Från senaste Ipod-konferensen

Ett samarbete mellan Nele Azevedo och WWF. 1000 smältande ismän i ett soligt Berlin.

Igår såg jag nyversionen av The Day The Earth Stood Still. En film om utomjordingar som kommer till jorden för att rädda den planet vi människor förstört och få oss att betala för våra synder. Intressant på pappret men stundtals skrattretande dåliga effekter och en handling som hade kunnat bli grym men som i slutändan kändes jävligt banal, ytlig och smörig.

Jennifer Connelly (kvinliga huvudskådisen): "Snälla snälla snälla snälla Mr Alien. Gör inte detta mot oss. Vi lovar att bättra oss. Vi lovar. Vi lovar. Snälla!? BUHUUUU.....BUHUUU.....BUUUUU...."

Keanu Reeves (Mr Alien) - "Hmmmm......människor kan visst gråta och visa känslor, då kanske dom inte är så dumma som vi trott. Det kanske finns ett visst hopp ändå...Hmmm...Okej då. För den här gången. So long! Men jag kanske kommer tillbaka i mitt svävande klot, så att du och jag kan ligga med varandra, för det hann vi minsann inte göra den här gången."

Vad fan Keanu Reeves! Jävligt dålig stil att bara sticka sådär. Jag hoppades ju på dig. Det finns här fortfarande många riktiga jubelidioter.



I dagens DN skriver Ingrid Carlberg om att två Tyska handelsfartyg fraktandes kärnkraftsdelar som bland dom första lyckats ta sig igenom Nordostpassagen (sjöväg längs Sibiriens kust) utan isbrytare.

Fraktfartygs-vd:n Niels Holtberg meddelar rak i rygg och med handen på hjärtat: "Vi är stolta och glada över att som första västerländska rederi framgångsrikt ha seglat genom den legendariska Nordostpassagen.

Niels Holtberg, tillåt mig berätta för dig. Sedan 2005 har istäcket i Arktis minskat med nästan en femtedel till följd av människans utsläpp av växthusgaser. Klimatforskare har befarat den här utvecklingen ett tag, men Arktis har smält betydligt snabbare än vad deras modeller har visat. Arktis har än så länge bara värmts upp någon grad men forskarna mest optimistiska medelscenarion säger att det kommer bli minst 6 grader varmare de närmsta nittio åren. Niels, det är inget att vara stolt och glad över. Jag gör nog bäst i att ringa ett samtal till yttre rymden, be Keanu Reeves att komma tillbaka och fullfölja sin ursprungliga plan. Och den inkluderar fan inget samlag.

När man ska sätta ihop alla små pyttesmå delar i en modellbyggsats - vad använder man då?
När man bygger rymdfarkoster, formel 1-bilar och flygplan - saker som ska tåla höga G-krafter - vad använder man då?

Bygget intill det Vita Helvetet(tm) har hållt på att väsnas varje jävla morgon i över ett år. Vad är det byggarbetarna inte använder?

Twin Towers rasade. Vad hade fått tornen att stå kvar?

Om de byggt Eifeltornet idag, vad hade de (om de hade varit smarta) använt istället för att trycka i 6 milj skruvar och bultar?

Skiter björnen i skogen?
Sover Dolly Parton på rygg?

Framtiden och svaret på alla frågor heter...(drumroll)...(fanfar)...skruvar och bultar!

BÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖH (fail-ljud)

Det rätta svaret är givetvis: LIM!


När jag idag kom hem från skolan drog Robert (aka Brunkroken) fram en tub lim. Men inte vilket lim som helst. Superüberultramegaturbo-starkt SUPERLIM. En kvadratmeter håller uppe...wait for it...wait for it....10 TON! Funkar mellan 100 och -50 grader. Vattentåligt. Oljetåligt. ETT JÄVLA VAPEN!

Tänk om det hade funnits när man var 11 år.

Fatta vilka oändliga sabotagemöjligheter du har med detta lim i dina händer... ... ...

...Och så tog Stefan limtuben och gick upp till sig. Det lös i hans ögon. Jag har inte sett han sedan dess.

Skallen känns sne och tung
Jag är tjugotre men inte längre ung

Jag känner mig något antik
På radion spelas nån jäkla Jesusmusik.

