Jag ska verkligen försöka hålla huvudet högt, försöka se förbi skavankerna och missären, försöka härda ut. Tänka positivt - ja det ska jag bannemig försöka göra! Men det är fan inte lätt alltså, inte i den här jävla hålan, Sveriges blindtarm. Jag får känslan i magen direkt när jag stiger av tåget, och inte blir det bättre då jag kommer upp till Fridhem, till mitt delade kryp in. Jag vill bara härifrån, tillbaka till Kalmar eller ner till Malmö.

Jag flyttade liksom från Kalmar för att få något större, något med lite mer fart och fläkt. Ironiskt nog saknar jag nu till och med den stad jag förra sommaren ville lämna. Bara det säger ju en hel del. Visst, man måste se till utbildningen, men jag har insett att det inte räcker för mig.

Den största orsaken till att jag känner såhär är givetvis javan och jag vet ju att vi kommer läsa något mer intressant efteråt. Men faktumet kvarstår - det händer fan aldrg något i denna stad. Jag saknar omväxlingen, att träffa nya människor, att få nya intryck, att kunna gå till en fest där jag bara känner den som bjuder mig, att bara sitta på ett fik och spana kvinliga former - saker som alltid varit givna, men inte längre, inte i Karlshamn.

Med handen på hjärtat vet jag redan nu att jag aldrig kommer kunna stå ut i tre år, det finns liksom ingen som helst jävla möjlighet. Isåfall krävs det ett mirakel. Men jag tänker inte sitta här och må dåligt, känna mig begränsad. Då gör jag mig själv en otjänst.

Vi får se hur detta går, men jag ska bita ihop, kämpa, blicka framåt.