A group of Digital Media students from Hyper Island teamed up with Kollektivet Livet and went down to Berlin over a weekend to paint a giant wall. This is an improvised documentary about that.


Hyperlove - The Story Behind The Wall from Johan Blomborg on Vimeo.

Jag var på väg till skolan och Reklamnissarna på t-banan bytte affischer, så jag passade på att sno en gigantisk cola-affisch.



En stor affisch är en sådan sak som man först tycker är skitcool. Men sedan tänker man: "vad fan ska jag med en sån här till?". Hänga upp den på väggen känns lite väl "hej jag är 12 år och har massa kp-posters på väggarna". Klockan 4 i natt, efter en streamad fotbollsmatch och en del tokigheter på skolan, skulle Sebastian sova lite, så jag kom att tänka på inomhuskojor man gjorde som liten. Ett bord, några filtar, massa kuddar och en drös Kalle Anka-tidningar.

Och så kom planschen till nytta.

Klockan slår snart midnatt och här är det ett jäkla zoo.

Och med detta monster på näsan har jag vandrat runt bland bland folk i dag. Tjejerna har kommit fram och öppet uttryckt sin beundran. "Gud vad du är modig! Om alla killar bara hade varit som du...", och så har dom kysst mig och skuttat därifrån med ett gigantiskt leende på sina läppar.

Har fått ett gigantiskt monster på näsan min. Jag har hört något om hårstrån som vuxit inåt och orsakat en stor röd böld. För detta är ingen vanlig finne. Den lever varken på insidan eller på utsidan. Den sitter typ i(!) näsborrsväggen. Och den växer sig bara större och större för varje dag.

Någon som har ett bra recept för att få bort den store djävulen?

Ja då var årets musiklista äntligen klar. Hoppas ni hittat något intressant som ni kan glädja eller förbanna er över. Nu kan jag äntligen lämna 2008 bakom mig och blicka framåt. Just nu är det mycket M.Ward, Black Lips och Mirah i lurarna.
Det händer mycket men ändå lite i mitt liv just nu. Mycket i skolan. Tre parallella projekt att ro i hamn inom loppet av två veckor. Sen, när det är över och efterverkningarna och utbrändheten kommer över mig behöver jag ta semester. Kanske både besöka Kalmar och Skåneland...Socialisera lite, chilla ganska mycket. Två saker det blivit lite mindre av den senaste tiden.



Såg precis Watchmen (herregud, kommer ju inte ihåg när jag var på bio senast!). Helt klart en sevärd rulle med brutalt grymma actionscener (gåshud!), härlig Noir-känsla och en del spännande karaktärer. Men precis som i Will Smith-rullen Hancock saknade jag här en röd tråd i berättandet. Watchmen ville vara så mycket, men blev lite för grötig och ofokuserad på det stora hela.
Tokhångla med Malin Åkerman? Ja tack!

3 åttaarmade ljusstakar av 5 möjliga

Årets mest överskattade album
Glasvegas - Glasvegas


Journalistkåren var eniga. Glasvegas hade gjort 2008 års bästa album. Det verkar nästan som om kritikerna blev påverkade av varandra. När en eller två av de stora namnen (Sonic rövslickade som fan i sin 10/10-recension) sa "Detta är det bästa som hänt musiken sedan..." hakade alla andra på.

För att tala klarspråk - jag tycker absolut inte att Glasvegas är dåliga, men att de skulle vara bäst 2008 - inte en chans! Visst har James Allan på sätt och vis en speciell och häftig sångröst och visst finns här en del ruskigt grymma melodier, som i en av årets bästa låtar There's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry. Men det blir ganska tråkigt i det långa loppet och jag tröttnar. Allt låter ju nästan likadant med det ständiga sorlet av vibrerande gitarrer och Allans gnälliga stämma. När Geraldine spelas (vilket den gjort...A LOT!) rycker jag bara på axlarna och gäspar medan alla andra vrålar för full hals, som om Glasvegas vore frälsaren som gör deras liv till något bättre. Alla babblar om hur fräscha Glasvegas låter, men mina tankar far bara tillbaka till 90-talet. För mig är inte Glasvegas så mycket mer än ett skotskt Broder Daniel.