Jag är sugen på choklad
Men jag tror inte magen skulle bli så glad

Solen skiner
Synd att jag inte har gardiner

Det har varit en hård helg
Inte så konstigt att jag känner mig som en överkörd älg

Jag är inte bra på att rimma
Så nu ska jag gå och simma

I ett hav av täcke och kuddar
jag gårdagsbesvikelsen suddar

Men först måste jag rusa till toan
Annars blir detta en något brunare Johan

Det finns en klubb på Marie Laveau som heter Bangers & Mash. Det kan vara VÄRLDENS ÄMSTA JÄVLA KLUBB. Efter att nu har varit där för tredje gången skulle jag faktiskt våga påstå att Vallen i Kalmar är bättre. Det är ingen liten förolämpning.

På pappret är den dock klockren. På Marie Laveaus hemsida står det:
"Tanken är att erbjuda den bästa brittiska popmusiken från 60-talet tills idag med hjälp av de bästa DJs som finns att tillgå inom genren. Brittpopen blandas med soul, mod, och viss amerikansk och svensk rockmusik, allt valt med kärlek och fingertopskänsla."

Det borde stå: "Tanken är att bjuda den tråkigaste musiken från 60-talet tills idag med hjälp av de sämsta DJs som finns att tillgå inom genren. Den sämsta av Brittpopen blandas med ingen soul överhuvudtaget och musik från några andra genrer som ingen jävel känner till eller gillar att dansa till, allt valt med total frånvaro och okunnighet för hur man ska kunna få folk at dansa".

På ett dansgolv ska man...somna...nej just fan...man ska ju...DANSA!
SPELA MUSIK MAN KAN DANSA TILL DÅ FÖRIHELVETE!
Man brukar ju vanligtvis kunna dansa till brittpop, soul och amerikansk/svensk rockmusik, till och med mycket väl. Men på Bangers & Mash spelas fanimig inget man känner igen. Och inget man överhuvudtaget blir sugen att röra höfterna till. Andra verjar ju hålla med. Röjet på dansgolvet är obefintligt. Och ikväll stod ju ändå Familjen bakom mixerbordet. PINSAMT!

Hoppars Bangers & Mash dör en snabb men ändå plågsam död. För där finns fan inget gott att hämta överhuvudtaget. Överskattad jävla skitklubb. Lämna plats åt något annat istället.

Godnatt.

Batteriet till kameran är tyvärr slut och jag har tyvärr glömt laddaren hemma på Öland, så ni kan tyvärr inte se den fina bild Robert satt upp på kylskåpet i det Vita Helvetet(tm), eller hur skinande ren toaletten är efter att jag skurat, putsat och svabbat varenda liten millimeter.

*Här hade bilderna funnits om jag hade haft en laddad kamera*

Inte så liten fail heller

http://imgur.com/Q6umM.png

Sköldpaddsknull



Äta och dricka med cp-arm

Vardagsrummet, kl 07.30 i morse

Stefan: "Fan Robert, ska vi köpa varsin såndär Iphone? 7000 låtar, 50 långfilmer..."
Robert: "När fan ska man hinna leva?"
Stefan: "jag vill ha en sån! Dom finns i VITT!"

Kom hem från skolan. Trött och hungrig. Stod och lagade mat i 50 minuter. Jävligt gott blev det. Mätt blev jag. Sedan städade jag rummet rent och fint, eller så rent och fint som det blir när Johan Blomborg städar ett rum en måndagskväll. Sedan dammsugaer jag lägenheten. Sedan ropar Stefan: "Johaaan, ta på dig skorna och ta hissen ner".

Jag kommer ner. Där ligger VÄRLDENS STÖRSTA SKÅP och väntar på att bli buret 9 trappor mot tyngdlagen. Det är bara att hugga in. Man blir svettig av att bära ett skåp uppför 9 trappor, och lite anfådd. Och det tog väl sisådär en femton och en halv minut. Men vi klarade det!
"Puuuuh" andas man ut. SKÖNT! It's OVER!

Men icke. VÄRLDENS STÖRSTA SKÅP går givetvis inte in genom den sista porten till det Vita Helvetet(tm). Det fastnar i det lilla rummet, mellan porten mot trapphuset och den sista porten.
Efter mycket ögonmått, vanliga mått, och otaliga misslyckade försök med borr och hammare är livet skit, men jag är ändå hoppfull. Ger Stefan (som i detta laget är svettig som en genomsur disktrasa) en dunk i ryggen och säger med en bestämd ton "Det e klart som fan vi klarar det här! Vi kan fan inte vända nu."




