Kom hem från skolan. Trött och hungrig. Stod och lagade mat i 50 minuter. Jävligt gott blev det. Mätt blev jag. Sedan städade jag rummet rent och fint, eller så rent och fint som det blir när Johan Blomborg städar ett rum en måndagskväll. Sedan dammsugaer jag lägenheten. Sedan ropar Stefan: "Johaaan, ta på dig skorna och ta hissen ner".

Jag kommer ner. Där ligger VÄRLDENS STÖRSTA SKÅP och väntar på att bli buret 9 trappor mot tyngdlagen. Det är bara att hugga in. Man blir svettig av att bära ett skåp uppför 9 trappor, och lite anfådd. Och det tog väl sisådär en femton och en halv minut. Men vi klarade det!
"Puuuuh" andas man ut. SKÖNT! It's OVER!

Men icke. VÄRLDENS STÖRSTA SKÅP går givetvis inte in genom den sista porten till det Vita Helvetet(tm). Det fastnar i det lilla rummet, mellan porten mot trapphuset och den sista porten.
Efter mycket ögonmått, vanliga mått, och otaliga misslyckade försök med borr och hammare är livet skit, men jag är ändå hoppfull. Ger Stefan (som i detta laget är svettig som en genomsur disktrasa) en dunk i ryggen och säger med en bestämd ton "Det e klart som fan vi klarar det här! Vi kan fan inte vända nu."




Vi lossar två dörrar och får lite mer svängrum, och likt de bästa utbrytstjuvar(finare ord för rymmare eller nått) lyckas vi hitta några dolda skruvar och kan således avlägsna skåpets överdel.



Vi testar igen, tar i med våra sista krafter. "AAAAAARRRRRRGH"

"ja..JA...JAAAAA!"

Skåpet är inne i det Vita helvetet (tm), efter minst 40 minuters kämpande. Stefan och jag ger varandra en svettig kram och en grabbig dubbel-high five.

"WE DID IT, WE FUCKIN DID IT!"