Happy day overall . Full of coincidences, new contacts and weird encounters. From soccer in Golden Gate Park to pub crawl at Haight Ashbury. Playing Rock Band with a large group of very drunk people can be frustrating and sound absolutley aweful. It's weird for a party game like that to not have a drunk mode, or as for tonight - a very very drunk mode.

A thing that seperates the pizza from the the top of the pizza box, so that it dosn't get sticky and soggy.

And the winner is...PETRA!

Congrats!!!

What's the little thingy on the picture for?
Clue: Fat food I've been having for lunch three days in a row now.

You will get the answer tomorrow, cause now I'm going to floor (that's where I sleep)

The bakery who made this actually specializes in baking genetalia, ONLY.

And it tasted like it looked like...



And while we're at it:

Sitting at work, sort of drunk actually. The time is 6.30 PM. My art director's been giving me "Car Bombs" (Guinness + a shot glass of Bailey's & Jamesson), starting at 4.30. This week have been a good one. I'm starting to feel more comfortable around here. Nice people, fun work and crazy stuff starting to happen. Mekanism sure knows how to celebrate someone's bithday, especially when celebrating four birthday kids at the same time.

This is how they do it

5. The Pains Of Being Pure At Heart - The Pains Of Being Pure At Heart



First time I met the band with last year's hardest name it immediatley felt very familiar, but at the same time very unfamiliar and thrilling. It was like meeting an old love and feeling a new exciting spark. It resulted in a spring relationship, one that I will remember for a long time and one I probably will return to once the trees are blooming and the birds are warming up their soft voices.

Best tracks: Come Saturday, This Love is Fuckin Right!


4. Japandroids - Post Nothing



Two men creates the most sparkling and compact sound I've heard from a duo since White Stripes early days. The thick wall of distorted guitars and banging drums almost hypnotizes me sometimes, pulling me into a world where I have unlimited energy, where I'm constantly running and jumping around playing air guitar.

Best tracks: Young Hearts Spark Fire, Wet Hair


3. White Denim - Fits



Three young men drives into the desert. They bring one big pile of their favorite experimental records from the 60's & 70's and one huge bag of "snow". They move into a small cabin where they record Fits during two hazy smoke filled weeks. I've no clue if that's how this record was born, but it sure sounds exactly like that.

Best tracks: Say What You Want, Paint Yourself


2. Banner Pilot - Collapser



From the beginning this record was a big disapointment compared to it's prodecessor. I remember thinking it lacked variation and that all of the songs just sounded the same. But with every spin Collapser took the songs became more and more chiseled and catchy. And all of a sudden they became this years most melodic, honest, powerful and striking punk tunes. Even if Collapser doesn't bring anything new to the genre it becomes completely indispensable for a punklover like me, a heavy drug that I'm still using on a daily basis.

Best tracks: Hold Me Up, Greenwood


1. Phoenix - Wolfgang Amadeus Phoenix



Personally, no movie has ever managed to capture the feeling of true love as good as Eternal Sunshine Of The Spotless Mind. Every time I see that movie it swallows me whole, making me cry like a thirsty little baby. In the world of music the counterpart is called Phoenix. Everytime god damn time these Frenchmen release a new album they set my heart on fire, giving me tears, goosebumps, dancing feet and countless jumps of joy. If that ain't love then I don't know what love is. None of their so far four studio albums have been below "very good" and Wolfgang Amadeus is no exception. It's a fantastic pop record, all the way through. Let's face it: Phoenix is the past decade's best pop band. End of discussion.

Best tracks: Liztomania, Rome

From now on I will try to write in English so that everyone who stumbles upon this blog can understand what Mr Blomborg is saying. And of course it's a good way for me to practice my English. It definitely feels a little bit rough sometimes. The only time I will use Swedish är när jag pratar skit om min praktik och den amerikanska regeringen, men jag tror inte det kommer bli nödvändigt. Och även om jag skriver på svenska går jag inte säker i dagens internetsamhälle med nymodigheter som Google Translate och www.tyda.se.