Vi lossar två dörrar och får lite mer svängrum, och likt de bästa utbrytstjuvar(finare ord för rymmare eller nått) lyckas vi hitta några dolda skruvar och kan således avlägsna skåpets överdel.



Vi testar igen, tar i med våra sista krafter. "AAAAAARRRRRRGH"

"ja..JA...JAAAAA!"

Skåpet är inne i det Vita helvetet (tm), efter minst 40 minuters kämpande. Stefan och jag ger varandra en svettig kram och en grabbig dubbel-high five.

"WE DID IT, WE FUCKIN DID IT!"

En sån här vill jag ha i födelsedagspresent! Gärna i rosa.

I måndags började min färd på det sista Hyper Island-året. Tiden går fort. Det förra rusade iväg, förbi. Snart, om 3 månader, ska jag ut på en sju månader lång praktik någonstans i världen. Det kan bli Sverige, det kan bli London. Men helst av allt vill jag återse Kalifornien. Sedan jag såg HOME och blev mer miljömedveten har jag varit skeptisk till den bransch jag är på väg in i. Motsägelsefullt, javisst. Men att få folk att konsumera ännu fler onödiga saker känns som det minsta jorden behöver just nu. Så jag har satt ner foten, tagit ställning och beslutat mig för att inte bidra till mer fördärv och onödigheter. Det jag däremot ska göra är att försöka få praktik på en ekomedveten reklambyrå. Och dom finns faktiskt, lite här och där, även om antalet någorlunda bra sådana rymms på två händer. Efter mycket research presenterar jag här åtta stycken som skulle kunna tänkas bli min framtida praktikplats:

SOAP (Portland) - Jobbar endast med företag som på ett eller annat sätt försöker göra denna värld till en bättre plats.

The Communication Group (San Francisco(Sydafrika) - Känns bred och väldigt professionell. Lär ut hållbar utveckling och ekotänkande till sina klienter. Jobbar dock inte bara med "naturvänliga" klienter. Är ett av de 50 första "grön-certifierade" företagen i San Francisco.

Big Think Studios (San Francisco) - En byrå som viger hela sin verksamhet åt ekotänkande. både på kontor och med klienter. Tyvärr gör dom inte särskilt snygga grejer, även om tanken bakom är fin.

Green Team USA/Australia (New York/Tasmanien) - Har en grym klientlista (WWF och Rainforest Alliance t ex) ,vettiga värderingar och gör proffsiga grejer. New York lockar dock inte särskitl mycket, men Tasmanien kanske vore något?

CURB (London) - En av världens mest intressanta eko-byråer, helt klart. Gör endast "ren" reklam, dvs rengör smutsiga ytor eller använder naturen som den är för att skapa reklam och förmedla budskap.

Core Industries(New York) - Jobbar med vädigt intressanta och stora kunder som t ex Mandela Day och Live Earth. Intressanta!

IDEO (San Francisco/Paolo Alto/London/New York) - En stort och vidsträckt byrå med fina grundpelare och ett oändligt stort kundnät.

Smart Design (San Francisco, New York) - Producerar mycket produkter och tjänster med hyffsat fina värderingar i ryggen. En del bil och elektroniktillverkare i kundlistan.

Nu måste jag bara få iväg mailen. Tiden tickar.

På en klippa i sommarsköna Gröndal

Så blev det då dags. Jocke "Schäfer" Schäfer flydde landet. I morse, efter en aningens bögig natt tillsammans kramade vi varnadre farväl vid ett övergångsställe i Gröndal. Just nu befinnar han sig över Atlanten eller Nordamerika i ett plan som på något sätt ska föra honom till slutdestinationen Santa Barbara, Kalifornien. Där ska Schäfer viga ett år av sitt liv åt att att lära sig detta med film. Vem vet, kanske blir det han som så småningom räddar porrfilmsbranchen ur sin svacka.

Safe trip Supervovven!

Min sista dag i mina hemtrakter blev en perfekt sådan. Ett värdigare avslut på denna Ölandssommar kunde djag inte fått.