Årets mest överskattade låt
MGMT - Kids

Så fort jag nämnt MGMT för någon av mina vänner så har de direkt skrålat "Ååh, Kids, den är så jäääävla braaa". Varje gång jag får höra det blir jag lite förbannad inombords. Jag kan inte hjälpa det, det bara blir så. All heder åt Time To Pretend och Electric Feel som var två av 2008 års absolut bästa låtar. Men Kids!? Kom igen! Den där gnälliga synthen alltså...och de där skorrande stämmorna...det blir ju tjatigt redan efter första refrängen. När Kids spelas ute på dansgolven blir jag mest bara arg och "off". Så ska det väl inte kännas när man hör en danslåt?

Good Luck – Into Lake Griffin


Om jag tänker tillbaka på de gånger jag varit kär har det inte varit i tjejer som i allmänhetens ögon varit ”perfekta”. Men det har funnits något där som fått mig att drömma om dom och fått mig att göra nästan vad som helst för att vinna deras åtrå. Jag är jävligt svag för ögon och leenden må jag säga. Ofta har det bara slutat i envägsförälskelse, men det hör inte hit. När kärleken väl är ömsesidig, då övervinner den allt, och framför allt känns det inombords när den väl kommer på besök. Värme, fjärilar och jaddajadda. Kanske är det något kemiskt som sprider sig via luften. Inte vet jag. Men jag vet i alla fall att det är precis så jag känner för Good Luck, en trio som har en jättestor tjej som sångare, som spelar punkpop och som släppt sin första skiva helt på egen hand. Ända från första mötet till en sisådär 50 genomlyssningar senare har vi varit ämnade för varandra. Det var länge sedan jag hörde musik som kändes så äkta, så genuin. Musik som man hör är byggd på tvättäkta kärlek och glädje. Into Lake Griffin är förmodligen inte perfektion i andras öron men i mina ögon har det inte gjorts något bättre 2008. Jag fastnar med mina öron, gång på gång. Kan inte slita mig. Jag dansar. Jag hoppar. Jag skrattar. Jag blir varm inombords. Jag är kär!

Bästa spår: Pajammin, 1000 Open Hands, Come Home





Eller om ni vill höra låtarna i bättre kvalitet: http://www.myspace.com/wearegoodluck

Dillinger Four – Civil War


Knutna nävar, kritik mot samhället och en vilja att aldrig vilja åldras. Detta är en hyllning till punken som den brukade vara. Det var 6 år sedan dessa Minneapolis-grabbar släppte ett album och trots att de nu gått in i medelåldern har deras punk aldrig varit bättre än på Civil War. Forna punkhjältar som vill återfinna sin forna glans brukar ofta tappa sin trovärdighet. I Dillinger Four's fall har åldern bara bidragit till att deras musik växt sig ännu starkare och tryggare och fått ett djup som är ovanligt i genren i dag. De slitstarka melodierna och samhällskritiska texterna får mig att känna mig levande, vilket är den främsta anledningen till att jag lyssnar på punk.

"Time was wasted
We're moving way to slow
Let's go before we're old
Time doesn't wait for me

Time was wasted
We're moving way to slow
Let's go cause we're not getting any younger
Time doesn't wait for me"

Bästa spår: Gainesville, Contemplate This On The Tree, A Jingle For The Product

Fleet Foxes – Fleet Foxes


Jag lägger mig ner, sluter mina ögon. Trollska Simon And Garfunkel-doftande folkpophymner sveper in i mina öron. Jag omsluts av ett nordamerikanskt vildmarkslandskap med snötäckta berg, ståtliga granar, kristallklara sjöar, spionerande örnar och värmande lägereldar. Det är vildmarksromantik på högsta nivå och jag känner mig trygg likt ett barn i sin mors vaggande famn.

The Gaslight Anthem – The '59 Sound


På föregångaren Sink Or Swim spelade dessa New Jersey-gossar bra men inte helt bekväm punk. Nu har dom tagit flera kliv mot mer kalssisk rock med hemmaidolen Bruce Springsteen som största inspirationskälla, och resultatet är ruskigt bra. Punkrocksrötterna finns absolut kvar i drivet och attityden men med dramatiska melodier och texter om försvunna tider blir detta något mycket större än ett Against Me eller Bouncing Souls. Allt är oerhört välproducerat och satt på plats med millimeterprecition och ibland blir det nästan lite för perfekt och utstuderat. Kanske är det just det som får mig att inte placera denna skiva som nummer ett på denna lista.

