Och där såg jag avsnitt 22, det sista avsnittet i första säsongen av Friday Night Lights.

Som jag skrev när jag precis hade börjat titta på serien: "Det är något med denna serien som gör att den känns så otroligt mycket mer jordnära och realistisk än sina föregångare O.C och One Tree Hill. Friday Night Lights är varken glamorösa lyxliv eller smöriga klichéer, utan en mer verklig skildring av dagens ungdom. Stundtals otroligt allvarsam men ofta även så humoristisk att jag viker mig av skratt i soffan."

Och mina intryck står kvar, fast ännu starkare än förut. Berättelsen om invånarna i den lilla staden Dilon i Texas och deras kärlek till amerikansk fotboll är en fängslande och känslosam resa. Men det blir sällan klyshigt, nästan aldrig. Inga desperata "nu måste vi slänga in en bilkrasch för att skapa spänning och för att återigen fånga tittarnas intresse"-val av producenterna. Bara kämparglöd, laganda, familjeproblem, intressanta människoöden och vägskäl i den vanliga vardagen. Och jag fängslas, tar det på allvar. Det är allvar. Friday Night Lights är en av de bästa ungdomsserier som någonsin skapats.