Det Vita Helvetets(tm) kylskåp har sedan jag flyttade in mest varit en plats för urklippta tidningsnotiser, saker som Robert vill att vi andra i kollektivet ska uppmärksamma eller som han själv vill bli påmind om. Det handlar oftast om visdomsord eller enligt DN fina skivrecensioner. För ett tag sedan började jag bidra till stacken, då med ett tips om filmen Alien Raiders som verkade oerhört spännande, även om gubbarna aldrig någonsin skulle se filmen...

I somras, under mitt livs 3 varmaste nätter vandrade jag, Eric och Jim fram och tillbaka längs Las Vegas strip. Längs vägen stod mexikanare och lönnfeta amerikanare och delade ut "tits and ass"-beprydda vitskort till strippklubbar och gud vet vad...
Jag samlade på mig ett hundratals med allehanda nakna och alldeles för storbystade kvinnor, med tanken "fan, de här kommer jag kunna använda till något i framtiden" i bakhuvudet.

Nu har tre av dom äntligen kommit till användning, som kylskåpsprydnad i Det Vita Helvetet. Från början satt ett 30-tal uppe, men jag och gubbarna beslöt snabbt att vi skulle plocka bort en var tills det bara fanns tre kvar. En urvalsprocess med livliga diskussioner som resulterade i att vi bland annat gjorde oss av med min favorit Amber.
Men men...April är i allafall lite spännande...

Robert installerade den på 5 minuter. Jag och Stefan bar ner den gamla till soprummet. Väl där hittar vi en tv. Jag säger till Stefan: "Fan, jag har alltid haft en dröm om att få banka skiten ur en tv med ett basebollträ". Stefan rotar lite bland bråtet bredvid och drar upp ett dammsugarrör. "Varsågod" säger han and hands it over. Vi stänger dörren, jag sätter på Paint It Black (nej, inte låten) i hörlurarna (måste ju komma i rätt stämning), sen går jag loss. En sisådär 8 slag. Stefan testar lite han också. Med tv:n händer inte så mycket, förutom ett hål i dess ovansida. Ett basebollträ hade nog gett bättre effekt. Men adrenalinet pumpar. Sen går går vi upp igen. Stefan till sig, jag till mig. Jag vet inte vad Stefan gör, men jag dricker té.

När jag och mina Erickar stannade till i Nice under vår eurotrip 2006 hittade vi en Cola vid namn Coca-Cola Black. Black var 25 cl cola + kaffe. Världens snyggaste förpackning och sjukt god. Varför hittade den aldrig hit!? Precis likadant är det nu när Coca-Cola lanserar sin sommarkollektion. Only in USA=( WHYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYYY?

Så ligger den där, på den vita mattan i det vita vardagsrummet i det vita helvetet, tills vidare.

Jag tillhör den förstnämnda gruppen och kan verkligen inte sluta...HAHAHA...HAHA...HA...ja ni förstår.

Den blir bara bättre och bättre


Kan vara det sötaste jag sett!!!

And now... at last - Sonya!!!!(slow loris) from Dmitry Sergeyev on Vimeo.

När boysen i Det vita helvetet(tm) köper en ny diskmaskin är den givetvis...vit.

Hämndens spel. Den perfekta sympiosen av taktik och tur. Som ett Risk i miniformat. För 4-åringar såväl som gamla pensionärer. Sen att jag kom sist behöver vi inte diskutera här.

Miche är ett bröd som härstammar från Frankrike som enligt Robert endast går att införskaffa på NK (Robert handlar bara på NK). I det vita helvetet här på Gröndalsvägen 112 knarkas det Miche, speciellt till pasta, lax och diverse såser. Ända sedan Robert introducerade mig förra året har jag varit hooked. Endast gjort på vetemjöl, gäst, vatten, salt. Så fluffigt, så krispigt. Det bara smälter i munnen.
Miche är världens godaste ljusa bröd. Punkt.

För några månader sedan tappade jag mitt SL-kort på fyllan, för någon månad sedan tappade jag plånboken på t-banan, för några veckor sedan stängde jag in bilnyckeln i bilen, i förrgår drog jag ner datorn i golvet och i dag drog jag ner hårddisken i golvet.

Bra 

Lördagens utekväll var fulländad på många sätt. Aldrig tidigare har jag kommit hem från fyllan med två gratisskivor i väskan. Och så kompleterar dom ju varandra som nybakta bullar och mjölk.

Ge mig nu! NU NU NU!