Bästa spår: The '59 Sound, The Patient Ferris Wheel, Old White Lincoln

I dag vaknar jag till en trevlig nyhet. Fucked Up - ett av de bästa punkbanden just nu - är klara för Roskile. Bandet var faktiskt ett av tre utländska band jag hade på min önskelista till festivalen. De senaste två veckorna har jag knarkat deras nya skiva The Chemistry Of Common Life, en skiva som borde fått en topp 10-plats på min årsbästalista. Tungt skit.

Roskilde börjar äntligen få en någorlunda meritabel bandlista med Röyksopp, Fleet Foxes, The Dodos, The Mars Volta, Oasis, Slipknot, Nine Inch Nails och Coldplay. Ge mig lite mer punk och dansvänlig musik så bokar jag biljett så snart jag kan.

Cut Copy - In Ghost Colours


Förutom en underbar Kalifornien-roadtrip och inte lika roligt relationstrassel är det en In Ghost Colours som som först poppar upp i mitt huvud när jag täker tillbaka på sommaren 2008. En drömsk och neonskimrande resa fylld av oumbärliga melodier, synthar från 80-talet, vibrerande elgitarrer och svepande körer. En perfekt kombination av melankolisk indiepop, arenarock och neonskimrande electro. Trion från Melbourne har gjort en skiva som känns som något av det bästa och jämnaste jag hört inom electrogenren sedan Daft Punk's Discovery. Det är inget dåligt omdöme.

Bästa spår: Feel The Love, So Haunted, Far Away, Hearts On Fire

Bon Iver – For Emma, Forever Ago


Det är vinter och Justin Vermont's hjärta är inte vad det brukar vara. Han packar in sina instrument i bilen och kör till sin fars skogsstuga i Wisconsin där han isolerar sig under 4 månader. Omringad av tystnaden och naturen spelar han in ”For Emma, Forever Ago” - en helt fantastiskt skiva som gång på gång får mina ögon att vattnas. Vermont använder sig endast av akustisk gitarr och någon enstaka bastrumma och cymbal här och där, men genom att duplicera sin falsettstämma i olika lager blir hans låtar oerhört fylliga i all sin ödslighet. Det är nio låtar som känns som att läsa nio kapitel direkt ur Christopher McCandless dagbok. Det känns så äkta, naket och intimt det bara kan bli.

Bästa spår: Re: Stacks, Skinny Love

The Hold Steady – Stay Positive


Ett av 2006 års absolut bästa album hette Boys And Girls In America och var signerat ett par gubbar (alla över 35 basst) från Brooklyn. Ett fulländat soundtrack för en roadtrip genom Amerika. The Hold Steady må vara ett gäng ”gubbar” men med sitt driv, sina spännande berättelser och Craig Finn's pratsång blir dom något mycket mer än ett Bruce Springsteen & The E Street Band. Med Stay Positive bevisar dom åter igen att dom är bäst i världen på att förmedla känslan av att sitta på en rökig bar i en amerikansk småstad och bli riktigt dyngrak. När jag har en dålig dag eller om jag ska knäcka några bira är The Hold Steady min bästa vän som nästan alltid lyckas dra upp mina smilgropar. Constructive Summer är den perfekta supalåten med en kör som vrålar ”GET HAMMERED!” och aldrig i hela mitt liv har jag hört ett så fantastiskt, 3 låtar långt, bonusspår. Det visar vilken kvalitet The Hold Steady besitter. Med två underbara skivor i rad är The Hold Steady med och tävlar om tronen till världens just nu bästa rockband.

Bästa spår: Constructive Summer, Two Handed Handshake (Bonus Track), Magazines

Vampire Weekend – Vampire Weekend


Jag har svårt att definiera vampire Weekends sound, men det låter afrikanskt och lite ska-igt med en dos Paul Simon eller kanske ett indiepopigt The Police. Hur som helst har dessa universitetspojkar från New York skapat något av det soligaste, roligaste och varmaste inom popen på länge. En skiva som sprudlar av nytänkande, öppenhjärtlighet och vårglädje.

