The Gaslight Anthem, Frank Turner, Polar Bear Club - what a night!
Det är fan vad det ska vara svårt att få med folk på bra konserter här i Stockholm. Folk är antingen luspanka, trötta, oinmpulsiva, upptagna eller helt enkelt inte särskilt musikintresserade, allafall inte intresserade av punkrock. Men det är väl något som kan sägas om Sverige i helhet. Nåväl, jag knatade iväg själv till Debaser Slussen.
Polar Bear Club var först ut. Framför scen stod endast ett 30-tal människor, men det påverkade inte de 5 grabbarna från Rochester,USA. De spelade som om det vore utsålt. Energi! Man märke att de tyckte om att spela tillsammans, att de brann för den musik de spelar. Hardcore-röj blandat med lugna och melodiska partier. Sångaren Jimmy Stadt ser verkligen inte ut att ha någon röst, men oj vilken stark och flexibel stämma han har, och åter igen - ENERGI! Sjukt kul att se dessa herrar live. Kan starkt rekomendera deras senaste skiva Sometimes Things Just Disappear, som nu efter spelningen växt ännu mer.
Nästa band, eller man rättare sagt - Frank Turner. En 27-årig singer-songwriter från Winchester, England som har rötter i punk/hardcore-scenen. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Frank. Han står där på scenen, helt själv med sin gitarr och skriker ut sina känslor med en av de starkaste stämmor jag hört på länge. Han sjunger om ilska, hat, glädje, vänskap, sorg och saknad, och trotts att många av låttexterna är ganska känslosamma går det aldrig att stå still. Det svänger och det glädjer och det känns i hjärtat. Jag står där med gåshud och bara myser. Bäst blir det i Photosynthesis där han får hela Debaser (det har börjat komma med rejält folk nu) att sjunga med i den oerhört catchiga refrängen, eller i den svängiga men känslosamma Long Live The Queen som Frank skrivit åt en vän som gick bort för två år sedan.
Två låtar som även har två helt fantastiska videos:
Och så efter två fullständigt lysande förband stiger huvudakten The Gaslight Anthem på Debbans scen. Dessa New Jersey-grabbar vet vad de sysslar med och bjuder på en riktigt bra spelning, trots att den charmiga frontmannen Brian Fallon fått tandbesvär och behövt besöka den svenska tandläkaren någon dag innan (bara en av flertalet roliga historier han drar mellan låtarna). Kanske hade jag velat efterlyst lite mer tyngd i ljudet, men annars fanns här inget att klaga på. Bandet har två starka studioalbum i ryggen och spelade hits efter hits i ett rasande tempo. Under låtar som The 59 Sound, Drive, I'da Called You Woody, Joe och den lugna Here's Looking At You Kid är responsen från publiken så bra det bara kan vara från en svensk publik när ett amerikanskt punkrockband är på besök. Gaslight såg ut att ha kul, och jag tror helt klart att de kommer återvända till vårat kalla land. Men förmodligen har de då fått ännu större stjärnstatus och spelar på någon större arena. Jag är glad över att ha sett dom i Debaser Slussens intima lokal.
Polar Bear Club var först ut. Framför scen stod endast ett 30-tal människor, men det påverkade inte de 5 grabbarna från Rochester,USA. De spelade som om det vore utsålt. Energi! Man märke att de tyckte om att spela tillsammans, att de brann för den musik de spelar. Hardcore-röj blandat med lugna och melodiska partier. Sångaren Jimmy Stadt ser verkligen inte ut att ha någon röst, men oj vilken stark och flexibel stämma han har, och åter igen - ENERGI! Sjukt kul att se dessa herrar live. Kan starkt rekomendera deras senaste skiva Sometimes Things Just Disappear, som nu efter spelningen växt ännu mer.
Nästa band, eller man rättare sagt - Frank Turner. En 27-årig singer-songwriter från Winchester, England som har rötter i punk/hardcore-scenen. Det är omöjligt att inte bli förälskad i Frank. Han står där på scenen, helt själv med sin gitarr och skriker ut sina känslor med en av de starkaste stämmor jag hört på länge. Han sjunger om ilska, hat, glädje, vänskap, sorg och saknad, och trotts att många av låttexterna är ganska känslosamma går det aldrig att stå still. Det svänger och det glädjer och det känns i hjärtat. Jag står där med gåshud och bara myser. Bäst blir det i Photosynthesis där han får hela Debaser (det har börjat komma med rejält folk nu) att sjunga med i den oerhört catchiga refrängen, eller i den svängiga men känslosamma Long Live The Queen som Frank skrivit åt en vän som gick bort för två år sedan.
Två låtar som även har två helt fantastiska videos:
Och så efter två fullständigt lysande förband stiger huvudakten The Gaslight Anthem på Debbans scen. Dessa New Jersey-grabbar vet vad de sysslar med och bjuder på en riktigt bra spelning, trots att den charmiga frontmannen Brian Fallon fått tandbesvär och behövt besöka den svenska tandläkaren någon dag innan (bara en av flertalet roliga historier han drar mellan låtarna). Kanske hade jag velat efterlyst lite mer tyngd i ljudet, men annars fanns här inget att klaga på. Bandet har två starka studioalbum i ryggen och spelade hits efter hits i ett rasande tempo. Under låtar som The 59 Sound, Drive, I'da Called You Woody, Joe och den lugna Here's Looking At You Kid är responsen från publiken så bra det bara kan vara från en svensk publik när ett amerikanskt punkrockband är på besök. Gaslight såg ut att ha kul, och jag tror helt klart att de kommer återvända till vårat kalla land. Men förmodligen har de då fått ännu större stjärnstatus och spelar på någon större arena. Jag är glad över att ha sett dom i Debaser Slussens intima lokal.
Kommentarer
Trackback