Sitter ensam på en klippa och filmar Essingeleden

Fest hela kvällen...det blir det inte. Kanske någon öl i bastun. I helgen blir det fjällen (igen). Att få åka bräda två gånger på två månader är nästan för bra för att vara sant. Jag ska ta tillfälle i akt att koppla av så mycket det bara går. Andas frisk luft, åka snabbt nedför backarna, njuta av utsikt och natur, slappa i soffan med någon bra rulle i sällskap av familj och god vän. Efter några riktigt hektiska veckor i skolan är det precis det här jag behöver.

You stay classy

Familjebilen nära Fjätervålen tidigare i år

Det förflutna som man upplevt som aldrig kommer igen eller det förflutna som man hade velat uppleva men som man aldrig kommer få chans att uppleva kan verkligen få mig att få en klump i halsen. Härom veckan skickade min gamla barndomsvän Olle Petersson ett par youtube-klipp fån det gamla fotbollsspelet World Cup till Nes. Olle och jag kunde vekligen låsa in oss en hel dag, fastlimmade en meter från tvn, spela världsmästerskap efter världsmästerskap, göra bicicleta efter bicicleta tills våra ögon faktiskt blev fyrkantiga, tills våra fingrar blödde eller tills mor och far kom och sa: "Nej nu får det faktiskt räcka. Ni borde ta era träsvärld, gå ut i skogen och bygga kojor istället". Gud vad jag kan bli sentimental när jag tänker tillbaka på denna tid i livet. Då saker var så okomplicerade, så lätta. Då tv-spel verkligen var mer magiskt än någonting annat. När man skrattade och hade kul mest hela dagarna. Carpe diem. En tid som aldrig kommer igen, inte på samma sätt.



En slags liknande känsla fick jag nyss när jag hade sett klart Dogtown and the Z-Boys - en dokumentär som handlar om hur ett gäng ungdomar i ett nedgånget område kallat Dogtown i Venice, Kalifornien formade hela skateboardvärlden under 1970-talet. Dom var pionjärerna. När skateboard dömdes ut och liknades vid jojo och det inte gick att köpa en enda bräda i hela Karlifornien gjorde dom sina egna brädor. På de skimrande morgnarna surfade dom och när vågorna blev svagare tog dom istället sina brädor och slängde sig ner i pooler (pooler som de snyltade på i de lyxiga kvarteren) eller nedför branta asfaltsvägar. De tog med sig sina surfskills och applicerade dom på skateboarden. De var rebeller, de gjorde det de brann för, de levde livet. De fick rockstjärnestatus och tog världen med storm. Sprängde gränser, gjorde saker ingen trodde var möjligt och förändrade hela världens syn på skateboardåkning.



Jag vill vrida tillbaka klockan till mitten av 70-talet. Jag vill växa upp i det soliga Kalifornien. Jag vill odla ut mitt hår, ha pannband. Jag vill lyssna på T-Rex, Iggy Pop och Black Sabbath. Jag vill tömma pooler, klottra på väggar, springa från polisen. Skata och surfa hela dagarna. Vara en del av Z-Boys. Jag vill det mer än något annat just nu. Men här sitter jag i Sverige och är på väg att bli vuxen. Jag vill ju till Kalifornien, bli ung på nytt, surfa hela dagarna och vara ung och dum nog för att inte vara rädd för att lära mig skata. Därför har jag en liten klump i halsen.

Jag har verkligen inget att klaga över när det gäller min barndom eller uppväxt. Men nowadays jag har svårt att hitta kläder jag gillar i svenska klädbutiker, svårt att hitta bra musik på svenska radiostationer, svårt att hitta svenskt väder som inte är mulet och trist. De senaste två, tre åren har jag känt att jag är mer Kalifornien än Sverige. En praktikplats där vore inte fel, helt enkelt. Få testa på det livet ett tag. Kanske är det där jag hör hemma...

Och med detta monster på näsan har jag vandrat runt bland bland folk i dag. Tjejerna har kommit fram och öppet uttryckt sin beundran. "Gud vad du är modig! Om alla killar bara hade varit som du...", och så har dom kysst mig och skuttat därifrån med ett gigantiskt leende på sina läppar.

Har fått ett gigantiskt monster på näsan min. Jag har hört något om hårstrån som vuxit inåt och orsakat en stor röd böld. För detta är ingen vanlig finne. Den lever varken på insidan eller på utsidan. Den sitter typ i(!) näsborrsväggen. Och den växer sig bara större och större för varje dag.

Någon som har ett bra recept för att få bort den store djävulen?