1. Fått praktik i San Francisco
För er som inte vet så - YES, jag har fått praktik! I en liten stad i norra Kalifornien vid namn San Francisco. Här ska jag tillbringa 6,5 månad av mitt liv på den kreativa byrån Mekanism. Exakt vad jag ska göra är lite ovisst, men det lutar åt att jag ska få dyka djupare ner i filmproduktion, animation och konceptande - dvs, exakt vad jag vill fokusera på. Meknaism var en av mina topp 3-byråer när jag började söka praktik, så det känns verkligen extra kul att komma dit! Just nu försöker jag lägga manken till för att fixa visum och bostad tillsammans med mina tre finfina klasskompisar Johan, Maja och Marius. Det preliminära startdatumet är 7:e December, så 3 veckor från idag. Stressen. Men upprymd är jag. Drömbilder susar förbi då och då. Intima punkspelningar, cykling i backar, solnedgångar, surf, hälsa på Schäfer i Santa Barbara mm mm mm. Att bo i Kalifornien är en dröm jag haft länge, och efter att ha varit där en månad sommaren 2008 är jag väldigt peppad på att återvända.




2. Spelat in en Super Bowl-reklam för Doritos
Ju mer jag håller på med film desto mer känner jag att det nog är det jag vill syssla med, i någon form. Det är problemlösande och kreativt tänkande på hög nivå. Mycket ska fixas - koncept & idé, storyboard, utrustning, rekvesita, skådespelare, inspelningsplatser. Fan, inför inspelningen av Doritos-reklamen byggde vi till och med vår egna kameravagn för 700 riksdaler. Vi hyrde en kanindräkt för 500 riksdaler, fixade spons på en Watercooler, sålde våra kroppar för att få låna lokaler, kamera och lampor samt importerade Doritos-påsar från Amerikat.

Jag lade verkligen ner själ och hjärta i detta projekt. Även om jag ser att vi kunde gjort vissa scener annorlunda och att vår idé egentligen hade passat bättre för en 45-sekunder lång reklamfilm så är jag ändå nöjd med tanke på de förutsättningar och den tid vi haft. Nu är jag många erfarenheter och lärdomar rikare. Slutproduktionen är nu uppladdad på Doritos Crash The Supwebowl-sajt tillsammans med över 4000 andra tävlande bidrag. De tre vinnande bidragen presenteras någon gång i början av nästa år. Hur det typ blev kan ni ser här: http://www.crashthesuperbowl.com/#/video/4524




3. Tagit farväl av klassen
I onsdags samlades klassen i en stor cirkel för att under tre timmar ge varandra en sista feedback innan praktiken. Vissa kommer jag se igen, andra kanske aldrig. För mig och många andra blev det väldigt känslosamt. För mig kröp det på allt eftersom person efter person reste sig, gick fram till en annan person, lade handen på dennes axel och berättade öppet om hur denne påverkat och influerat. Det blev en påminnelse om hur snabbt 1,5 år verkligen går, hur mycket som hinder hända och hur mycket som samtidigt hinner försummas under denna tid. Även om jag inte umgåtts med vissa klasskompisar i den utsträckning jag önskat känns det ändå som om man nu känner varandra väldigt bra. Som om det finns ett starkt band mellan oss. Det kan nog bero på att vi upplevt så oerhört mycket tillsammans. Vi har sett varandra i alla möjliga situationer och känslostadier. Och om det var något som blev tydligt i onsdagens cirkel är det att vi alla utvecklats något enormt under denna tid tillsammans. Jag är oerhört tacksam för att jag fått möjligheten att uppleva denna tid på Hyper Island tillsammans med dessa människor.



