Idag när jag och Eric låg i slottsparken och blickade upp mot himlen blev jag påmind om när jag och min far brukade göra samma sak. Vi betraktade molnen och jag - som inte ens lärt mig gå - fantiserade troligtvis om djur, traktorer och andra ting som de fluffiga kuddarna på den blåa duken kunde tänkas föreställa.

På vintrarna - då jag kanske var fem år fyllda - brukade jag och mor ta kälken ut på det Öländska alvaret. Iklädd en mörkblå overall låg jag i min mors armar. Vi betraktade den uppslukande stjärnhimlen, försökte tyda stjärntecken och önskade tonvis med hemliga saker för varje nytt stjärnfall. Det kändes tryggt och spännande.

I våras - innan jag stack till London - gjorde jag och Sofia ett försök till att titta på stjärnorna. Vi lade oss på en filt längst ut på Ängö och sjönk in i tystnaden, men den magiska himlen uteblev, mycket tack vare ett grötigt dis och Kalmars alla lampor.

Jag har sagt det varje sommar i snart fem år, men i år - i slutet av augusti - då ska det fan bli av. Vi (jag + mina kompisar) ska åka över till Ölands östra sida. Här hittar vi en finkornig sandstrand, gör upp en lägereld, kryper ner i våra sovsäckar, lägger oss i en cirkel runt elden, njuter av tystnaden (hur nu det ska gå till?) och betraktar en stjärnhimmel utan dess like. På sommarlovet mellan nian och ettan gjorde jag exakt detta med några tjejkompisar, och det var tveklöst något av det mäktigaste jag varit med om. Långt bort från stadens lysande aura var himlen mer vit än svart. Jag kände mig liten och uppslukad. De existensiella frågorna duggade tätt.

Jag måste tillbaka.