en hand som tar min hand. Vi klär av oss nakna, springer ut i skogen. Pratar och sjunger om vad allt livet och naturen har att erbjuda. Vi skrattar och gråter om vartannat. Vissa platser, som en blommande glänta bredvid en ren och porlande flod, är bland det vackrare jag skådat. Sigur Ros har breddat sig och bjuder på större variation än någonsin tidigare. De lyckas gestalta livets lyckligaste såväl som mest sorgsna stunder. För mig hade de gärna fått ta ut svängarna ännu mer.

Bästa spår: Inní mér syngur vitleysingur, Við spilum endalaust, Góðan daginn

Om jag fick välja musik till min begravning som skulle symbolisera mitt liv känns ”Inní mér syngur vitleysingur” som ett av de mest självklara valen.

Chad VanGaalen - Soft Airplane


VanGaalen är en kreativ människa. Han är animatör, illustratör och songwriter och har spelat in Soft Airplane i sin källare i Kanada. Albumet har en ganska ödesmättad och spöklik stämning över sig. Mycket på grund av VanGaalens ömtåliga röst och hans texter som ofta handlar om död och jordens undergång, samtidigt som de är fruktansvärt flummiga. Som i ”Cries of the Dead” där en granne äter upp sin hund i källaren eller ”TMNT Mask” där en trasig turtles-mask stirrar från botten av en grumlig flod. Det som gör Soft Airplane så intressant är bredden på musiken. Somliga skulle säkert kalla det är spretigt och osammanhängande, men mixen mellan klassisk singer-songwriting (Willow Tree), drivig rock (Bare Feet On Wet Griptape) och flummig electro (TMNT Mask) gör detta till en extremt spännande resa.

Bästa spår: TMNT Mask, Willow Tree, Bones of Man



Smakprov på TMNT Mask

Nada Surf – Lucky


1996 slog Nada Surf igenom ordentligt med albumet High/Low och singeln Popular och fick oerhört mycket publicitet och fin kritik. Efter ett bråk skiljde dom sig från sitt skivbolag och försvann i fem år. Trots en storartad comeback med Let Go (2003) och den superba The Weight Is A Gift (2005) känns det ändå inte som om bandet fått mycket mer uppmärksamhet. Både tråkigt och något konstigt. För vem som som helst borde egentligen kunna tycka om Nada Surf. Det är amerikansk radiovänlig poprock med kopplingar till The Shins och Rogue Wave. Här finns ingen låt med samma kraft som "Always Love" eller "Blankest Year", men nya skivan lyckas ändå med att försätta mig i ett stadigt feelgood-läge. Även de låtar som har en melankolisk touch går oftast över i en mer gladlynt stämning och ger mig i slutändan alltid ett leende på läpparna. Nada Surf förtjänar mer cred. De skriver nämligen förbannat bra poplåtar och har kanske gjort sitt jämnaste album hittills.

Bästa spår: From Now On, Whose Authority

The Subways – All Or Nothing


Med sin första skiva Young For Eternity (2005) lyckades denna Brittiska trio ha tillräckligt med attityd och catchiga melodier för att få flyga över Atlanten och medverka både i the O.C såväl som Conan O' Brien. Det var ett bra album, som tyvärr spretade lite. Senaste skivan har producerats av ingen mindre än Butch Vig, mannen som producerade Nirvanas mästerverk Nevermind. Bandet själva hävdar att de inspirerats av Death Cab For Cutie och Refused. Jag känner väl på rak arm inte direkt igen något av dessa band i The Subways punk och garage-doftande rock, men skit samma. De har hur som helst lyckats med en av årets starkaste inledningar. Boys And Girls och Kalifornia dryper av attityd, coola riff och catchiga melodier, och Move To Newlin är en riktig feelgood-pärla. The Subways känns tyvärr fortfarande aningens spretiga och skivans andra halva blir lite väl repetitiv och intetsägande. Men overlag är All Or Nothing bättre, tajtare och roligare än debuten.

Bästa spår: Alright, Boys And Girls, Move To Newlin

Tredje spåret – Alright - är i min mening förra årets bästa låt, alla kategorier. Jag tror aldrig en låt fått mig att känna en så stark känsla av att bara vilja hoppa in i en nercabbad Corvette, stampa gasen i botten och bränna iväg mot horisonten längs en amerikansk ökenväg samtidigt som den blodröda solen sakta sjunker ner bakom bergen i bakspegeln (och detta var innan jag fick se den underbara videon!). Alright handlar för mig om att våga ta chanser här i livet. Följa drömmar. Lägga livets bekymmer och laster bakom sig och känna vinden i håret. Den får mig att känna mig levande.