So, I started my internship last monday. It felt pretty odd going back to reality (the computer screen) after some wonderful and relaxing tourist days here in the city. It's to early to say if my internship will be a good one. The work climate feels pretty different here compared to Sweden and Hyper Island - a little bit more non social and more individual. Surprisingly, Americans are not the best ones at inviting you and making you feel welcomed, or at least not at work. Daily friendly gestures like saying "good morning" and "goodbye" are not always so daily here. It takes more than just a week to adjust and to get into the flow - that's what almost everyone's saying. And I think it will be better when I'm starting to get into the language more and when I'm feeling more relaxed at the office. It actually  starts to feel better already.

Chips Ahoy!

With the internship kicked off earlier this week every weekend from now on will be special, or at least that's our intension. Weekends means free time, free time to do something besides just sitting in front of a hypnotizing computer screen. No time to waste! This weekend we rented a car, gathered a huge tent and sleeping bags from people all around San Fran and headed over the famous Golden Gate Bridge for some traditonal camping. Without a gps we got lost in the dark and ended up at some fuckin scary roads and dead ends with deformed people with chainsaws. One sign said "Hostel". We didn't go there. But after some trial and error driving we finally found our booked camping place and managed to put up outr tent around midnight. We heard weird noises coming from the bushess, but screamed at whatever it was and managed to catch a few hours of sleep before heading of to some walking in the pretty beautiful Muir Woods.

Close one's:
Hard Girls - Hello
M Ward - Hold Time
Junior Boys - Begone Dull Care
Jamie T - Kings & Queens
Deportees - Under The Pavement The Beach

(click on title for Spotify link)

20. The Love Language - The Love language



Best tracks: Sparxxx, Providence


19. Cymbals Eat Guitars - Why There Are Mountains



Best Tracks: And The Hazy Sea, Indiana


18. Animal Collective - Merriweather Post Pavillion



Best Tracks: My Girls, Brother Sport


17. Atlas Sound - Logos



Best Tracks: Walkabout, Logos


16. The Dirty Projectors - Bitte Orca



Best Tracks: Two Doves, Useful Chamber

When a relationship ends the best way to recover is to look forward and forget about the old crap. But when it comes to music it's different. The time has come to look in the mirror and review the music year 2009 aswell as the music from the past decade.

2008 was a fuckin great year.

This was my top 10 albums of 2008:

1. Fucked Up - The Chemistry Of Common Life


2. Good Luck - Into Lake Griffy
3. Dillinger Four - Civil War
4. Vampire Weekend - Vampire Weekend
5. Bon Iver - For Emma, Forever Ago
6. The Gaslight Anthem - The '59 Sound
7. Fleet Foxes - Fleet Foxes
8. Cut Copy - In Ghost Colours
9. The Hold Steady - Stay Positive
10. Q Tip - The Renaissance

2009 I set some sort of personal record with a listening resume of over 200 albums. Maybe it's because of this huge amount I think of this music year as a very good one, even if the peaks were higher 2008. This year have been like a Way Out West festival - Maybe not the best and biggest bands and releases but a whole lot of awesome medium goodies. In some upcoming blog posts I will reveal my favorite music from 2009 and the last decade. Maybe you will insist on what I'm about to say, maybe you don't give a shit. Maybe you will think I'm the godfather of good music taste, maybe you will think I suck harder than the best pornstar out there. Nevertheless I love lists because everyone can have an opinion about them, in one way or another. And of course, it's a good way for me to flash my excellent taste in good music. Hopefully you will get a lot of awesome tips along the way.

Det finns många sidor av Amerikat som inte stämmer överrens med min livsåskådning, som känns väldigt långt ifrån trygga Sverige eller som jag helt enkelt inte förstår mig på.

Round 1, Fight!

Bait Car - Ett tv-program där man lockar bilrånare att sno bilar genom att lägga ut beten i form av olåsta bilar, bilar riggade med kameror, mikrofoner och sändare. Sedan ligger polisen bara och väntar på att få napp, och napp får dom med råge. När bytet är fångat får poliserna äntligen dra sina välpolerade pistoler och skrika "freeze motha*****, step out of the ****ing car". Rånare efter rånare åker dit och filmas hela tiden utan någon som helst censur.

