Jimmy Eat World är i min mening ett av världens bästa band, ett band som gjort några av världens bästa låtar, ett band som kanske påverkat mig mer än något annat. På söndagskvällen, efter det trevliga förbandet Sparkadia, stiger dom på scenen i det skolmatsals-aktiga Vega i centrala Köpenhamn. 2005 spelade Jimmy Eat World på Roskildes orangea scen. Det var en bra spelning, en bra setlist, men en alldeles för stor scen för de fyra killarna från Arizona, USA. Vega är en oerhört liten lokal och publiken består säkerligen inte av mer än max 800 pers. Men det är såhär jag alltid drömt om att få se ett av mina absoluta favoritband. Intimiteten liksom. Att få komma nära.



Jag är trött, trött så in i helvete. Inte så konstigt eftersom jag endast lyckats sova någon enstaka timme natten innan. Det är jävligt synd, för jag är inte alls i vidare god konsert-stämning. Och Jimmy Eat World lyckas tyvärr inte göra mig särskilt mycket piggare. Under den deppiga och något utdragna Disintegration eller den tomgående Get It Faster får jag anstränga mig för att inte gäspa. Det hela börjar emellertid oerhört starkt och ösigt. Den storslagna Big Casino från senaste skivan Chase This Light följs upp av den alltid lika helgjutna Sweetness från Bleed American. Setlisten är helt okej och innehåller en bra blandning av gammalt och nytt material, men under många av de mer ösiga låtarna känns det bara som om bandet gör sitt jobb men inget mer. Ofta känner jag att det saknas någon, en fyllighet. Förmodligen hade ytterligare ett instrument, kanske ett piano, gjort underverk. De pianostycken som finns på skiva byts här ut mot gitarr eller nonchaleras ibland helt.



Det är under de mer lugna och känslosamma låtarna det blir som bäst. När publiken tar i från tårna i den avslutande refrängen till min begravningslåt Hear You Me är tårarna nära, och när bandet framför en supermysig nyversion av Your House skiner jag som en sol. Men oavsett hur mycket Jim Adkins svettar ner sin långa lugg och mörka skjorta är det alldeles för glest mellan känslosvallen. Att avsluta spelningen med The Middle, en av bandets mest kommersiella och uttjatade låtar, känns inte särskilt roligt, även om kidsen längst fram verkar tycka det. Världens bästa låt - A Praise Chorus - borde vara det naturliga valet. Jag fick den iofs på Roskile, men inte ikväll. Kanske är bandet trötta på att framföra den.

Trött är även jag själv. Kanske är det just därför som jag går mot centralstationen, genom Köpenhamns porrbutikskvarter, och känner mig förvånat oberörd. Kanske är det helt enkelt så att ett av världens bästa band inte är lika bra live som på skiva.

Konsertens höjdpunkter

1. Hear You Me
2. For Me This Is Heaven
3. Den alternativa versionen av Your House