Fucked Up – The Chemistry Of Common Life


På senaste skivan spelar Torontobaserade Fucked Up experimentell Hardcore med en oerhört kompakt ljudmatta. Sångaren ”Pink Eyes” forcerar fram likt en ångvält och det är svårt att egentligen höra att han sjunger i sina poetiska texter om religion, hallucinogener och andra tunga grejer. Lite synd, men utan hans gurgliga whiskey-stämma hade inte låtarna fått samma driv. Tillsammans med ljudet från tre malande och melodiösa gitarrer (inte många hardcoreband som har tre gitarrister) får The Chemistry Of Common Life ett sjuhelvetes tungt, experimentellt och spännande sound., för att inte tala om episkt och storslaget. Om ett tag inser jag förmodligen att denna skiva borde förtjänat en betydligt högre plats på denna lista. För detta är ruskigt jävla bra på sina håll.

Bästa spår: Son of Father, Black Albino Bones, Crocked Head

Ungeför lika sen som Axel Rose var med nya plattan, lika sen är jag på att sammanfatta musikåret 2008. Men jag har inte velat stressa mig igenom alla missade skivor. Efter nyår hittade jag säkert ett 10-tal som jag inte hade lyssnat på, varav många av dom nu ligger på min topp 20-lista. Skyller även på ett pressat schema i skolan och att jag är en sån jävla perfektionist. Flytta några placeringar upp, flytta några ner. Vem fan bryr sig egentligen? Men det kan vara kul att se tillbaka på i framtiden. För att minnas. Men nu sätter jag då äntligen i gång. Förra årets listor blev uppskattade. Vi får se vilket tempo det kommer gå i, men allafall minst en skiva om dagen,

Panic At The Disco - Pretty Odd


Att dessa Las Vegas-ynglingar vågar experimentera och ta ut svängarna bevisade de redan i debuten med sin galoperande cirkus-emo. Inför nya skivan ville de göra något mer ”moget” istället för att följa band som Fall Out Boy och My Chemical Romance. De slopade till och med utropstecknet som tidigare fanns efter ”Panic” i bandnamnet, förmodligen för att visa att de minsann växt upp en aning. Och visst hade dom det. När många andra band i genren försöker vara mogna, men nästan bara låter ännu mesigare och mer ”fake”, lyckades Panic At The Disco låta trovärdiga hela vägen med ett sound som förde tankarna till ELO, Beach Boys och Beatles. Ett besvis på hur grymt ambitiösa, musikaliska och breda dom är. Förmodligen lämnade dom många kajalmålade amerikanska emotjejer gråtandes över att deras gamla band var ”borta”. Jag bara log och dansade runt i den värmande vårsolen.

Bästa spår: Nine In The Afternoon och Folkin' Around

I'm in love.

Empire of the Sun - Walking On A Dream

Det är fan vad det ska vara svårt att få med folk på bra konserter här i Stockholm. Folk är antingen luspanka, trötta, oinmpulsiva, upptagna eller helt enkelt inte särskilt musikintresserade, allafall inte intresserade av punkrock. Men det är väl något som kan sägas om Sverige i helhet. Nåväl, jag knatade iväg själv till Debaser Slussen.

Polar Bear Club var först ut. Framför scen stod endast ett 30-tal människor, men det påverkade inte de 5 grabbarna från Rochester,USA. De spelade som om det vore utsålt. Energi! Man märke att de tyckte om att spela tillsammans, att de brann för den musik de spelar. Hardcore-röj blandat med lugna och melodiska partier. Sångaren Jimmy Stadt ser verkligen inte ut att ha någon röst, men oj vilken stark och flexibel stämma han har, och åter igen - ENERGI! Sjukt kul att se dessa herrar live. Kan starkt rekomendera deras senaste skiva Sometimes Things Just Disappear, som nu efter spelningen växt ännu mer.



Nästa band, eller man rättare sagt - Frank Turner. En 27-årig singer-songwriter från Winchester, England som har rötter i punk/hardcore-scenen. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Frank. Han står där på scenen, helt själv med sin gitarr och skriker ut sina känslor med en av de starkaste stämmor jag hört på länge. Han sjunger om ilska, hat, glädje, vänskap, sorg och saknad, och trotts att många av låttexterna är ganska känslosamma går det aldrig att stå still. Det svänger och det glädjer och det känns i hjärtat. Jag står där med gåshud och bara myser. Bäst blir det i Photosynthesis där han får hela Debaser (det har börjat komma med rejält folk nu) att sjunga med i den oerhört catchiga refrängen, eller i den svängiga men känslosamma Long Live The Queen som Frank skrivit åt en vän som gick bort för två år sedan.

Två låtar som även har två helt fantastiska videos:



Och så efter två fullständigt lysande förband stiger huvudakten The Gaslight Anthem på Debbans scen. Dessa New Jersey-grabbar vet vad de sysslar med och bjuder på en riktigt bra spelning, trots att den charmiga frontmannen Brian Fallon fått tandbesvär och behövt besöka den svenska tandläkaren någon dag innan (bara en av flertalet roliga historier han drar mellan låtarna). Kanske hade jag velat efterlyst lite mer tyngd i ljudet, men annars fanns här inget att klaga på. Bandet har två starka studioalbum i ryggen och spelade hits efter hits i ett rasande tempo. Under låtar som The 59 Sound, Drive, I'da Called You Woody, Joe och den lugna Here's Looking At You Kid är responsen från publiken så bra det bara kan vara från en svensk publik när ett amerikanskt punkrockband  är på besök. Gaslight såg ut att ha kul, och jag tror helt klart att de kommer återvända till vårat kalla land. Men förmodligen har de då fått ännu större stjärnstatus och spelar på någon större arena. Jag är glad över att ha sett dom i Debaser Slussens intima lokal.

