När jag vaknar i Jennies lägenhet vid Chapmans torg känner jag mig sjukt bakis. Huvudvärk och skakis. Jag skyller det på en fruktansvärt äcklig kebab jag, i brist på något annat att hitta, tryckte i mig kl 01.30 natten innan. Nåväl, jag traskar bort till festivalområdet och hinner precis i tid till dagens första spelning - Patrick Wolf, iklädd en tajt åtsittande helkroppsdräkt. Med sin blandning av electronica och pop/folkmusik lyckas han verkligen få igång Linnétältet, speciellt när han strippar av sig halvt naken eller när han börjar pudra näsan mitt under spelningen. Och jag blir avis. Killen spelar ju för tusan både gitarr, synth och fiol.


Eftersom man inte får ta med sig alkohol in på området får man ta till nya knep för att få in den.

Jennie ringer - "vart är lägenhetsnyckeln?". Jag stoppar ner handen i ficken, och vad hittar jag - jo, husnyckeln. FAAAAAN. Jennie har bråttom in till stan och har vart tvungen att lämna lägenheten olåst. Jag blir tvungen att ta mig hem, på något sätt. Klockan är 35 minuter till Calexico. STRESSEN. Jag börjar springa men inser givetvis att jag inte kommer hinna. Så jag byter strategi. Frågar en random snubbe med cykel om jag kan få hoppa upp på hans pakethållare. Ja visst, säger han. Så jag hoppar upp och får skjuts nästan hela vägen fram. Ligger ändå efter i tidsschemat och blir tvungen att jogga halva vägen tillbaka.

Calexico hinner börja. Jag missar en låt. Men det var värt att springa. Med sin atmosfäriska sydstatsrock förflyttar dom mig till en solnedgång som färgar mig, omkringliggande berg och kaktusar blodröda. Det värmer och glädjer och jag glömmer helt de svarta moln som hänger över festivalområdet. Visst hade Calexico förmodligen gjort sig bättre senare på kvällen eller på en inomhusarena, men som första livemöte med bandet, här på Way Ouw West, kan jag inte klaga det minsta. Helt klart en av festivalens bästa spelningar i mitt tycke.

Molnen hopar sig ännu mer och fyra gossar från New York river loss en sprudlande Manard Roof. Vampire Weekend skiter i vädret. Dom är här för att sprida solskensglädje och dans, och det är precis vad dom gör. Jag hamnar snabbt i gungnining med ett stadigt leende. Himlen öppnar sig och det börjar regna ordentligt. Men vad gör det när publiken iklädd regnponchos tillsamamns sjunger "Look outside at the raincoats coming, say oh!" i refrängen till hiten A-Punk?


Look outside at the raincoats coming, say oh!

Jurassic 5, The Roots och Q-Tip i all ära, men överlag brukar jag ha svårt för Hip Hop. Jag fastnar liksom högst för en sådär två, tre sådana skivor per år. Legenden Nas må inte varit särskilt produktiv pde senaste åren men har till Way Out West med sig en stor säck från det förflutna med hårda basgångar och rhimes som han kraftfullt kastar ut i det gungande publikhavet. Det är tungt, intensivt och väldigt underhållande.


A wigger and a nigger

Jag hade rätt. Detta blev en dansens dag. Amado & Mariam - den blinda duon från Afrika - sänder med sitt färsgstarka band ut lika färgstarka och värmande afrikanska rytmer från Azalea-scenen. jag dansar och dansar till svetten börjar rinna. Det är verkligen helt fantastiskt bra. Och här märker jag det som jag märkte även under fredagen - Way Out West är en mer "vuxen" festival. Det står en del äldre folk runt omkring mig som inte ens verkar stampa med foten. Hur är detta möjligt till denna oerhört dansanta musik? Om att bli vuxen innebär att man inte längre vågar dansa vill jag aldrig bli vuxen.


Dans dans dans!

"Where's Your Head At?" jag har ingen jävla aning vad mitt huvud befinner sig när brittiska Basement Jaxx drar igång det tyngsta beat electromusiken någonsin skådat klockan 21 på Flamingo-scenen. Jag och vännen Manne omfamnar varandra i en ömsesidig förståelse om att detta är festivalens solklart bästa spelning. Vi hoppar, hoppar, hoppar, som om det inte fanns någon morgondag. Mitt huvud är här, det är där. Vart mitt huvud befinner sig har jag ingen som helst aning om. Men en sak jag vet är att Basement Jaxx - efter att nu har sett dom två gånger - hör till topp 5 över världens bästa liveband. Dom har så många starka och lysande personligheter, sådan påtaglig glädje för det dom sysslar med på scen, och sådana grymma dansrökare som alltid får publikhavet att koka.


Bäst på festivalen

Jag ser Lily Allens inledare. Det är inte särskilt övertygande (även om Lily är jävligt snygg) och jag beger mig istället till Linnétältet där Teddybears ska göra en unik spelning och festivalens sista för i år. Stämning och förväntningar är på topp i det stora men trånga publikhavet. Det stora svarta skynket som skymmer scenen faller och Teddybears - i kväll iklädda gigantiska björnmasker - levererar med intensitet. Det är bra, men inte så bra som jag hoppats. Teddybears har verkligen rätt ljussättning, rekvesita och scenkläder. Dom är oerhört roliga att se på. Däremot är de inte lika roliga att lyssna på. Visst är det ett jävla röj till hitar som Cobrastyle och Hiphopper, men ljudet och sången drunknar i en alltför kompakt ljudmatta.


Teddybears med sina häftiga björnmasker och grymma ljusshow

Plocka bort s:et och du får Way Out Wet. Passande för sista dagen.

Så gick då slutligen ensam hemåt genom Slottsskogen i ett monsunregn, med ömmande fötter och nacke men nynnandes på några av dessa dagars underbara musikminnen.