Reposition - Ett annat tv-program där man iscensätter "äkta" våldsamma bråk på olika parkeringsplatser. Typ så här: Bimbotjej slår kille med ölflaska i huvudet. Killen slår tjej med rostig kedja han råkar hitta på marken. Liten kines kommer rusandes ut från ett närliggande hamburgerhak med en kvast i hösta hugg och börjar puckla på killen. Killen lyfter upp kinesen och kastar ner han i en stor container. Behöver jag säga mer?

Censur-pipet - Det är okej att visa ocensurerade fettsugningar och blottade brottslingar på bästa sändningstid men att säga **** och **** går inte för sig. Så fort någon kastar upp ett **** eller ett **** kommer det där jävla pip-ljudet. Jag skulle inte vilja vara ljudsnubbe för amerikanska tv-shows.

Reklampauser - 5 minuter film, 5 minuter reklam. Nästa vecka sträcksänder dom Lord of the Rings-filmerna, extended versions. Jo tack.

Efter att ha sett premiärtrailern av Avatar var jag inte särskilt upphetsad, trots alla förstklassiga filmer James Cameron har i bagaget och trots att Avatar är världens hittills dyraste film. När de blå smurfgubbarna kom in i bilden kändes det bara töntigt och "Vafan, kunde dom inte bättre än det där!?". Men så började recensionerna trilla in, och en i stort sett enad amerikasnk kritikerkår var lyriska. Klart jag blev sugen. Ikväll gick jag och Marius (Hummern) och såg Digital 3D-versionen (hade läst att den skulle vara bättre än IMAX-versionen). Cameron började med filmen 1994(!) och den var tänkt att premiärvisas 1999, men enligt Cameron själv fanns då inte teknik som skulle göra filmen rättvisa.

2009/2010 finns tekniken där, och Avatar är främst en visuell upplevelse - och en häpnadsväckand sådan - som tar bioupplevelsen till nya höjder. Storyn är inget mer än en Pocahontas i modern tappning, men sättet den visas på har aldrig tidigare skådats. Planeten Pandora och dess flora och fauna är trots dess gälla färger och galna kreationer ytterst trovärdig. Den sprudlar av liv och enastående detaljrikedom likt en gammal Pettson och Findus-bok. Jag sugs in, är på plats och lindas in i dofter och atmosfär. I Digital 3D smälter Navi-folket (de blå smurfgubbarna) naturligt in med resten av miljöerna och känns långt ifrån så påklistrade och plastiga som jag först tyckte efter att ha sett trailern. De känns nästan mer levande än filmens verkliga skådespelare. Det är en fantastisk prestation och jag vill inte tänka på hur många sömnösa nätter som måste krävts för att skapa deras språk och silkeslena animationer.

Avatar är 2 timmar och 40 minuter lång men blir aldrig någonsin tråkig eller ointressant. Visst blir det alltid något klischéartat när amerikanare skapar stora krigsscener, och Avatar går inte utanför den mallen. Likaså saknade jag lite mer kött på benen i vissa delar av handlingen. Men så får den visuellt storslagna inramningen mig att glömma allt det där. Jag är ju där på Pandora, som en avatar, på riktigt.

Och så är det ju ballt att man kan bli lite småkär i en animerad kvinnlig karaktär. Men så är det ju också 2010 nu.

Solen stod högt på himlen, himlen som var klarblå för första gången sedan jag kom hit. Så jag och Johan (Fettmar) bestämde oss för att utnyttja denna söndag (Marius låg som vanligt kvar i sin grotta) och vinna nya landområden i vår strävan efter att utforska San Fran till fullo. Vi lämnade vårt hem (A) och tog bussen över till Treasure Island (B) - en konstgjord ö som byggdes under 30-talet med flygplats i åtanke, men som istället blev ett tillhåll för armén och som 2010 mest består av gamla bostäder och tomma hangarer (i en av dessa har Bullet Time-sekvenserna i den första Matrix-filmen spelats in).