Bob Hund, Crystal Castles, Detektivbyrån, Joel Alme, Markus Krunegård och nu MSTRKRFT! Kan detta bli tajtaste "lajnuppen" ever?

"Alla ni som trodde att duon som delvis kan spåras till Gävle är så 2008… kan gå någon annanstans. Ni andra kan vältra er i minivideons Disney-porr, Pet Shop Boys-versen och en varm tåflört med franska Justices D.A.N.C.E. i skolklassiga körsångsrefrängen. M.A.G.I.C. är magi för januari. Precis sådan trolldryck vi behöver för att orka."
/ Per Sinding-Larsen

HÄR

Jag älskar att göra listor, speciellt på musik. Kanske för att jag anser mig ha världens bredaste och bästa musiksmak och för att jag gärna vill dela med mig av den. Sprida musikens kärlek och storhet. En gång försökte jag sammanställa en lista över de 100 låtar som påverkat mig mest någonsin. Det gick sådär, allafall efter topp 5. Förra året gjorde jag en rejäl sammanfattning av musikåret 2007 här på bloggen. Det gick bättre.

2008 års musiklistor får dröja lite. Till slutet av månaden tänkte jag. Fortfarande en del skivor jag måste lyssna mer på för att kunna ge ett rättvist utlåtande. Det blir nog inga topp 5-listor för varje genre som förra året. Det tog lite för lång tid. Men kanske en topp 10 eller 20 eller så, plus lite andra godbitar.

Tunga elektroniska trummor, elgura och bas (fet jävla bas), jo jag tackar. Och massa skumma bakgrundsfilmer. Någon med massa pippifåglar och någon med ansikten på medlemmarna i ABBA. Många grymma melodier, men kanske lite enformigt i längden.

3 åttaarmade ljusstakar av 5 möjliga.

...Q-Tip's senaste är så sjukt beroendeframkallande och medryckande.

Q-Tip - You


Q-Tip - Move

Orginalet: Slipknot - People = Shit


Covern: Richard Cheese - People = Shit

Måste vara det röda håret

Paramore - That's What You Get

Blivit alldeles för få spelningar det senaste halvåret. Men när min gamla medielärare/musikbytar-kompis Olle kom till storstan med sitt band Dynamo 77 var man ju tvungen att gå och supporta.

Dynamo 77 är samspelta och för tankarna till band som Last Days of April och Mae.
"Vi skriver några av nordens bästa poplåtar" klargör sångaren Joakim till publiken i Stampens trånga och rockdoftande källare. Orden är kanske lite väl självsäkra, men Dynamo 77 har helt klart en stor potential att bli riktigt stora. Melodierna, låttexterna och looken finns där, helt klart! Ska bli sjukt intressant att se hur detta utvecklar sig. Go Olle!

"Dynamo 77 started out as a bedroom solo project for Joakim, but rapidly took the form of a band when friends joined in for live shows. Now a year later, a five piece tours the nation, with ambitions of reaching the standard for live shows set by Springsteen & the E street band back in 1975. “Those are some mighty big shoes to fill, but hey, ya’gotta have ambitions right?”, Joakim says smiling. “Besides, with the band I have behind me on stage, damn it, it feels like we could conquer the world” - från bandets MySpace

Olle med gura, till vänster

Detta har varit en musikens dag. Vad ska man liksom göra utomhus när molnen är lika tjocka som mitt hår?...fast mycket gråare då...

Lyssnat non stop från i morse tills nu. Sitter fortfarande i kallingarna framför datorn=)

Lite vattniga ögon har det blivit till dessa två guldklimpar:

Bon Iver - Stacks


Sigur Rós - Inní mér syngur vitleysingur

Jag älskar hård musik. Hård musik rymmer så satans mycket känslor. Jag är en känslomänniska. På Underoath's senaste skiva finns många låtar som ger mig en riktig jävla käftsmäll. Men det är käfsmällar som jag gillar, som bara gör leendet på mina läppar ännu större och som bara gör gåshuden på mina armar ännu kraftigare. En kompakt vägg av smattrande trummor, tonsäkra avgrundsvrål och underliggande, underbara melodier. Lost In The Sound Of Seperation kan mycket väl vara årets bästa skiva.

Underoath - Anyone Can Dig a Hole But It Takes a Real Man to Call It Home


Underoath - A Fault Line, A Fault Of Mine


Underoath - Desperate Times, Desperate Measures

Anberlin - Younglife (Acoustic)


Fleet Foxes - Quiet Houses

Blunda, lyssna, älska.

Explosions In The Sky - Your Hand in Mine