Fan vad jag har saknat min cykel.

Efter en supertrevlig kväll i Joppas nya lya kände jag konstigt nog en slags tomhet, en saknad, kanske en känsla av att denna sommaren inte kommer bli lika bra som förra årets och att denna sommaren snart är slut! Jag sa farväl till Linåker och Ramne, satte igång Hello Saferide och Säkert i mina lurar, satte mig på sadeln och trampade så långsamt jag kunde, endast tillräckligt för att cykeln skulle glida frammåt.

Vid korsningen vid Netto/Jonnas lya stannade jag till och söp in den efterlängtade sommarkvällsdoften. Sedan kom låten: Rock Kills Kid - Are You Nervous. Jag hoppade upp på cykeln, trampade så fort jag bara kunde och cyklade ner till Kaggs välbekanta parkering. Jag saktade ner, tog några långsamma cirklar. Ovanför var himlen fylld av vaktande stjärnor. En kort paus, sedan fullt ös igen. Jenny Nyströmskolans gatlyktor swishade förbi och skapade en brandgul allé i periferin. Jag kände vinden i håret, adrenalinet, livet.
Det kändes bannemig som ett sånt där riktigt känslosamt Halleluljah-moment taget från The O.Cs bästa stunder.

Sommaren finns för att man ska cykla, sommaren finns för man ska se säsong 1 av O.C för tredje gången.