Emotional rollercoaster
Igår kom det då. Ögonblicket jag undermedvetet alltid varit rädd för, men som jag ändå visste skulle inträffa förr eller senare. Jag kände mig ledsen, arg och besviken även fast jag egentligen inte hade någon rätt till att bli eller vara det. Så blev jag arg på mig själv för min naivitet. Idag morse tänkte jag "man borde fan bli gay".
Just nu befinner jag mig i en känslomässig berodalbana där jag inte riktigt kan skilja på vad som är rätt eller fel. Ena stunden har jag känt "kompis", andra stunden något mer. Överdimensionerad veligheten. Men jag vet en sak - jag vill kunna känna trygghet just nu, och med denna ovisshet kommer jag inte kunna göra det. Olika faser. Olika viljor. Jag får bara acceptera situationen och göra det bästa av det hela. Ge det tid. Låta saker och ting sjunka in. Få distans. Vill liksom inte försumma det som ändå finns. Inte bara sopa tre månader av delade åsikter, berättelser och bekännelser under mattan. Har inte pratat så mycket utan anledning. Men kanske har det blivit för mycket. För snabbt.
Idag skickade min vän Lars några kloka ord från Tokyo. När jag kom hem fyllde mina tankar och funderingar snabbt ett helt A4. Sedan var jag givetvis tvungen att vara ärlig och få ur mig dessa frågor. Det ledde inte direkt någonvart (som vanligt), men efter en timme i telefon kände jag mig ändå lite gladare. Kunde till och med skratta åt hela situationen. Som sagt - upp och ner, hela tiden.
Om det är något jag vet just nu är det att jag behöver finna det som är rätt för mig själv. För jag är trött på att vara ledsen och känna mig nere. Det är inte den jag är eller vill vara. Och sedan blir det inte direkt bättre för att man låter sig vara ledsen hela tiden. Man får liksom rycka sig i kragen, se livet på den ljusa sidan. Inte gräva ner sig så förbannat mycket. Jag är ju liksom bara 21. Har förhoppningsvis hela livet framför mig. Imorgon åker jag hem för att träffa polarna och familjen. För att få tankarna på annat. För att kanske bli klokare och inse vad som är rätt. Det behövs. Jag vet, jag tänker för mycket...
Just nu befinner jag mig i en känslomässig berodalbana där jag inte riktigt kan skilja på vad som är rätt eller fel. Ena stunden har jag känt "kompis", andra stunden något mer. Överdimensionerad veligheten. Men jag vet en sak - jag vill kunna känna trygghet just nu, och med denna ovisshet kommer jag inte kunna göra det. Olika faser. Olika viljor. Jag får bara acceptera situationen och göra det bästa av det hela. Ge det tid. Låta saker och ting sjunka in. Få distans. Vill liksom inte försumma det som ändå finns. Inte bara sopa tre månader av delade åsikter, berättelser och bekännelser under mattan. Har inte pratat så mycket utan anledning. Men kanske har det blivit för mycket. För snabbt.
Idag skickade min vän Lars några kloka ord från Tokyo. När jag kom hem fyllde mina tankar och funderingar snabbt ett helt A4. Sedan var jag givetvis tvungen att vara ärlig och få ur mig dessa frågor. Det ledde inte direkt någonvart (som vanligt), men efter en timme i telefon kände jag mig ändå lite gladare. Kunde till och med skratta åt hela situationen. Som sagt - upp och ner, hela tiden.
Om det är något jag vet just nu är det att jag behöver finna det som är rätt för mig själv. För jag är trött på att vara ledsen och känna mig nere. Det är inte den jag är eller vill vara. Och sedan blir det inte direkt bättre för att man låter sig vara ledsen hela tiden. Man får liksom rycka sig i kragen, se livet på den ljusa sidan. Inte gräva ner sig så förbannat mycket. Jag är ju liksom bara 21. Har förhoppningsvis hela livet framför mig. Imorgon åker jag hem för att träffa polarna och familjen. För att få tankarna på annat. För att kanske bli klokare och inse vad som är rätt. Det behövs. Jag vet, jag tänker för mycket...
Kommentarer
Postat av: Jokke
Du är välkommen!
Trackback