Bästa spår: A Punk, M79, Cape Cod Kwassa Kwassa

Q-Tip – The Renaissance


Det händer inte så ofta, men när jag väl fastnar för hiphop är det då den lyckas sticka ut och bjuda på variation. Band som Jurassic 5, The Roots och K-OS har alla stått ut från all likgiltig förortshiphop och bjudit på tunga beats och svängiga melodier. Anledningen till att jag gillar Q-Tips senaste så mycket är att han inte känns så jäkla tung och seriös som många andra rappare. Ibland låter det inte ens som om han rappar. Han cruisar fram med sin nasala och stundtals robotlika stämma och zickzackar mellan jazzig, soulig och experimentell hiphop. Lika soft och tillbakalutat som det är studsigt och dansant. Oavsett vilket är det omöjligt att inte börja gunga med hela kroppen. Svårare är det att sluta. Årets bästa hiphop-skiva, utan tvekan, och något av det skönaste jag hört inom genren.

Bästa spår: Move, You, Wont Trade

Death Cab For Cutie – Narrow Stairs


Det börjar känns urvattnat att kalla Ben Gibbard för ett geni, men det är oundvikligt då allt han tar i lyckas beröra mig på riktigt, på djupet. I Will Possess Your Heart växer under sina dryga 8 minuter (4,5 inledande minuter utan sång) till en magisk och oumbärlig nattkörnings-låt och visar att bandet fortfarande vågar göra sin egna grej. När jag första gången hörde den sperationsångest-laddade Your New Twin Sized Bed kunde jag knappt hålla tillbaka tårarna. Samma sak med Cath och Long Division. Låtar som kan låta ganska glada i sin framtoning, men som med Gibbards röst och texter blir oerhört melankoliska och känsloladdade. Narrow Stairs må vara mindre direkt än storbolagsdebuten Plans och innehåller några axelryckningar, men bevisar samtidigt att DCFC vågar gå sin egna väg och att de fortfarande är mästare på att få mitt hjärta att slå lite hårdare än vanligt.

Bästa spår: Your New Twin Sized Bed, Cath, I Will Posess Your Heart

Ett litet avbrott i musiksammanfattningen.

I dag när jag kommer hem från skolan undrar Stefan om jag sov dåligt i natt. Jag svarar med att det har jag bestämt inte gjort. Sovit som en stock. Det visar sig att både Stefan och Robert sov dåligt i natt. De har vaknat runt tre gånger var av att någon stökat runt i lägenheten. Vandrat runt, öppnat och stäng dörrar, spolat i toaletten osv. De var bergsäkra på att det var jag som hade haft svårt att sova. Jag kom hem runt halv 12 och somnade runt halv 1, men därefter sov jag som en stock, vad jag vet. Jag har aldrig hört ett knyst om att jag gått i sömnen, så att det skulle vara det betvivlar jag starkt, även om jag känt mig väldigt trött i dag trots ca 7 timmars sömn. Men vem vet? kanske är det ett nytt beteende som jag börjat med på senare dar...Och inte heller har jag vaknat av några konstiga ljud. Och då är jag ändå den som bor närmst toaletten. Skumt!

Då kvarstår två alternativ: Antingen är det någon plågad ande (ja, jag tror på spöken) som vandrar runt här i brist på något bättre att göra, eller så är det någon riktig människa som tagit sig in i lägenheten. Men vi är hundra på att dörren varit låst, och lägenheten såg ut precis som den brukar göra i dag på morgonen. Man har ju hört om massa skräckscenarion om människor som varit helt ovetande om att en "fluktare" levt i deras lägenhet under några månader (sovit under deras sängar osv).

Vad detta än är så är det helt klart lite obehagligt. Kanske bud på att ringa Ghostbusters? Eller kan Anticimex sånt här?

Underoath - Lost in the Sound of Separation


Lost in the Sound of Seperation är ett välkommet kliv från bandets senaste skivor mot en mer hårdare och skrikigare ljudbild. Denna gång har Spencer Chamberlain tagit över större delen av sången, medan trummisen Aaron Gillespie mest fyller i refrängerna. Stenhårda avgrundsvrål blandat med finstämd sång helt enkelt. Texter som kretsar kring gud (bandet är ju faktiskt ett kristet hardocre/metalband) och Chamberlains kamp mot sitt före detta drogberoende skapar en mörk och oerhört känsloladdad stämning. Här finns så många låtar som ger mig en riktig käftsmäll samtidigt som de får håret på mina armar att stå i givakt. En kompakt och stenhård vägg med underliggande underbara melodier.