4. Haft kungen av ordvitsar på besök
Med vissa människor säger det "klick" direkt. Petter är en sådan person. Vi träffades i London 2007 där vi kom att arbeta tillsammans under knappt två månader. Sedan dess har jag bara träffat Petter vid 4 tillfällen. Men när vi väl träffas känns allt så oerhört naturligt, som om vi varit varandra nära sedan barnsben. Petter är inte den skitnödiga typen direkt. Sällan har jag träffat en person med en sådan charm, social kompetens, livsglädje och utforskarlust. Det går helt enkelt inte att tycka illa om Petter, även om han äter en ur huset och vill balansera konstiga saker på näsan. Dessutom är han en jävel på ordvitsar och jag håller verkligen tummarna för att han nu, efter att ha kommit hem från Italien och besökt mig i Stockholm, försöker sig på en karriär som stand up-komiker.




5. Hängt med Lars
jag är väldigt glad över att min käre vän Lars Hallén bosatt sig här i huvudstaden. De senaste helgerna har vi varit ett grymt team och ägt de fester och tillställningar vi av en eller annan anledning hamnat på.




6. Hämtat en gömd vinflaska
i onsdags, efter avslutningsfesten för klassen på Bonden bar på Bondegatan gick vi vidare till marie Leveau på Hornsgatan. Där, på någon tvärgata, gömde jag en någorlunda full vinflaska bakom en hög av byggnadsgrejer. I går kväll, på väg hem, gick jag förbi det där gömstället och var givetvis tvungen att se om föaskan stod kvar. Det gjorde den. Den luktade oantastad. Så nu står den åter igen på mitt rum i väntan på att bli uppdrucken. Är man fattig student så är man.

Jag ville inte sätta fötterna i golvet i morse. Jag ville helst att de skulle fortsätta vila i horisontellt läge, under det varma täcket. Snooze i 40 minuter. Redan sen till skolan. Sen lyckades jag övertala mig själv. Utanför fönstret stod den gråa och ständigt avgasläckande Essingeleden några hundra meter bort. Inget nytt. De nu nästan helt kala träden blåste dock mer än vanligt. Kallt såg det ut att vara. Och det var det. På väg till skolan gick den gulfulaste cykeln i världshistorien trögare än vanligt. Jag är dålig på att ta hand om den. Och så blåste det. En jävla motvind ska jag säga. Löven kom mot mig som en svärm av gräshoppor i Afrika. Ett löv i munnen. Två löv i munnen. Jag trodde jag skulle dö. Sa jag att det va kallt också? Nå väl. Parkerar cykeln. Låset har varit segt som satan i några månader. Idag lite mer än vanligt. Vred om. Nyckeln gick av. Jaha ja.

Och så går Doritosreklamen skit. Grovklippningen skvallrar om ett resultat bra mycket sämre än vad vi hoppades på.
Det har varit väldigt mycket att planera, på väldigt kort tid. Idén känns nu i efterhand inte helt genomtänkt, storyboardet var inte helt färdigt innan vi började filma och det har varit svårt att fixa shyssta lokaler, bra utrustning och proffsig belysning. Vi har gått in hårt. Kanske lite för hårt. Lagt ribban för högt. Vi har byggt vår egna dolly, hyrt kanindräkt för 500 kr och importerat Doritos-påsar från US of A. Men utan att satsa kommer man ju aldrig någon vart. Man lär sig väldigt mycket på vägen. Bara det att fallet känns så mycket mer när man faller från toppen.

På fredag ska filmen vara färdig.

Lite praktikångest hinns med däremellan. Mekanism är JÄVLIGT sega på att höra av sig. För två veckor kändes det som 80% inne. Nu vet jag inte alls. Vill ju till California!

Phoenix på lördag. Känns skönt.

Svårt att inte bli kär i videon till en av årets bästaste feelgood-låtar

Girls - Lust For Life

...och den hittills enda existerande bilden på honom:

Vid min högra handled har de trofast suttit. Somliga i ca 2,5 år, somliga i ett halvår. De har fått uppleva saker från första parkett. Vissa väldigt trevliga saker, vissa mindre trevliga saker. De har blivit bra omhändertagna. Schamponerade åtminstone en gång i veckan. Överlag har de levt ett väldigt bra och värdigt liv.
Men allt har sitt slut.

