Barndomen är en intressant tid, en förgången tid där allting var nytt, där allting var spännande. Jag startar nu en ny sektion där jag tänker berätta om minnen jag har från denna era. Det kan handla om i stort sett vad som helst - från utforskarrundor jag och polarna hade i skogen, skumma saker man gjorde och lekar man lekte till små fragment jag har kvar och all kultur jag insöp.
Barnprogram man växte upp med som liten kommer alltid vara ett återkommande och älskvärt ämne, så därför tänkte jag börja med att berätta om ett av de barnprogram som betytt allra mest för mig - nämligen Mumindalen (och då menar jag inte vuxenfilmen med samma namn...om den nu finns).



Vi 80- och 90-talister klagar alltid på hur pass dåliga dagens barnprogram har blivit, och jag kan bara instämma. Och jag tror inte det beror på mitt åldrande, utan pga att dagens barnprogram inte har den där magin och fantasirikedomen som de hade förr. Mumindalen var kanske det barnprogram där magin och mystiken var som störst.

Frågan är om något annat barnprogram haft lika färgstarka karaktärer. Jag kommer aldrig glömma den godhjärtade muminfamiljen, den kloke ensamvargen snusmumriken, den ettrigarödtotten Lilla My eller den lömska hårbollen Sniff. Samtidigt som de levde ett harmoniskt och spännande liv i sin fridfulla dal, i sitt båa, siloformade hus så fanns äventyr och faror alltid runt hörnet. Det var just det som gjorde serien så speciell - den var lite mer vuxen, lite mer vågad och framförallt otroligt mycket mer skrämmande än alla konkurrenter. Mumindalen var sagomys blandat med skräck.



Mumintrollen gav sig ut på resor och upptäcksfärder som både var otroligt fängslande men samtidigt så läskiga att jag ibland fick gömma mitt fräkniga ansikte i soffkudden. Spökskepp, osynliga flickor, häxor, levande skogar och hattifnattar var bara några av de mystiska saker som Muminfamiljen stötte på. Men värst av de alla var ändå Isfrun och Mårran. Isfrun var den vackraste varelsen i hela Mumindalen, men endast en blick in i hennes lockande ögon förvandlade åskådaren till is. Mårran kan mycket väl vara den mest skrämmande sagokaraktär som någonsin skapats. Med ett mårrande ljud gled hon långsamt fram över dalens slätter och satte Muminfamiljen i skräck. Hon var en ensam varelse som egentligen inte ville något illa, men allt hon vidrörde förvandlades till is. Hennes stirrande ögon och mårrande läte kommer alltid vara något av det mest skrämmande från min barndom.



Mumindalen ter sig nu i efterhand som något mycket djupare än vad man som liten kunde inse. Det är en skildring av vuxna i en tecknad skrud om massa vardagliga saker som rädsla, ensamhet och kärlek - saker som man som liten inte riktigt förstod sig på. Så mycket mer djupbottnat än Disneys klischéartade drömbilder.