Allt som har ordet skatt i sig känns ju pirat och utforskarglädje, så vi hissade segel, laddade kanonerna och satte kurs. Det blidde dock inga guldpengar men några gyllene soltimmar, vackra vyer och fint grabbhäng. Och så lite  soliga bilder till er där hemma i vintermörkret, såklart.

Marius är så exalterad över sin superdyra Sharks-tröja att han inte kan kontrollera sina 16-bitarskrafter.

San Francisco So Far

Vanligtvis när jag reser tycker jag att tiden går i ultrarapid, något jag brukar förklarar med en ständig ström av nya upplevelser och intryck. De fem dagar som förflutit sedan jag landade på San Francisco International Airport har fullkomligen svischat förbi. Hur kommer sig då detta? Jag var iofs här fyra dagar sommaren 2008 och känner således till staden en smula, och hittar faktiskt redan väldigt bra i downtown utan någon fjantig turistkarta (grymt lokalsinne är ju en av mina starkaste superkrafter). Men jag tror snarare anledningen är att jag känner mig bekväm.

Jag trivs redan som fisken i vattnet. San Francisco rond 2 känns än så länge betydligt bättre än den första stressiga turistronden som gick mellan t-shirtjakt och Alcatrazbesök. Det är nog som jag för två år misstänkte - San Francisco blir bättre ju mer man andas staden. Rent atmosfärsikt känns den lite som Berlin - varmt välkomnande och uppfriskande avslappnad, något som jag tror har att göra med att den i ganska stor utsträckning formats av folket självt. Stoftet från det rökiga, fritänkande och rebelliska 60-talet ligger fortfarande tjockt över de branta backarna de mulliga trähuskvarteren.

Jag rider onekligen mycket på utforskarglädjen so far. Smilbanden åker ständigt spontant upp över öronen - oavsett om jag planlöst vandrar runt i ett dödstyst villaområde efter en blöt nyårsnatt, shoppar second hand-kläder i ett haschdoftande Haight Ashbury, sicksackar mellan milslånga hyllor av färdigmat på Safeway eller hugger mig fram med tv-dosan i dungeln av sötsliskiga tv-kanaler i den lortiga tv-soffan. Gång på gång infinner sig känslan - JAG ÄR VERKLIGEN HÄR! Och det kommer jag ju vara några månader. Äventyret har bara börjat.

Håll i hatten.

Nytt år
Ny stad
Nya äventyr
Nya erfarenheter
Nya kontakter
Nya influenser

Nya tag här på blomborg.se.

Hoppas ni hade en förbannat fin nyårsafton.
Det hade jag.

1. Fått praktik i San Francisco
För er som inte vet så - YES, jag har fått praktik! I en liten stad i norra Kalifornien vid namn San Francisco. Här ska jag tillbringa 6,5 månad av mitt liv på den kreativa byrån Mekanism. Exakt vad jag ska göra är lite ovisst, men det lutar åt att jag ska få dyka djupare ner i filmproduktion, animation och konceptande - dvs, exakt vad jag vill fokusera på. Meknaism var en av mina topp 3-byråer när jag började söka praktik, så det känns verkligen extra kul att komma dit! Just nu försöker jag lägga manken till för att fixa visum och bostad tillsammans med mina tre finfina klasskompisar Johan, Maja och Marius. Det preliminära startdatumet är 7:e December, så 3 veckor från idag. Stressen. Men upprymd är jag. Drömbilder susar förbi då och då. Intima punkspelningar, cykling i backar, solnedgångar, surf, hälsa på Schäfer i Santa Barbara mm mm mm. Att bo i Kalifornien är en dröm jag haft länge, och efter att ha varit där en månad sommaren 2008 är jag väldigt peppad på att återvända.




