Det började upp - Köpte Özz Nujen-biljetter, fyllde en bil med folk och åkte till Karlskronas kår. Här blev det chill i soffa och mycket dans, i nyktert tillstånd dessutom. Kändes bra, kände mig full ändå. Kände mig pepp. Många snygga brudar (kanske finns ett litet hoppp ändå). Özz klev på scen med sitt sedvanligt stora leende. Kanske lite skäggigare än vanligt, men vafan - han är ju faktiskt kurd. Och som vanligt är det kurder, utlänningar och sig själv han gör till åtlöje och driver med. Visst - man kan tycka att karln efter alla dessa år borde slutat dra  utlänningsskämt, men en del av dom är fortfarande roliga.

Det vände ner - Redan när Özz kliver på scen är det ett jävla liv i lokalen. Många studenter är redan alldeles för förfriskade och har svårt att hålla fokus. Özz ser lite obekväm ut, försöker flertal gånger dämpa publiken och nämner att stand up-komik kräver publikens öra. Han drar några skämt men ser allt mer obekväm ut. Den främsta anledningen är de fem(uppskattningsvis) fulla/korkade nötter längst fram i publiken som väller ur sig dumma kommentarer, frågor och poänglösheter. Özz käftar tillbaka och tappar mer och mer fokus på hans egentliga syfte - att underhålla. Givetvis inser han detta själv och väljer snart att gå av scenen. En timmes planerad komik blev kanske tjugo minuter. Extra tråkigt för Föreningssparbanken som hjälpt Karlskronas kår att genomföra evenemanget. När de flesta stannar kvar och festar och dansar sätter vi oss återigen i bilen och kör hemmåt. I bilen växer en bubblande ilska inombords, en känsla av att jag verkligen hade velat slå dom där dumma jävlarna i publiken. På käften, sjukligt hårt, så att dom höll snattran.

Det slutade upp - Vi kommer hem. Linus och Vanilla(Jim) följer med upp. Sedan följer ett sådant där underbart och spontant snack med en stor ämnesomsättning. Givetvis avslutas det med grabb/sexsnack och tröttheten gör sig till känna. Då drar Vanilla en sjuk historia, jag och Linus skapar bilder i huvudet, tittar på varandra och brister ut i gapskratt. Gapskrattet utvecklas till "ligga vikt på golvet och ha jätteont i magen"-skrattet. Fyfan vad sådana skratt är härliga. Som barn inträffade dom hela tiden, numera alldeles för sällan. Senast var när jag, Roderick och Emil failade med ett misiion under en spelkväll i London. Nu har jag stillat hungern också. Nu mår jag bra igen.

Slutresultat: Upp + Ner + Upp = Upp