Jag har stått där förut, med den ena foten i det förflutna, med den andra i den lovande framtidens ovissheter. Varje litet korn av framtida förhoppningar singlar ner. Lägger sig. Bildar ett tunnt skikt av värmande glädje. Men det tunna skiktet blåser snabbt bort med vinden, vinden som är lika oviss som kärleken, och river upp ett nytt sår i mitt kärleksekande hjärta. En påminnelse likt ett gummiband som ständigt håller mig tillbaka. När man innerst inne inser att  framtidens vision, verkligheten, aldrig kommer kunna bli lika glimmrande som ens felfria utopi, varför då plåga sig med att ständigt bli påmind? Jag har varit där förrut. Då höll jag hoppet uppe. Glorifierade. Byggde upp en felfri drömvärld, i sinnet. I slutändan, efter mycket lidande, raserades denna värld ändå. Jag gör inte samma misstag igen. Jag trycker på delete, bränner upp alla spår och försöker ta nya tag. Imorgon är en ny dag. En start på någonting nytt.