2. Spelat in en Super Bowl-reklam för Doritos
Ju mer jag håller på med film desto mer känner jag att det nog är det jag vill syssla med, i någon form. Det är problemlösande och kreativt tänkande på hög nivå. Mycket ska fixas - koncept & idé, storyboard, utrustning, rekvesita, skådespelare, inspelningsplatser. Fan, inför inspelningen av Doritos-reklamen byggde vi till och med vår egna kameravagn för 700 riksdaler. Vi hyrde en kanindräkt för 500 riksdaler, fixade spons på en Watercooler, sålde våra kroppar för att få låna lokaler, kamera och lampor samt importerade Doritos-påsar från Amerikat.

Jag lade verkligen ner själ och hjärta i detta projekt. Även om jag ser att vi kunde gjort vissa scener annorlunda och att vår idé egentligen hade passat bättre för en 45-sekunder lång reklamfilm så är jag ändå nöjd med tanke på de förutsättningar och den tid vi haft. Nu är jag många erfarenheter och lärdomar rikare. Slutproduktionen är nu uppladdad på Doritos Crash The Supwebowl-sajt tillsammans med över 4000 andra tävlande bidrag. De tre vinnande bidragen presenteras någon gång i början av nästa år. Hur det typ blev kan ni ser här: http://www.crashthesuperbowl.com/#/video/4524




3. Tagit farväl av klassen
I onsdags samlades klassen i en stor cirkel för att under tre timmar ge varandra en sista feedback innan praktiken. Vissa kommer jag se igen, andra kanske aldrig. För mig och många andra blev det väldigt känslosamt. För mig kröp det på allt eftersom person efter person reste sig, gick fram till en annan person, lade handen på dennes axel och berättade öppet om hur denne påverkat och influerat. Det blev en påminnelse om hur snabbt 1,5 år verkligen går, hur mycket som hinder hända och hur mycket som samtidigt hinner försummas under denna tid. Även om jag inte umgåtts med vissa klasskompisar i den utsträckning jag önskat känns det ändå som om man nu känner varandra väldigt bra. Som om det finns ett starkt band mellan oss. Det kan nog bero på att vi upplevt så oerhört mycket tillsammans. Vi har sett varandra i alla möjliga situationer och känslostadier. Och om det var något som blev tydligt i onsdagens cirkel är det att vi alla utvecklats något enormt under denna tid tillsammans. Jag är oerhört tacksam för att jag fått möjligheten att uppleva denna tid på Hyper Island tillsammans med dessa människor.



4. Haft kungen av ordvitsar på besök
Med vissa människor säger det "klick" direkt. Petter är en sådan person. Vi träffades i London 2007 där vi kom att arbeta tillsammans under knappt två månader. Sedan dess har jag bara träffat Petter vid 4 tillfällen. Men när vi väl träffas känns allt så oerhört naturligt, som om vi varit varandra nära sedan barnsben. Petter är inte den skitnödiga typen direkt. Sällan har jag träffat en person med en sådan charm, social kompetens, livsglädje och utforskarlust. Det går helt enkelt inte att tycka illa om Petter, även om han äter en ur huset och vill balansera konstiga saker på näsan. Dessutom är han en jävel på ordvitsar och jag håller verkligen tummarna för att han nu, efter att ha kommit hem från Italien och besökt mig i Stockholm, försöker sig på en karriär som stand up-komiker.




5. Hängt med Lars
jag är väldigt glad över att min käre vän Lars Hallén bosatt sig här i huvudstaden. De senaste helgerna har vi varit ett grymt team och ägt de fester och tillställningar vi av en eller annan anledning hamnat på.




6. Hämtat en gömd vinflaska
i onsdags, efter avslutningsfesten för klassen på Bonden bar på Bondegatan gick vi vidare till marie Leveau på Hornsgatan. Där, på någon tvärgata, gömde jag en någorlunda full vinflaska bakom en hög av byggnadsgrejer. I går kväll, på väg hem, gick jag förbi det där gömstället och var givetvis tvungen att se om föaskan stod kvar. Det gjorde den. Den luktade oantastad. Så nu står den åter igen på mitt rum i väntan på att bli uppdrucken. Är man fattig student så är man.

