Musikåret 2008: Årets skivor, plats 20
Ungeför lika sen som Axel Rose var med nya plattan, lika sen är jag på att sammanfatta musikåret 2008. Men jag har inte velat stressa mig igenom alla missade skivor. Efter nyår hittade jag säkert ett 10-tal som jag inte hade lyssnat på, varav många av dom nu ligger på min topp 20-lista. Skyller även på ett pressat schema i skolan och att jag är en sån jävla perfektionist. Flytta några placeringar upp, flytta några ner. Vem fan bryr sig egentligen? Men det kan vara kul att se tillbaka på i framtiden. För att minnas. Men nu sätter jag då äntligen i gång. Förra årets listor blev uppskattade. Vi får se vilket tempo det kommer gå i, men allafall minst en skiva om dagen,
Panic At The Disco - Pretty Odd
Att dessa Las Vegas-ynglingar vågar experimentera och ta ut svängarna bevisade de redan i debuten med sin galoperande cirkus-emo. Inför nya skivan ville de göra något mer ”moget” istället för att följa band som Fall Out Boy och My Chemical Romance. De slopade till och med utropstecknet som tidigare fanns efter ”Panic” i bandnamnet, förmodligen för att visa att de minsann växt upp en aning. Och visst hade dom det. När många andra band i genren försöker vara mogna, men nästan bara låter ännu mesigare och mer ”fake”, lyckades Panic At The Disco låta trovärdiga hela vägen med ett sound som förde tankarna till ELO, Beach Boys och Beatles. Ett besvis på hur grymt ambitiösa, musikaliska och breda dom är. Förmodligen lämnade dom många kajalmålade amerikanska emotjejer gråtandes över att deras gamla band var ”borta”. Jag bara log och dansade runt i den värmande vårsolen.
Bästa spår: Nine In The Afternoon och Folkin' Around
Panic At The Disco - Pretty Odd
Att dessa Las Vegas-ynglingar vågar experimentera och ta ut svängarna bevisade de redan i debuten med sin galoperande cirkus-emo. Inför nya skivan ville de göra något mer ”moget” istället för att följa band som Fall Out Boy och My Chemical Romance. De slopade till och med utropstecknet som tidigare fanns efter ”Panic” i bandnamnet, förmodligen för att visa att de minsann växt upp en aning. Och visst hade dom det. När många andra band i genren försöker vara mogna, men nästan bara låter ännu mesigare och mer ”fake”, lyckades Panic At The Disco låta trovärdiga hela vägen med ett sound som förde tankarna till ELO, Beach Boys och Beatles. Ett besvis på hur grymt ambitiösa, musikaliska och breda dom är. Förmodligen lämnade dom många kajalmålade amerikanska emotjejer gråtandes över att deras gamla band var ”borta”. Jag bara log och dansade runt i den värmande vårsolen.
Bästa spår: Nine In The Afternoon och Folkin' Around
Kommentarer
Trackback