Jag körde bort syrran från datorn. Hon höll på att skriva något viktigt mail. Men det är ju mitt rum, min dator, plus att jag hade ett exremt sug efter att skriva ett glädjebesudlat blogginlägg, detta inlägg. Jag är i detta nu extremt jäkla tokglad. Frågan är hur fan jag kan vara glad efter en dag på Apoteket - jobbet som förstört mitt liv, men samtidigt gett mig otroligt mycket pengar i 2 års tid. Vi får egentligen inte surfa på arbetstid. Nya "trivselregler" kallar dom det...pfft. Det håller liksom inte, inte i längden. Vi unga och "friska" människor kan inte INTE klara oss utan internet. Det måste dom väl inse?



Det är tack vare internet - eller närmare bestämt Alex Schulmans blogg på aftonbladet.se - som jag hamnat i detta glädjerus. Idag blev jag invigd till hans blogg, och fan vad rolig killen är. Det är Inte för inte han är Sveriges kändaste bloggare. Han beskriver och målar ut de där små - men ack så viktiga - vardagliga händelserna som gör en glad, som gör livet. Han snackar skit om flickvännens näsa, skriver glåpord om stureplans vakter som vägrar släppa in honom på spybar och laddar upp en bild på två bilar -parkerade jämte varandra - vars nummerplåtar tillsammans bildar ordet KNULLA. Och det är så förbannat kul! Skrattade så högt framför mitt sterila arbetsbås att mina chefer - om de nu hörde mig - måste skickat ett hemligt mail till Apoteksdjävulen och föreslagit att jag borde skickas ner till Apotekshelvetet.



När man går hem från jobbet. När det är sommar. När man har ett glädjerus - Då måste man välja musik med omsorg. Inga andra än dessa tre låtar - som jag avnjöt på vägen hem - kunde ramat in mina glädjekänslor bättre.

Jamie T - If You Got The Money: Från 1:58 till 3:36 är detta en av de bästa sommar/festlåtar som kanske någonsin levererats från det regniga landet i väst.

The Libertines - Don't Look Back Into The Sun: Jag är vanligtvis ingen Libertinessupare, men detta kan fanimig bli denna sommarens fest/glädjelåt nr1! Och...Pete Doherty nämner Londons grymmaste uteställe Deathdisco - En liten, intim och garageliknande klubb i Nothing Hill där jag hade min roligaste utekväll under min Londonvistelse.

"When they played that song at the death disco
It started fast but it ends so slow
And all the time it reminded me of you".

Popsicle - Sunkissed: En av de bästa svenska sommarlåtar som någonsin gjorts. När jag kom ut på Ängöleden ville jag bara göra klackarna i taket, sjunga så högt jag kunde, nästan explodera av glädje. Nu exploderade jag givetvis inte, men jag sjöng förmodligen så högt att en och annan på parkeringen tvärs över gatan gav mig en frågande blick.

Och nu ser det ut som solen gått i moln...typiskt. Varför satte jag mig här och skrev ett långt blogginlägg när jag istället kunde varit ute och insupit den svenska sommaren? Måste skynda mig...