Jag ville inte sätta fötterna i golvet i morse. Jag ville helst att de skulle fortsätta vila i horisontellt läge, under det varma täcket. Snooze i 40 minuter. Redan sen till skolan. Sen lyckades jag övertala mig själv. Utanför fönstret stod den gråa och ständigt avgasläckande Essingeleden några hundra meter bort. Inget nytt. De nu nästan helt kala träden blåste dock mer än vanligt. Kallt såg det ut att vara. Och det var det. På väg till skolan gick den gulfulaste cykeln i världshistorien trögare än vanligt. Jag är dålig på att ta hand om den. Och så blåste det. En jävla motvind ska jag säga. Löven kom mot mig som en svärm av gräshoppor i Afrika. Ett löv i munnen. Två löv i munnen. Jag trodde jag skulle dö. Sa jag att det va kallt också? Nå väl. Parkerar cykeln. Låset har varit segt som satan i några månader. Idag lite mer än vanligt. Vred om. Nyckeln gick av. Jaha ja.

Och så går Doritosreklamen skit. Grovklippningen skvallrar om ett resultat bra mycket sämre än vad vi hoppades på.
Det har varit väldigt mycket att planera, på väldigt kort tid. Idén känns nu i efterhand inte helt genomtänkt, storyboardet var inte helt färdigt innan vi började filma och det har varit svårt att fixa shyssta lokaler, bra utrustning och proffsig belysning. Vi har gått in hårt. Kanske lite för hårt. Lagt ribban för högt. Vi har byggt vår egna dolly, hyrt kanindräkt för 500 kr och importerat Doritos-påsar från US of A. Men utan att satsa kommer man ju aldrig någon vart. Man lär sig väldigt mycket på vägen. Bara det att fallet känns så mycket mer när man faller från toppen.

På fredag ska filmen vara färdig.

Lite praktikångest hinns med däremellan. Mekanism är JÄVLIGT sega på att höra av sig. För två veckor kändes det som 80% inne. Nu vet jag inte alls. Vill ju till California!

Phoenix på lördag. Känns skönt.

...och den hittills enda existerande bilden på honom:

Jag kommer hem till Det Vita Helvetet (tm). Robert 60 häller upp lite lantchips och cashewnötter. Han erbjuder ett glas rött (Robert har endast en rödvinsregel:inget innan lunch). Jag tackar nej eftersom jag ska ut och springa om en sisådär 10 minuter. Både han och jag insisterar på att ett glas rött nog inte är så lämpligt i samband med motion. Vi halkar in på det svenska vädret, som åtminstone jag har en tendens att göra i dessa bitiga tider. Robert pratar inte om vädret, så vida det inte är seglingsäsong. Jag jämrar mig över att jag förmodligen kommer frysa röven av mig när jag ska ut på löprundan. Robert erbjduer varma kläder och hämtar en hel famn med olika underställströjor. Robert är ute till havs - mycket, ofta och länge, när det är säsong. Det är det inte nu. Det är fan 2 grader ute, och snöar gör det också. Jag tackar. Väljer en grön tröja ur högen. På skärbrädan lägger jag fram lite råvaror jag tänkt tillaga och ger mig därefter ut på en 20 minuter lång flåsande och iskall tur runt Trekantensjön.

När jag kommer hem står maten redan i ugn, och Robert har tagit sig friheten att grädda mina ingridienser med sina franska matlagningsfingrar. Cashewnötter och sjötång ligger där och jäser bland rödlök och paprika. Laxen är insmord med saffran, citronblad och annat. Tacksam är jag, ytterst tacksam. Det ska här sägas att Robert är en JÄVEL på matlagning. Robert säger som han brukar när jag visar min uppskattning: "det är du själv som skapar det".

Jag duschar. Efter is är värme gött.



