Det hela började med en middag under fredagskvällen. Det vankades fisksoppa. Mina flatmates Robert (58) och Stefan (51) började diskutera nazism och jobb, huruvida det var okej att jobba med nazister, även om man hatade deras värderingar. Stämningen i köket blev mer och mer aggressiv. Inte så att smockan låg i luften, men bara väldigt starka åsikter och hårda tonfall. Jag lämnade middagen och käket för att åka in till stan och hämta syrran. När vi väl kom tillbaka till våning 8 på Gröndalsvägen 112 satt Robert och Stefan och diskuterade i vardagsrummet, men någonting var inte som förut. Köket såg, tja, lite mer annorlunda ut än när jag lämnade lägenheten. Diskussionen hade tydligen bara blivit allt mer intensiv och till slut var Robert tvungen att få utlopp för de känslor som bubblade inombords. Köket blev offer.

Robert och Stefan har varit vänner i 22 år och förmodligen har något legat och bubblat mellan dom den senaste tiden. Båda är terapeuter och har starka åsikter. När de diskuterar brukar det ofta bli ganska djuplodade diskussioner. I fredags blev känslorna för stora och var tvungna att komma ut. Nu har de båda gubbarna dock pratat ut om allt, och läget är som förut. Nästa dag hade Robert satt in ett nytt bord i köket. I just love my old fellas! Förutom läget och inredninegn är det just detta jag älskar med att bo på Gröndalsvägen 112. Det blir ofta djupa diskussioner som leder till livsinsikter och man vet aldrig vad som komma skall.

Robert tog en sväng om när jag och syrran hade kommit hem



Robert och Stefan står och betraktar förödelsen.



Dagen efter