"Det är inte lätt att finna lycka inom oss själva, och det är inte möjligt att finna den någon annanstans"
/ Agnes Repplier, The Treasure Chest

Livet acccelererar. Varje nytt år går lite fortare än året innan.

Livet som liten var kravlöst.
När du var, låt oss säga 6 år, hade du förvisso förpliktelser gentemot dina föräldrar och du dömdes när du i deras ögon "gjorde fel", men i övrigt fanns där en frihetskänsla som du numera inte ofta upplever. Utforskarglädje. Jag försökte bestiga trädet vi har på uppfarten i Högsrum bara för att se hur långt jag kunde se där uppifrån. Jag klättrade upp på en stol bara för att se vad som fanns på diskbänken.

Lite senare och äldre. Tjejerna som tidigare varit killkompisar med långt hår fick bröst och gick från att bara vara kompisar till att bli potentiella flickvänner eller ligg (lite senare). Man sprang genom deras omklädningsrum efter gympalektionerna. Sex kom in i bilden. I dag är jag fullvuxen. Jag vet hur utsiktet från trädet på uppfarten i Högsrum ser ut. Jag vet vad som finns på diskbänken. Jag har haft sex med olika kvinnor.

Människan söker ständigt efter nya upplevelser, men inte många förstår innebörden av det. Tiden accelererar. Men det häftiga är - så fort du gör något nytt (besöker nya platser, träffar nya människor, hör en ny låt) - bra saker som är nya för dina sinnen - då saktar livet in. Ultrarapid. Livet tar tillvara på stunden, bara för att få dig att inse att det du gör är berikande. Att stunden tillför något. Livet mår bra. Du mår bra.

Det finns en anledning till att veckorna nu för tiden bara svischar förbi. Det är för att jag inte tillför något nytt till dom. Jag vet hur min vardag ser ut. Med små avvikelser, givetvis, men fortfarande en tämligen trygg och icke avböjande resa. Hur ofta vaknar du upp och tänker "idag kan jag göra vad jag vill"? Om ja, gör du det? Vuxenlivet är fyllt av måsten, förväntningar, regler. Man behöver inte följa dom, men de flesta gör det. Inte för att det är det dom vill, utan för att de är rädda att bli dömda, rädda för att våga sattsa och vara den dom innerst inne vill vara. För att de blivit formade av andra, av samhället.

Då kanske du tänker: "Nej det där stämmer ju inte. Jag trivs med mitt liv just nu." Men ärligt talat, kom igen! Vem vill egentligen bli vuxen? Vem kan tänka tillbaka på sin barndom utan att känna ångest, ångest för att det livet var mycket friare och gladare och att det aldrig kommer igen. Nu är du vuxen. Du har kanske familj, barn, villa, jobb och pengar. Men är detta det du egentligen vill med ditt liv? Vuxenlivet är fyllt av måsten, förväntningar, regler. Du måste skaffa jobb, du måste skaffa pengar, du måste skaffa familj.
Sanningen: Nej, det måste du inte.

Jag mår bra med mitt liv just nu. Jag älskar att skapa och jag kan tänka mig ha det som jobb. Men jag vet att de val jag gjort är delvis baserade på folks åsikter. Åsikter om mig (bra och dåliga), åsikter om samhället vi lever i, åsikter om världen i helhet. Jag är formad. Oundvikligt. Jag klagar egentligen inte, inte alls, men jag vet att jag skulle kunna må ännu bättre. Jag vet att det jag mår bäst av är att resa, betrakta vackra solnedgångar med samma sol men på olika stränder och klippor, träffa nya människor och ta del av deras livshistorier, försöka fånga vågor som aldrig är likadana men alltid lika helande, lyssna på musik och söka efter de perfekta låtarna. Kravlöshet, frihet, kärlek. Och jag hoppas att jag - om jag någon dag känner att livet blir outhärdligt grått och ogivande - lyssnar på min inre röst. Det finns alltid något bättre att göra av sitt liv.

Livet handlar om att utforska, uppleva nya saker och att inte formas utifrån folks åsikter. Helt enkelt - lyssna till sig själv och vara den man innerst inne vill vara. Egentligen inget nytt, men det blev just lite klarare för mig.