Bästa spår: Anyone Can Dig a Hole But It Takes..., Fault Line A Fault Of Mine, Desperate Times Desperate Measures

Drive-By-Truckers - Brighter Than Creation's Dark


För mig har det alltid legat något av ett drömlikt och ångestmättat skimmer över den ödsliga amerikanska södern med milslånga spikraka vägar och småstäder med cowboyhattar, pick up's, hamburgerhak, bensinstationer och rökiga barer. Med ett brett spektra med allt från gråtmild och harmonisk country till mer skitig och rivig sydstatsrock lyckas Drive-By Truckers sammanfatta mina ovanstående föreställningar bättre än något annat countryrockband. Det känns gammaldags men inte föråldrat eller oaktuellt för fem öre. Om de bara hade skippat 7 av skivans 19 låtar hade jag inte haft något att klaga på överhuvudtaget.

Bästa spår: Two Daughters And A Beautiful Wife, Perfect Timing, I'm Sorry Houston

Paint It Black - New Lexicon


Med band som Lifetime, Jade Tree Records och Paint It Black har Dan Yemin förtjänat sitt rykte som en av den moderna punk/hardcore-scenens allra heligaste personer. På senaste skivan ångar både han och musiken på likt ett skenande tåg. Många av spåren på New Lexicon känns som de snabbaste och vildaste av bergochdalbanor, fyllda av 90-graders fria fall och galna loopar. När jag klivit av och adrenalinet från tryckvågen lagt sig kan jag inte göra annat än att konstatera: Detta är hardcore när den är som allra bäst. Yamin är ett ilsket geni.

Bästa spår: The Ledge, Past Tense Future Perfect, So Much For Honour Among Thieves.

Ingen bra ljudkvalitet, men ett satans röj.

Sigur Ros – Með suð í eyrum við spilum endalaust


Många fans hävdar att detta är bandets svagaste skiva hittills. Ett steg från det drömska, stilla, kala och andliga mot en mer kommersiell Coldplay-doftande pop. För mig var det nog precis den här introduktionen jag behövde. En mer välkomnande hand, en hand som tar min hand. Vi klär av oss nakna, springer ut i skogen. Pratar och sjunger om vad allt livet och naturen har att erbjuda. Vi skrattar och gråter om vartannat. Vissa platser, som en blommande glänta bredvid en ren och porlande flod, är bland det vackrare jag skådat. Sigur Ros har breddat sig och bjuder på större variation än någonsin tidigare. De lyckas gestalta livets lyckligaste såväl som mest sorgsna stunder. För mig hade de gärna fått ta ut svängarna ännu mer.

Bästa spår: Inní mér syngur vitleysingur, Við spilum endalaust, Góðan daginn

Om jag fick välja musik till min begravning som skulle symbolisera mitt liv känns ”Inní mér syngur vitleysingur” som ett av de mest självklara valen.

The Last Shadow Puppets - The Age Of The Understatement


Det är lätt att bli lite avis på 21-åriga Alex Turners karriär och musikaliska förmågor. Två skivor som frontman i Arctic Monkeys och nu en parbildning med The Rascals Miles Kane. The Last Shadow Puppets slänger in mig i en film som andas spaghettiwestern och spionfilm från 60-talet. Jag är hjälten. Jag hoppar upp på min häst och rider ut i natten, under den lysande fullmånen, för att rädda min älskade från de onda banditerna. Det är stråkar, pang pang och en hel del romantik. En av årets bästa debuter.