Roskilde 07 - 09
Emmaboda 07 - 09
Rock Im Park 08 - 09
Emmaboda 09 - 09
Way Out West 09 - 09

Vila i frid älskade festivalband.

Jag har aldrig varit ett stort fan av chips. Det var först för typ 1,5 år sedan jag köpte mitt första chipspaket. Eller paket och paket. Det var ett rör Pringles. Värt att anmärka är att jag under hela min umväxt umgåtts med stora chipsälskare (Chipsmanuel är kanske den främsta), men har lyckats stå emot relativt väl. Vanligtvis mår jag både illa och har lite ångest efter att ha tryckt i mig några nävar krispigt menlöst fett. Likaså har jag sedan högstadiet hatat nachos (det serverades varje fredag baserat på elevernas önskemål).

2009. Har vändningen kanske kommit? Jag kan bannemig inte sluta äta dessa triangelformade amerikanare.

Eller Upp, som den så fyndigt fått heta i detta avlånga land. Jag såg den ikväll, 3D-versionen med engelskt tal, och jag är nöjd, helt klart. Pixar låter som vanligt deras historieberättande gå han i hand med nya tekniska landvinningar. Resultatet är supersnyggt, välbalanserat, varmt och roligt, om än något förutsägbart a la Disney. Med ett brett och intressant karaktärsgalleri och en perfekt mix av allvar och slapstick-humor blir Up en trevlig resa för alla åldrar. Jag lämnade min - för en gångs skull - popcornfria biostol med ett varmt leende på läpparna.

Detta var första gången jag testade 3D-bio. När tekniken väl användes på rätt sätt (när saker såg ut att flyga ut ur skärmen t ex) var det ganska ballt, men Up hade helt klart gjort sig lika bra, om inte bättre, i vanlig version. Det kändes att Pixar främst velat berätta en historia på bästa möjliga sätt och inte klistrat på massa coola "3D"-effekter bara för att. Bra det.

Så:

Bättre än Wall-E? Ja
Bättre än Ratatouille? Lika bra
Bättre än Finding Nemo? Tveksamt

Vårt mål under de kommande 4 veckorna är att göra den bästa Doritos-reklamen, få den visad på Super Bowl och vinna 25 000 dollar.

Vad har vi att tävla mot? Svårt att veta ännu, men så här har de senaste två årens vinnare sett ut:





De är bra, helt klart, men jag tror verkligen att vår grupp har kapacitet att komma upp med ännu bättre idéer. I dag gick vi verkligen loss med branstormingen och jag må säga - vi har en hel del bra saker på spåren. Men det räcker inte med att ha en bra idé, den måste vara bra förpackad också. Här ligger vår största utmaning - att fixa medhjälpare, rätt utrustning, rätt skådespelare, rätt miljöer, rätt kameravinklar - allt för att få det se så proffsigt  och amerikanskt ut som möjligt. I slutet av nästa vecka ska den biten vara helt kirrad, tillsammans med idén.

Tajt? Yes!
Sjukt kul? You bet!

Hela gruppen är väldigt peppad och det var länge sedan ett Hyper island-projekt kändes så spännande.

I morgon blir det mer brainstorming.

Jag kommer hem till Det Vita Helvetet (tm). Robert 60 häller upp lite lantchips och cashewnötter. Han erbjuder ett glas rött (Robert har endast en rödvinsregel:inget innan lunch). Jag tackar nej eftersom jag ska ut och springa om en sisådär 10 minuter. Både han och jag insisterar på att ett glas rött nog inte är så lämpligt i samband med motion. Vi halkar in på det svenska vädret, som åtminstone jag har en tendens att göra i dessa bitiga tider. Robert pratar inte om vädret, så vida det inte är seglingsäsong. Jag jämrar mig över att jag förmodligen kommer frysa röven av mig när jag ska ut på löprundan. Robert erbjduer varma kläder och hämtar en hel famn med olika underställströjor. Robert är ute till havs - mycket, ofta och länge, när det är säsong. Det är det inte nu. Det är fan 2 grader ute, och snöar gör det också. Jag tackar. Väljer en grön tröja ur högen. På skärbrädan lägger jag fram lite råvaror jag tänkt tillaga och ger mig därefter ut på en 20 minuter lång flåsande och iskall tur runt Trekantensjön.

