Jag hann med bilen till Mannes stuga. För ovanlighetens skull var det bilen som var sen och inte jag. Hur ofta händer det liksom? Det blev sammanlagt tre tennismatcher och om det inte vore för det satans regnet hade vi lirat mer. Även om matcherna var jämna hade jag stundtals problem med min serve och vilket gjorde att den rutinerade Manne gick ssegrandes ur samtliga matcher. Resultatet blev 6-0, 6-4 och 5-2.

Kvällen avslutades med en nostalgisk roadtrip till Borgholm och en kulglass på det legendariska Glasscafét. Det är sjukt vilka delade känslor jag har för Borgholm. Staden skriker både nostalgi, mysighet, depression och turism på samma gång och jag vet inte vad jag ska ställa mig. Å ena sidan har jag tonvis med barndomsminnen därifrån - jag och min barndomsvän Måns brukade spendera hela sommrarna på den dåvarande minigolfbanan som hans farsa då ägde. Man var liten, träffade nytt folk, nya tjejer och gick på Sol, vind och vattenfestivalen. Det var ett mys över staden, någon form av magi. Å andra sidan var det i denna stad jag fick genomlida mina högstadieår.

Om man hade tagit bort alla price off-affärer, förbjudit tragiska campingfamiljer att besöka staden, rustat upp hamnen, behållt alla mysiga trähus och bakgårdar och klippt och klistrat - då hade Borgholm varit världens mysigaste stad. Men allt har under de senaste åren gått åt helvete. Den forna minigolfbanan har gjorts om till en tattig äventyrsgolf och inte ens Sörens-luckan är öppen om nätterna. Vart hade de tänkt att alla gamla Borgholmare och nostalgiker ska få tag på nybakta bullar vid midnatt? Den enda behållningen Borgholm numera har är den gamla arkitekturen, alla barndomsminnen och Strand. På Söndag är det sommaravslutning och jag ska bli full, kanske till och med otroligt full. Puss