En timmes sömn mellan onsdagen och torsdagen, kanske fyra timmars sömn mellan torsdagen och fredagen och inatt kändes det typ som om jag vaknade en gång i halvtimmen. Hur svårt ska det egentligen vara att lyckas somna? Jag menar, jag känner mig trött men kroppen vill liksom inte slumra in. Det är frustrerande dom fan. Och inte mår jag särskilt bra av det. Har kommit fram till att jag behöver mina sömntimmar om jag ska fungera, om jag ska kunna vara pigg, glad och alert. Just nu är jag inte den jag brukar vara, and that's a bitch. Har nog gått ner några kilon igen också. I hate that feeling. Vill ju gaina! Förmodligen är stress, orolighet och ångest de främsta anledningarna men visst är det nog så att sömnbristen också drar sitt strå till stacken. Kalmarvisiten skulle ju vara något av en semester, ett tillfälle för återhämtning och vila. Skärpning!