När jag kommer hem står maten redan i ugn, och Robert har tagit sig friheten att grädda mina ingridienser med sina franska matlagningsfingrar. Cashewnötter och sjötång ligger där och jäser bland rödlök och paprika. Laxen är insmord med saffran, citronblad och annat. Tacksam är jag, ytterst tacksam. Det ska här sägas att Robert är en JÄVEL på matlagning. Robert säger som han brukar när jag visar min uppskattning: "det är du själv som skapar det".

Jag duschar. Efter is är värme gött.



Jag häller upp maten på en specialdesignad tallrik och sätter mig tillsammans med Robert vid det mysbelysta käksbordet. Vi börjar prata om hur hoppet är det sista som överger människan. Alexander Kjelland-incidenten i Norge är ett praktexempel på att det är just så. En bostadsplattform till havs rasade en stormig kväll med 10-meterhöga vågor till havet. Efter undersökningar av de överlevande visade det sig att de flesta som överlevt hade något att kämpa för - en familj, en fru, barn, en gammal mormor. Deras vilja att träffa dessa människor igen räddade dom från det iskalla vatten som de flesta människor endast hade överlevt några minuter liggandes i.

Relevans av kärlek och närhet till andra människor.

Maten smakar fantastiskt.

Robert och jag glider smidigt över till de Rumänska barnhemmen på 80-talet där barn dog i sina spjälsängar, ensamma, utsvultna, i sin egna avföring. I ett av rummen var det endast en pojke som överlevde. Det visade sig att han hade haft sängen där lokalens städerska hade passerat. Den lilla lilla omtanke pojken fick från städerskan var tillräcklig för att han skulle orka överleva. Alla andra barn i rummet dog.

På något sätt hamnar jag och Robert efter detta i djupare analytiska banor. Hur är alltid svårt att minnas så här i efterhand. Nu är det föräldrar, barn och ansvaret däremellan som står på tapeten. Robert berättar att nya analyser visar på att män utsätts för sexuella övergrepp i precis lika stor utsträckning som kvinnor, men att det kommer aldrig fram. Det tas inte på allvar. Ämnet "Män som blir slagna av sina kvinnor" kommer sällan upp till ytan.

Vi går vidare, till hur människors barndom och föräldrar påverkar dom.

Jag har tidigare i mitt liv kommit i kontakt med tjejer som haft ett stort bekräftelsebehov. I efterhand har jag insett att de med största sannolikhet försökt fylla detta tomrum genom att träffa nya killar på löpande band. I dessa fall har tjejerna haft ett ganska eller väldigt dåligt förhållande till sina fäder. Har de i alla dessa killar desperat försökt hitta en fadersgestalt, någon form av ersättare?

Robert och jag diskuterar det hela. Kan man ge fäderna skit för detta? Ensamstående morsor slänger ofta en hel del skit på sina exmakar, till deras barns fäder. Men kan man verkligen skylla på farsorna? I Roberts ögon kan det lika gärna vara så att herrarna lämnat förhållandet för att kvinnorna varit komplicerade. Kan man verkligen påstå att ett barn blivit "labilt" tack vare parten som lämnat förhållandet? Borde det inte vara så att det är parten som stannar kvar hos barnet som bär det största ansvaret? Att det är den parten som bör göra det bästa av situationen och uppfostra barnet på rätt sätt. Partnen som lämnar är ju liksom ändå inte där.

Att skylla ifrån sig. Att blotta sina egna misstag.