Bästa spår: Standing Next To Me, Calm Like You, Meeting Place

Chad VanGaalen - Soft Airplane


VanGaalen är en kreativ människa. Han är animatör, illustratör och songwriter och har spelat in Soft Airplane i sin källare i Kanada. Albumet har en ganska ödesmättad och spöklik stämning över sig. Mycket på grund av VanGaalens ömtåliga röst och hans texter som ofta handlar om död och jordens undergång, samtidigt som de är fruktansvärt flummiga. Som i ”Cries of the Dead” där en granne äter upp sin hund i källaren eller ”TMNT Mask” där en trasig turtles-mask stirrar från botten av en grumlig flod. Det som gör Soft Airplane så intressant är bredden på musiken. Somliga skulle säkert kalla det är spretigt och osammanhängande, men mixen mellan klassisk singer-songwriting (Willow Tree), drivig rock (Bare Feet On Wet Griptape) och flummig electro (TMNT Mask) gör detta till en extremt spännande resa.

Bästa spår: TMNT Mask, Willow Tree, Bones of Man



Smakprov på TMNT Mask

Nada Surf – Lucky


1996 slog Nada Surf igenom ordentligt med albumet High/Low och singeln Popular och fick oerhört mycket publicitet och fin kritik. Efter ett bråk skiljde dom sig från sitt skivbolag och försvann i fem år. Trots en storartad comeback med Let Go (2003) och den superba The Weight Is A Gift (2005) känns det ändå inte som om bandet fått mycket mer uppmärksamhet. Både tråkigt och något konstigt. För vem som som helst borde egentligen kunna tycka om Nada Surf. Det är amerikansk radiovänlig poprock med kopplingar till The Shins och Rogue Wave. Här finns ingen låt med samma kraft som "Always Love" eller "Blankest Year", men nya skivan lyckas ändå med att försätta mig i ett stadigt feelgood-läge. Även de låtar som har en melankolisk touch går oftast över i en mer gladlynt stämning och ger mig i slutändan alltid ett leende på läpparna. Nada Surf förtjänar mer cred. De skriver nämligen förbannat bra poplåtar och har kanske gjort sitt jämnaste album hittills.

Bästa spår: From Now On, Whose Authority

The Subways – All Or Nothing


Med sin första skiva Young For Eternity (2005) lyckades denna Brittiska trio ha tillräckligt med attityd och catchiga melodier för att få flyga över Atlanten och medverka både i the O.C såväl som Conan O' Brien. Det var ett bra album, som tyvärr spretade lite. Senaste skivan har producerats av ingen mindre än Butch Vig, mannen som producerade Nirvanas mästerverk Nevermind. Bandet själva hävdar att de inspirerats av Death Cab For Cutie och Refused. Jag känner väl på rak arm inte direkt igen något av dessa band i The Subways punk och garage-doftande rock, men skit samma. De har hur som helst lyckats med en av årets starkaste inledningar. Boys And Girls och Kalifornia dryper av attityd, coola riff och catchiga melodier, och Move To Newlin är en riktig feelgood-pärla. The Subways känns tyvärr fortfarande aningens spretiga och skivans andra halva blir lite väl repetitiv och intetsägande. Men overlag är All Or Nothing bättre, tajtare och roligare än debuten.

Bästa spår: Alright, Boys And Girls, Move To Newlin

Tredje spåret – Alright - är i min mening förra årets bästa låt, alla kategorier. Jag tror aldrig en låt fått mig att känna en så stark känsla av att bara vilja hoppa in i en nercabbad Corvette, stampa gasen i botten och bränna iväg mot horisonten längs en amerikansk ökenväg samtidigt som den blodröda solen sakta sjunker ner bakom bergen i bakspegeln (och detta var innan jag fick se den underbara videon!). Alright handlar för mig om att våga ta chanser här i livet. Följa drömmar. Lägga livets bekymmer och laster bakom sig och känna vinden i håret. Den får mig att känna mig levande.

Fucked Up – The Chemistry Of Common Life


På senaste skivan spelar Torontobaserade Fucked Up experimentell Hardcore med en oerhört kompakt ljudmatta. Sångaren ”Pink Eyes” forcerar fram likt en ångvält och det är svårt att egentligen höra att han sjunger i sina poetiska texter om religion, hallucinogener och andra tunga grejer. Lite synd, men utan hans gurgliga whiskey-stämma hade inte låtarna fått samma driv. Tillsammans med ljudet från tre malande och melodiösa gitarrer (inte många hardcoreband som har tre gitarrister) får The Chemistry Of Common Life ett sjuhelvetes tungt, experimentellt och spännande sound., för att inte tala om episkt och storslaget. Om ett tag inser jag förmodligen att denna skiva borde förtjänat en betydligt högre plats på denna lista. För detta är ruskigt jävla bra på sina håll.

