Efter att ha sett filmer som A Night At the Roxberry, Oldschool och Anchorman blir man förvånad över att se Will Farrell i en lugnare och mer känslosam roll. I Stranger Than Fiction spelar han Harold Crick - en man som har ett otroligt strukturerat och slentrianmässigt liv där varje dag ser precis likadan ut. En vacker morgon börjar han höra en kvinnoröst i sitt huvud som berättar precis vad han gör och tänker. Harold blir givetvis frustrerad och bestämmer sig för att söka hjälp. Efter att ha träffat vanliga psykologer som anser att han är schizofren kommer han tillslut i kontakt med litteraturvetaren Jules Hilbert (Dustin Hoffman). Tillsammans försöker de ta reda på vem berättarrösten är och vad Harold måste göra för att slippa höra den - något som visar sig bli mer invecklat än väntat.

Med tanke på Farrells tidigare filmer hade jag förväntat mig en galen komedi, men Stranger Than Fiction är mer av en dramafilm med komiska inslag. Det är en film som växer och som mot slutet blir riktigt djup och känslosam. Jag får faktiskt en hel del Eternal Sunshine of the Spotless Mind-vibbar. Det är skruvat, mysigt, kärleksfullt och oerhört välspelat. Med tanke på att Eternal Sunshine är en av världens bästa filmer säger den liknelsen lite om filmens kvaliteter.