Jag häller upp maten på en specialdesignad tallrik och sätter mig tillsammans med Robert vid det mysbelysta käksbordet. Vi börjar prata om hur hoppet är det sista som överger människan. Alexander Kjelland-incidenten i Norge är ett praktexempel på att det är just så. En bostadsplattform till havs rasade en stormig kväll med 10-meterhöga vågor till havet. Efter undersökningar av de överlevande visade det sig att de flesta som överlevt hade något att kämpa för - en familj, en fru, barn, en gammal mormor. Deras vilja att träffa dessa människor igen räddade dom från det iskalla vatten som de flesta människor endast hade överlevt några minuter liggandes i.

Relevans av kärlek och närhet till andra människor.

Maten smakar fantastiskt.

Robert och jag glider smidigt över till de Rumänska barnhemmen på 80-talet där barn dog i sina spjälsängar, ensamma, utsvultna, i sin egna avföring. I ett av rummen var det endast en pojke som överlevde. Det visade sig att han hade haft sängen där lokalens städerska hade passerat. Den lilla lilla omtanke pojken fick från städerskan var tillräcklig för att han skulle orka överleva. Alla andra barn i rummet dog.

På något sätt hamnar jag och Robert efter detta i djupare analytiska banor. Hur är alltid svårt att minnas så här i efterhand. Nu är det föräldrar, barn och ansvaret däremellan som står på tapeten. Robert berättar att nya analyser visar på att män utsätts för sexuella övergrepp i precis lika stor utsträckning som kvinnor, men att det kommer aldrig fram. Det tas inte på allvar. Ämnet "Män som blir slagna av sina kvinnor" kommer sällan upp till ytan.

Vi går vidare, till hur människors barndom och föräldrar påverkar dom.

Jag har tidigare i mitt liv kommit i kontakt med tjejer som haft ett stort bekräftelsebehov. I efterhand har jag insett att de med största sannolikhet försökt fylla detta tomrum genom att träffa nya killar på löpande band. I dessa fall har tjejerna haft ett ganska eller väldigt dåligt förhållande till sina fäder. Har de i alla dessa killar desperat försökt hitta en fadersgestalt, någon form av ersättare?

Robert och jag diskuterar det hela. Kan man ge fäderna skit för detta? Ensamstående morsor slänger ofta en hel del skit på sina exmakar, till deras barns fäder. Men kan man verkligen skylla på farsorna? I Roberts ögon kan det lika gärna vara så att herrarna lämnat förhållandet för att kvinnorna varit komplicerade. Kan man verkligen påstå att ett barn blivit "labilt" tack vare parten som lämnat förhållandet? Borde det inte vara så att det är parten som stannar kvar hos barnet som bär det största ansvaret? Att det är den parten som bör göra det bästa av situationen och uppfostra barnet på rätt sätt. Partnen som lämnar är ju liksom ändå inte där.

Att skylla ifrån sig. Att blotta sina egna misstag.

Alldeles för ofta skyller vi ifrån oss. Det är en av de vanligaste försvarsmekanismerna. Det är inte ofta vi stannar upp, ser in i oss själva och erkänner våra misstag. Vad i det här orsakades av mig? Vad kunde jag gjort annorlunda för att ändra saker?
Ofta är det där felet ligger. Att vi skyller ifrån oss. Men när det väl kommer till kritan, när situationer uppstår tänker vi inte så långt och klart. Logiken övertas av ologik. Med mer logik och självförståelse hade inte världen sett ut som den gör idag, med krig och orättvisor.

Stefan 52 klampar in genom portalen till det Vita Helvetet (tm). Han ansluter vid köksbordet och berättar att han haft en tung dag på jobbet samt vandrat hem i snöslasket där ute, i mökret. Robert klagar över att han kommer hem och förstör stämningen han och jag byggt upp vid matbordet. Jag har svårt att veta om det är på skämt eller allvar. Efter lite köksdans tillsammans med Robert och lite fotografering drar jag mig tillbaka. Diskussionen mellan de båda gubbarna blir mer och mer intensiv och högljudd.



Efter en stund hör jag Stefan säga, med en något rödvinsskärrad röst: "Robert, du är den person som står mig varmast om hjärtat, förutom min dotter".

En höstig och kylig tisdagskväll i det Vita Helvetet (tm), på Gröndalsvägen 112, Stockholm.