Från Wikipedia:

"Emo (pronounced /ˈiːmoʊ/) is a style of rock music which describes several independent variations of music with common stylistic roots. As such, use of the term has been the subject of much debate. In the mid-1980s, the term emo described a subgenre of hardcore punk which originated in the Washington, DC music scene. In later years, the term emocore, short for "emotional hardcore", was also used to describe the emotional performances of bands in the Washington DC scene and some of the offshoot regional scenes such as Rites of Spring, Embrace, One Last Wish, Beefeater, Gray Matter, Fire Party, and later, Moss Icon. (In more recent years, the term "emotive hardcore" entered the lexicon to describe the period.)

Starting in the mid-1990s, the term emo began to refer to the indie scene that followed the influences of Fugazi, which itself was an offshoot of the first wave of emo. Bands including Sunny Day Real Estate and Texas Is the Reason had a more indie rock style of emo, more melodic and less chaotic. The so-called "indie emo" scene survived until the late 1990s, as many of the bands either disbanded or shifted to mainstream styles. As the remaining indie emo bands entered the mainstream, newer bands began to emulate the mainstream style. As a result, the term "emo" became a vaguely defined identifier rather than a specific genre of music."



Nu är det bannemig dags att gå till botten med begreppet Emo, en gång för alla. För mig har Emo alltid varit en mer experimentell, melodiös och känslosam förgrening av punk. Jimmy Eat World, Mae, Brand New, Further Seems Forever, Dashboard Confessional, Cursive, Appleseed Cast, Something Corporate, Moneen, Fall Out Boy, Relient K, The Starting Line - Alla är dom band som jag tycker ramar in begreppet Emo. Men så lätt är det inte. Emo är nämligen en sjukt svårdefinierad och väldigt vidöppen genre. Många av dessa band skulle lika gärna kunna platsa in i genrer som punkpop eller amerikansk highschool-rock. Johan Blomborg gillar inte genrer...

Det finns ju även tyngre och mer aggressiva band med emoinfluenser som t ex Blood Brothers och Alexisonfire. Eller bör dessa klassas som "Hardcore"? Medans hoppet från Alexsisonfire till Dashboard Confessional är oerhört stort och påtagligt känns gränsen för vad som bör kallas Emo annars väldigt svävande och diffus.

En del av de band jag nu hostade upp har öppnat upp vägen för skitband som My Chemical Romance, band som fått kidsen att klä sig och måla sig svarta. De ska gärna vara deppiga och gärna skära sig i handlederna då och då. Det är väl egentligen precis så allmänheten och ungdomarna själva numera uppfattar begreppet Emo?

Va? Vad sa du att dom hette? My Chemical Romance? Pfft... För mig är det fortfarande Jimmy Eat World och Brand New som utgör toppskiktet inom genren. Bleed American och The Devil And God Are Raging Inside Me är tveklöst två av de bästa skivor som någonsin gjorts, skivor som felfritt lyckats fånga och kappsla in ungdomens lyckligaste och mest ångestfyllda stunder. Och med den sista meningen tror jag vi har hittat svaret på vad Emo är.

Som ni kanske ser i bilden här ovanför är jag tydligen 47% emo.
Hur pass Emo är du? Gå in på www.emocore.se och testa!