Jag kommer hem till Det Vita Helvetet (tm). Robert 60 häller upp lite lantchips och cashewnötter. Han erbjuder ett glas rött (Robert har endast en rödvinsregel:inget innan lunch). Jag tackar nej eftersom jag ska ut och springa om en sisådär 10 minuter. Både han och jag insisterar på att ett glas rött nog inte är så lämpligt i samband med motion. Vi halkar in på det svenska vädret, som åtminstone jag har en tendens att göra i dessa bitiga tider. Robert pratar inte om vädret, så vida det inte är seglingsäsong. Jag jämrar mig över att jag förmodligen kommer frysa röven av mig när jag ska ut på löprundan. Robert erbjduer varma kläder och hämtar en hel famn med olika underställströjor. Robert är ute till havs - mycket, ofta och länge, när det är säsong. Det är det inte nu. Det är fan 2 grader ute, och snöar gör det också. Jag tackar. Väljer en grön tröja ur högen. På skärbrädan lägger jag fram lite råvaror jag tänkt tillaga och ger mig därefter ut på en 20 minuter lång flåsande och iskall tur runt Trekantensjön.

När jag kommer hem står maten redan i ugn, och Robert har tagit sig friheten att grädda mina ingridienser med sina franska matlagningsfingrar. Cashewnötter och sjötång ligger där och jäser bland rödlök och paprika. Laxen är insmord med saffran, citronblad och annat. Tacksam är jag, ytterst tacksam. Det ska här sägas att Robert är en JÄVEL på matlagning. Robert säger som han brukar när jag visar min uppskattning: "det är du själv som skapar det".

Jag duschar. Efter is är värme gött.



Jag häller upp maten på en specialdesignad tallrik och sätter mig tillsammans med Robert vid det mysbelysta käksbordet. Vi börjar prata om hur hoppet är det sista som överger människan. Alexander Kjelland-incidenten i Norge är ett praktexempel på att det är just så. En bostadsplattform till havs rasade en stormig kväll med 10-meterhöga vågor till havet. Efter undersökningar av de överlevande visade det sig att de flesta som överlevt hade något att kämpa för - en familj, en fru, barn, en gammal mormor. Deras vilja att träffa dessa människor igen räddade dom från det iskalla vatten som de flesta människor endast hade överlevt några minuter liggandes i.

Relevans av kärlek och närhet till andra människor.

Maten smakar fantastiskt.

Robert och jag glider smidigt över till de Rumänska barnhemmen på 80-talet där barn dog i sina spjälsängar, ensamma, utsvultna, i sin egna avföring. I ett av rummen var det endast en pojke som överlevde. Det visade sig att han hade haft sängen där lokalens städerska hade passerat. Den lilla lilla omtanke pojken fick från städerskan var tillräcklig för att han skulle orka överleva. Alla andra barn i rummet dog.

På något sätt hamnar jag och Robert efter detta i djupare analytiska banor. Hur är alltid svårt att minnas så här i efterhand. Nu är det föräldrar, barn och ansvaret däremellan som står på tapeten. Robert berättar att nya analyser visar på att män utsätts för sexuella övergrepp i precis lika stor utsträckning som kvinnor, men att det kommer aldrig fram. Det tas inte på allvar. Ämnet "Män som blir slagna av sina kvinnor" kommer sällan upp till ytan.

Vi går vidare, till hur människors barndom och föräldrar påverkar dom.

Jag har tidigare i mitt liv kommit i kontakt med tjejer som haft ett stort bekräftelsebehov. I efterhand har jag insett att de med största sannolikhet försökt fylla detta tomrum genom att träffa nya killar på löpande band. I dessa fall har tjejerna haft ett ganska eller väldigt dåligt förhållande till sina fäder. Har de i alla dessa killar desperat försökt hitta en fadersgestalt, någon form av ersättare?

Robert och jag diskuterar det hela. Kan man ge fäderna skit för detta? Ensamstående morsor slänger ofta en hel del skit på sina exmakar, till deras barns fäder. Men kan man verkligen skylla på farsorna? I Roberts ögon kan det lika gärna vara så att herrarna lämnat förhållandet för att kvinnorna varit komplicerade. Kan man verkligen påstå att ett barn blivit "labilt" tack vare parten som lämnat förhållandet? Borde det inte vara så att det är parten som stannar kvar hos barnet som bär det största ansvaret? Att det är den parten som bör göra det bästa av situationen och uppfostra barnet på rätt sätt. Partnen som lämnar är ju liksom ändå inte där.

Att skylla ifrån sig. Att blotta sina egna misstag.

Alldeles för ofta skyller vi ifrån oss. Det är en av de vanligaste försvarsmekanismerna. Det är inte ofta vi stannar upp, ser in i oss själva och erkänner våra misstag. Vad i det här orsakades av mig? Vad kunde jag gjort annorlunda för att ändra saker?
Ofta är det där felet ligger. Att vi skyller ifrån oss. Men när det väl kommer till kritan, när situationer uppstår tänker vi inte så långt och klart. Logiken övertas av ologik. Med mer logik och självförståelse hade inte världen sett ut som den gör idag, med krig och orättvisor.

Stefan 52 klampar in genom portalen till det Vita Helvetet (tm). Han ansluter vid köksbordet och berättar att han haft en tung dag på jobbet samt vandrat hem i snöslasket där ute, i mökret. Robert klagar över att han kommer hem och förstör stämningen han och jag byggt upp vid matbordet. Jag har svårt att veta om det är på skämt eller allvar. Efter lite köksdans tillsammans med Robert och lite fotografering drar jag mig tillbaka. Diskussionen mellan de båda gubbarna blir mer och mer intensiv och högljudd.



Efter en stund hör jag Stefan säga, med en något rödvinsskärrad röst: "Robert, du är den person som står mig varmast om hjärtat, förutom min dotter".

En höstig och kylig tisdagskväll i det Vita Helvetet (tm), på Gröndalsvägen 112, Stockholm.