Det förflutna som man upplevt som aldrig kommer igen eller det förflutna som man hade velat uppleva men som man aldrig kommer få chans att uppleva kan verkligen få mig att få en klump i halsen. Härom veckan skickade min gamla barndomsvän Olle Petersson ett par youtube-klipp fån det gamla fotbollsspelet World Cup till Nes. Olle och jag kunde vekligen låsa in oss en hel dag, fastlimmade en meter från tvn, spela världsmästerskap efter världsmästerskap, göra bicicleta efter bicicleta tills våra ögon faktiskt blev fyrkantiga, tills våra fingrar blödde eller tills mor och far kom och sa: "Nej nu får det faktiskt räcka. Ni borde ta era träsvärld, gå ut i skogen och bygga kojor istället". Gud vad jag kan bli sentimental när jag tänker tillbaka på denna tid i livet. Då saker var så okomplicerade, så lätta. Då tv-spel verkligen var mer magiskt än någonting annat. När man skrattade och hade kul mest hela dagarna. Carpe diem. En tid som aldrig kommer igen, inte på samma sätt.



En slags liknande känsla fick jag nyss när jag hade sett klart Dogtown and the Z-Boys - en dokumentär som handlar om hur ett gäng ungdomar i ett nedgånget område kallat Dogtown i Venice, Kalifornien formade hela skateboardvärlden under 1970-talet. Dom var pionjärerna. När skateboard dömdes ut och liknades vid jojo och det inte gick att köpa en enda bräda i hela Karlifornien gjorde dom sina egna brädor. På de skimrande morgnarna surfade dom och när vågorna blev svagare tog dom istället sina brädor och slängde sig ner i pooler (pooler som de snyltade på i de lyxiga kvarteren) eller nedför branta asfaltsvägar. De tog med sig sina surfskills och applicerade dom på skateboarden. De var rebeller, de gjorde det de brann för, de levde livet. De fick rockstjärnestatus och tog världen med storm. Sprängde gränser, gjorde saker ingen trodde var möjligt och förändrade hela världens syn på skateboardåkning.



Jag vill vrida tillbaka klockan till mitten av 70-talet. Jag vill växa upp i det soliga Kalifornien. Jag vill odla ut mitt hår, ha pannband. Jag vill lyssna på T-Rex, Iggy Pop och Black Sabbath. Jag vill tömma pooler, klottra på väggar, springa från polisen. Skata och surfa hela dagarna. Vara en del av Z-Boys. Jag vill det mer än något annat just nu. Men här sitter jag i Sverige och är på väg att bli vuxen. Jag vill ju till Kalifornien, bli ung på nytt, surfa hela dagarna och vara ung och dum nog för att inte vara rädd för att lära mig skata. Därför har jag en liten klump i halsen.

Jag har verkligen inget att klaga över när det gäller min barndom eller uppväxt. Men nowadays jag har svårt att hitta kläder jag gillar i svenska klädbutiker, svårt att hitta bra musik på svenska radiostationer, svårt att hitta svenskt väder som inte är mulet och trist. De senaste två, tre åren har jag känt att jag är mer Kalifornien än Sverige. En praktikplats där vore inte fel, helt enkelt. Få testa på det livet ett tag. Kanske är det där jag hör hemma...