Alldeles för ofta skyller vi ifrån oss. Det är en av de vanligaste försvarsmekanismerna. Det är inte ofta vi stannar upp, ser in i oss själva och erkänner våra misstag. Vad i det här orsakades av mig? Vad kunde jag gjort annorlunda för att ändra saker?
Ofta är det där felet ligger. Att vi skyller ifrån oss. Men när det väl kommer till kritan, när situationer uppstår tänker vi inte så långt och klart. Logiken övertas av ologik. Med mer logik och självförståelse hade inte världen sett ut som den gör idag, med krig och orättvisor.

Stefan 52 klampar in genom portalen till det Vita Helvetet (tm). Han ansluter vid köksbordet och berättar att han haft en tung dag på jobbet samt vandrat hem i snöslasket där ute, i mökret. Robert klagar över att han kommer hem och förstör stämningen han och jag byggt upp vid matbordet. Jag har svårt att veta om det är på skämt eller allvar. Efter lite köksdans tillsammans med Robert och lite fotografering drar jag mig tillbaka. Diskussionen mellan de båda gubbarna blir mer och mer intensiv och högljudd.



Efter en stund hör jag Stefan säga, med en något rödvinsskärrad röst: "Robert, du är den person som står mig varmast om hjärtat, förutom min dotter".

En höstig och kylig tisdagskväll i det Vita Helvetet (tm), på Gröndalsvägen 112, Stockholm.

(The Way To Super Bowl)

De kommande 4 veckorna får vi göra i stort sett vad vi vill, och det vill vi ju.
Så då ställer vi upp i en reklamfilmstävling för de amerikanska chipsen Doritos. Vinnaren kommer visas på Super Bowl och inkassera 25 000 dollar. Hur fett är inte det?

Vår rekalmfilms-byrå heter Brandon Productions (för er som inte fattar: förutom att Brandon är ett äkta amerikanskt douchebagnamn rymms det de båda orden "brand" och "on" i det).

Här är logotypen jag nyss slängde ihop:



Tillsammans med Johan, Erik, Viveca och vår inhyrda amerikan Nathan tror jag faktiskt vi har en chans att gå långt. Vi har idéerna. Frågan är om vi har tillräckligt med tid och tillräckligt grym utrustning för att göra en slick produktion. Time will tell.

Den närmsta tiden kommer uteslutande att gå till att kartlägga amerikanska Super Bowl-reklamer och komma med en idé som garanterat får amerikanarna att skratta i byxan.


Vi börjar med grundpelarna för en lyckad Super Bowl-reklam:

I 8 veckor har jag och min grupp kämpat, mot en bitvis väldigt bökig kund, mot praktikstress, mot omotivation.
Det har gått upp och ner mest hela tiden. De senaste dagarna har jag suttit i skolan till 01.00 eller längre för att färdigställa två animationer. Det ahr varit påfrestande och frustrerande på olika sätt.

Första delen av The Final Project är nu över, and we fuckin nailed it!

I går presenterade vi slutresultatet för kunden. Vi var beredda med svärd och spjut, men lämnade mötet med en nöjd och överraskad kund som gav oss VG:n och MVG:n.

Jag hade även ett långt och väldigt positivt telefonsamtal med Mekanism från San Francisco angående min kommande praktik. De verkar vara ett väldigt avslappnat ställe med sama humor som jag. Jag fick reda på att ledningen hade gått igenom min portfolio. När de såg min "Xbox Romance"-bild hade de sagt "this guy is sick!". En finare komplimang kunde jag inte fått. Nästa vecka komemr jag förmodligen få prata med deras Creative Director. Fortsättning följer...

I dag presenterade vi slutresultat och kundresa inför klassen. Likaså det gick över förväntan och vi fick massa bra feedback. Det blev ett värdigt avslut för dessa svajiga veckor!

Det är viktigt att fira sina segrar. I går gjorde jag det på detta vis:



Nu stunder en helg i firandets tecken, med Kalmarbesök, tv-spel, film och annat...

Fuck Inglorious Bastards. This is the real shit!

Från senaste Ipod-konferensen

Ett samarbete mellan Nele Azevedo och WWF. 1000 smältande ismän i ett soligt Berlin.