-Besökte min gamla vän Måns Nilsson med familj i Halltorp där dom driver golfbana och fjärilsmuseum. Som bonus sprang jag på min gamla mellanstadielärare Britt Björnefur som jag nog inte sett sedan den dagen jag slutade 6an. Det blev mycket prat om gamla klassen och framtiden i ungefär en halvtimme.




-Drog till Mannes sommarstuga i Borgehage där det blev tennis och svalkande bad med Manne, Kalle och Tojan.



-Tog med boysen till huset i Högsrum där vi lagade mat och gosade med husdjuren.



- Vi hoppade in i bilen och körde över till Kalmar där det blev fotboll och bad i solnedgången, pizza, musikmys med levande ljus.


- Och vem springer jag ihop med utanför Ängös pizzeria om inte Fredrik, min gamla London-flatmate som jag inte sett på 2 år. Tydligen bodde hans farster runt hörnet. Hur stora är oddsen? En redan perfekt dag blev ännu bättre.




- Vi gick bort till Café Söderport där det bjöds på fler vänner, stora leenden och höga skratt till tonerna av latinochill.



Som sagt, perfekt.
Pussar och kramar till er alla och tack för en fantastisk sommar!

Framsidan på dagens DI

DI har precis som många andra stora dagstidningar börjat lägga mer fokus på miljöfrågor. BRA! Oftast blir jag dock besviken, irriterad och skakar på huvudet när jag läser vad som skrivs. Inte för att artiklarna är dåligt skrivna, men för att de ständigt får mig att känna hopplöshet. Företag världen över verkar nämligen inte vara särskilt oroade över att vi går en riktigt mörk framtid till mötes. För ett tag sedan skrev jag om Vattenfalls minskade satsning på förnyelsebar energi. I dag är det dags igen. Lågkonjunkturen har nu satt käppar i hjulet för utbyggnadsplanerna för vindkraft i Sverige. Vindkraftsbolagen har svårare att få bidrag från bankerna och elcertifikatsystemet verkar inte fungera som det är tänkt.

"Branschens egen prognos var tidigare att den svenska vindkraftskapaciteten skulle öka med runt 400 megawatt i år - en ökning med 70 procent från fjolårets 238 megawatt. Nu tror vi att utbyggnaden stanar mellan 150 och 200 megawatt."

- Matthias Rapp, vd för Svensk Vindenergi

En kort version av tidningsartikeln

Likaså läser jag gång på gång små artiklar i dagstidningar där trångsynta och bortskämda svenskar klagar över att vindkraften byggs ut. "Vi vill inte ha ett vindkraftverk här i sundet för det kommer förstöra utsikten från vårt idylliska sommarställe", kan dom säga.

Då skrattar jag och gråter på samma gång och vill helst av allt spola fram tiden för dessa människor. Låta dom se hur vattnet utanför deras idylliska sommarställe inte längre går att bada i, hur deras fina hallonbuskar för länge sedan dött ut i den numera obrukbara jorden.


Västerviks skärgård i en kanske inte allt för avlägsen framtid

Jag vill inte tappa hoppet, det är det sista jag får göra i dessa tider. Men det är svårt att inte känna sig lite hopplös när  människor, regeringar och företag världen över inte verkar förstå allvaret. Vi måste snarast göra stora omprioriteringar. Om det är något vi borde lägga ner mer pengar på så är det förnyelsebar enegrgi. Förnyelsebar energi är ett av våra stora hopp i vår kamp för överlevnad. Oljan kommer  ta slut. Vad gör vi då? Och när den dagen kommer. Kommer vi ens vara vid liv då? 

Ja för även om samtalen mest handlade om brudar, porr och fyllor så konstaterade vi gång på gång under denna fantastiska grabbkväll att vi faktiskt håller på att bli vuxna. Seriositeten i samtal som smög sig in mellan ovanstående samtalsämnen skvallrar om det.

Och så tror jag inte man för tre år sedan hade fått se oss lägga lax i folie, chiabata och tjocka korvar på grillen en kväll som denna. För tre år sedan hade det varit Denniskorv för hela slanten. Det om något är ett bevis.

Moget

Jag smälter ju som smör här i min insvettade och infisna kontorsstol. Time to suit up, charm Zoey and marry her!