Idag var jag på mitt livs andra begravning. Trots att jag inte hade träffat personen i kistan kanske mer än tre gånger var det omöjligt att inte fälla tårar. Tårar och sorg smittar. Man lider med de nära anhöriga, fångas av den vackra musiken, berörs av alla tacktal och avsked. Tänker på om man själv skulle hamna i samma situation, tänker på sina egna nära och kära. Det kändes skönt att närvara idag. Skönt att få visa att man bryr sig. att man finns där. För man vet att den drabbade personen behöver det. Jag är stolt över min vän Karro, för att hon lyckats visa sådan styrka och kraft trotts att hennes mor så hastigt slitits ifrån henne. Lena hade varit stolt över sin dotter.