Ni förstår inte hur skönt det var att sova i sin egen säng inatt. Det var lika skönt som att ha sex, äta den första biten av en färsk pizza och skita ut en efterlängtad korv, fast allt samtidigt. Jag hade kunnat sova hela dagen. Roskilde 2007 har tärt på krafterna. Jag har gått ner några kilon, skapat mig ett ännu större ölbehov än tidigare(ja det växte efter London) och låtit mitt befintliga skägg växa till sin maxgräns(tror jag). Det har varit en märklig festival. Stundtals det jävligaste jag upplevt, stundtals det bästa jag upplevt. Folk brukade säga att 2004 var ett av de regnigaste och lerigaste åren i festivalens historia. Tur att man inte var där. Men 2007 VAR det regnigaste och lerigaste året i festivalens historia. Jag var där.

Det var verkligen så att man helst skulle dricka hela tiden för att glömma regnet och ångesten. Många gjorde det, inte jag(åtminstone inte hela tiden). Två gånger var jag nära att knöla ihop min genomvåta packning och åka hem. Dels första dagen då jag upptäckte att mitt och Linåkers sketna Coop-tält läckte in tonvis med vatten och dels i torsdags där den konstant gråa himlen aldrig slutade gråta och där Danmarks fittiga mark blev till ett hav av kvicksand. Men jag kunde ju inte åka hem, inte med tanke på vilka band som väntade. Jag är så otroligt jäkla glad att jag inte åkte hem. Roskilde 07 bjöd nämligen på några av de bästa konserter jag haft nöjet att uppleva.

Festivalens höjdpunkter:

Arcade Fire - I torsdags då himlen fällde sina tyngsta tårar över området blev Arcade Fire räddningen, trösten, ljuset i tunneln. För tredje gången i livet, under Rebellion, fällde jag tårar under en konsert.

Basement Jaxx - Att se detta band live är en otrolig upplevelse. Fler färgstarka och utstickande bandmedlemmar under samma tak får man letar efter. Dessutom har de gjort några av världens roligaste och tyngsta danslåtar. När de drar igång Where's Your Head At - VÄRLDENS tyngsta danslåt ever - vet jag inte vart jag ska ta vägen. Det vet inte heller resten av alla 50 000 åskådare. Havet exploderar. Kanske den bästa låten jag hört live NÅGONSIN. Orangea scenen kunde inte ha fått en värdigare avslutning.

Dj Tiesto - Nu i efterhand kan jag inte förstå att jag inte gick tidigare från Red Hot Chili Peppers spelning. Den var en stor besvikelse( nej Jocke, det var inte bra, hur mycket du än dyrkar dom). Nu fick jag endast en timmes röj under Arenatältet, men vilket JÄVLA röj sen. När Trance är som bäst finns det inget bättre att röja till och det bevisade en av världens främsta dj:s under lördagskvällen. Festivalens fetase bas och ljusshow. Joppa - du skulle varit där. Jag slutade aldrig hoppa.

The National - Festivalens kanske dystraste och mest vemodiga spelning var även en av de bästa. Trummisen som spelade barfota var sjukt säker och violinisten gick loss på sin fiol som om det inte vore någon morgondag. Fake Empire är tveklöst en av årets bästa låtar och var även höjdpunkten under spelningen.

Arctic Monkeys - Egentligen borde dessa unga killar från det regniga landet i väst spelat inomhus, på en mindre arena. Orangea scenen var lite för stor, även om publiken fanns där. Men bandet agerade som om 40 000 (var nog mindre) åskådare inte var någonting. Under en efterlängtad klarblå himmel och värmande sol levererade de arktiska aporna en otroligt tajt show där hitsen avlöste varandra och där jag aldrig kunde förmå mig sluta dansa av glädje. Många låtar från senaste skivan växte ännu mer i mina ögon. When The Sun Goes Down var ändå höjdpunkten.

Festivalens lågvattenmärke:

My Chemical Romance - Jag hatade dom innan och jag hatar dom definitivt betydligt mer efter deras konsert på Roskilde. MCR är ett hoax, ett hån mot genren som en gång kallades emo. Och jag tycker inte illa om dom för att de är mainstream eller favoriserade av en enad fjortiskår. De är helt enkelt inte bra. Det MCR gör gör hundratals andra band bättre. Så varför bry sig?