Bästa spår: Son of Father, Black Albino Bones, Crocked Head

Ungeför lika sen som Axel Rose var med nya plattan, lika sen är jag på att sammanfatta musikåret 2008. Men jag har inte velat stressa mig igenom alla missade skivor. Efter nyår hittade jag säkert ett 10-tal som jag inte hade lyssnat på, varav många av dom nu ligger på min topp 20-lista. Skyller även på ett pressat schema i skolan och att jag är en sån jävla perfektionist. Flytta några placeringar upp, flytta några ner. Vem fan bryr sig egentligen? Men det kan vara kul att se tillbaka på i framtiden. För att minnas. Men nu sätter jag då äntligen i gång. Förra årets listor blev uppskattade. Vi får se vilket tempo det kommer gå i, men allafall minst en skiva om dagen,

Panic At The Disco - Pretty Odd


Att dessa Las Vegas-ynglingar vågar experimentera och ta ut svängarna bevisade de redan i debuten med sin galoperande cirkus-emo. Inför nya skivan ville de göra något mer ”moget” istället för att följa band som Fall Out Boy och My Chemical Romance. De slopade till och med utropstecknet som tidigare fanns efter ”Panic” i bandnamnet, förmodligen för att visa att de minsann växt upp en aning. Och visst hade dom det. När många andra band i genren försöker vara mogna, men nästan bara låter ännu mesigare och mer ”fake”, lyckades Panic At The Disco låta trovärdiga hela vägen med ett sound som förde tankarna till ELO, Beach Boys och Beatles. Ett besvis på hur grymt ambitiösa, musikaliska och breda dom är. Förmodligen lämnade dom många kajalmålade amerikanska emotjejer gråtandes över att deras gamla band var ”borta”. Jag bara log och dansade runt i den värmande vårsolen.

Bästa spår: Nine In The Afternoon och Folkin' Around

Man lever ett fattigt liv som student. Att punga ut 2400 för ett terminskort tycker jag är lite i saftigaste laget. Visst, man får det 1000 kr billigare för att man är student, men jag tycker att Stockholm borde kunna erbjuda sina studenter ännu bättre pris, speciellt efter alt snack om att "ja vi vill göra Stockholm till en mer studentvänlig stad". Jo men tjena. Bullshit. Dåliga förmåner och bostadsbrist. För att återgå till kortet. Som jag skrev i tidigare inlägg tappade jag mitt kort i går. I dag hittar jag gladeligen mitt kvitto från köpet och tänker "fan vad najs, då kan jag spärra mitt gamla kort, visa upp kvittot och få ett nytt". Jag ringer till SL:s kundtjänst och damen i luren säger "det går tyvärr inte.Enda sättet att få ett nytt kort är om du har beställt kortet via internet. Fast det gäller ju inte för studentkorten".

Vad fan tänker dom med egentligen!? Jävla skitsystem! I Göteborg funkar det utmärkt att spärra sitt kort och få ett nytt. Det måste ju vara hundratals studenter som råkar slarva bort sina kort varje termin. Att inte på något sätt kunna få ersättning för något man pungat ut 2400 för, även om man har kvitto kvar, är under all kritik.

Nu måste jag köpa ett nytt kort för 1500 kr.

Först försvinner mitt tunnelbanekort från min jackficka på Debaser, på något sätt. 2400, det var trevlgt att råkas. Hej på dig 1500. Sen är det kukkallt ute. På väg hem är jag både sönderfrusen och sjukt arg, sådär arg som jag typ bara blir en gång om året. Arg på mig själv, arg på SL och deras tafatta kortsystem, arg på det gråa Sverige och pretantiösa människor. Behöver tömma min ilska. Sparkar riktigt hårt på någon oskyldig soptunna. Det känns bra. Kommer hem. Måste värma mig. Kokar té. Vet inte hur det går till, men välter ut det kokande vattnet över min underarm. Står under en rinnande kran med kallvatten i typ en kvart. Armen domnar bort. Kommer bli en stor blåsa.

K U K E N

Satans jävla helvete