Jag ville inte sätta fötterna i golvet i morse. Jag ville helst att de skulle fortsätta vila i horisontellt läge, under det varma täcket. Snooze i 40 minuter. Redan sen till skolan. Sen lyckades jag övertala mig själv. Utanför fönstret stod den gråa och ständigt avgasläckande Essingeleden några hundra meter bort. Inget nytt. De nu nästan helt kala träden blåste dock mer än vanligt. Kallt såg det ut att vara. Och det var det. På väg till skolan gick den gulfulaste cykeln i världshistorien trögare än vanligt. Jag är dålig på att ta hand om den. Och så blåste det. En jävla motvind ska jag säga. Löven kom mot mig som en svärm av gräshoppor i Afrika. Ett löv i munnen. Två löv i munnen. Jag trodde jag skulle dö. Sa jag att det va kallt också? Nå väl. Parkerar cykeln. Låset har varit segt som satan i några månader. Idag lite mer än vanligt. Vred om. Nyckeln gick av. Jaha ja.

Och så går Doritosreklamen skit. Grovklippningen skvallrar om ett resultat bra mycket sämre än vad vi hoppades på.
Det har varit väldigt mycket att planera, på väldigt kort tid. Idén känns nu i efterhand inte helt genomtänkt, storyboardet var inte helt färdigt innan vi började filma och det har varit svårt att fixa shyssta lokaler, bra utrustning och proffsig belysning. Vi har gått in hårt. Kanske lite för hårt. Lagt ribban för högt. Vi har byggt vår egna dolly, hyrt kanindräkt för 500 kr och importerat Doritos-påsar från US of A. Men utan att satsa kommer man ju aldrig någon vart. Man lär sig väldigt mycket på vägen. Bara det att fallet känns så mycket mer när man faller från toppen.

På fredag ska filmen vara färdig.

Lite praktikångest hinns med däremellan. Mekanism är JÄVLIGT sega på att höra av sig. För två veckor kändes det som 80% inne. Nu vet jag inte alls. Vill ju till California!

Phoenix på lördag. Känns skönt.