Hur ska man kunna hantera döden? Hur ska man någonsin kunna vänja sig vid den? Man tar så mycket för givet här i livet. Här klagar man på små vardagliga petitesser när man i jämförelse med andra har det så himla perfekt. Vad fasen har man att klaga på liksom? Man glömmer alldeles för ofta bort att vårda de människor man älskar, de man verkligen bryr sig om, de som bryr sig tillbaka. Sorgligt nog är det först då något fruktansvärt inträffar som ens bubbla krackelerar och spricker. Först då man stannar till, tänker till. Då kan det redan vara för sent.

Döden är oundviklig. Förr eller senare kommer den och hälsar på. Men man kan aldrig veta när den kommer. Det är alltid svårt att acceptera den. Mindre svårt om den kommer på grund av ålder, för att det är dags. Svårare om den dyker upp utan förvaning, när man minst anar det. Extra svårt om den drabbar folk som är så fyllda av godhet, livskraft och kämparglöd. Så orättvist. Varför?

Allt man älskar kan slitas ifrån en inom loppet av några sekunder. Allt man älskar kan snabbt tyna bort, inte längre existera. Liv förvandlas till död och kvar finns bara ett tomt skal, minnen och sorg. Ingen återvändo. Tomhet.

Så plötsligt blir det verklighet. Döden kommer på besök. När någon som står en nära får vara med om det fruktansvärda väcks tankarna direkt. Man vill finnas där, som tröst. Men hur ska man kunna trösta? På vilket sätt ska man trösta?

Karro - alla min tankar går till dig och din familj.