Då börjar man så smått återhämta sig från en av de galnaste och roligaste festerna på länge.

Några iaktagelser, intryck och händelser:

- Denna kryssning var hästlängder mindre tragisk än senast. In fact så fanns här nästan ingen tragik alls...eller jo. Snygga brudar vars pojkvänner är storvuxna finnar med 5 prillor under läppen och som lyssnar på fjortistechno.

- Ms Galaxy måste ha den fulaste utsidan ever (kanske ser gullig ut på bilden men molnen ser ut som fläckar där de missat måla i färg.

- Sällskapet var fantastiskt. 4 skäggiga killar, 4 söta tjejer och en Brazil-dude.

- Stockholms skärgård är fantastiskt vackert. Man står på deck, betraktar de små (eller gigantiska) husen på de klippiga och skogstäta öarna man passerar och tänker: "Man skulle allt ta och hitta sig en flicka som har en välställd familj som äger ett av de där husen....Va fa-an!? Titta! Dom har fan 3 motorbåtar. Lite overkill eller!? WTF!? Och en jacuzzi!..och...och...en TENNISBANA!...DOM HAR FAN EN EGEN Ö! rikemansjävlar..." 

-  Det var härligt att återse Mintuu i tax free-shoppen, men jag hade för mig att den var 60-procentig. 50 procent räckte dock gått och väl, speciellt då vi även shottade någon hemsk blåbärslikör och karamellhistoria. Fyllan kom hastigt och höll i sig till runt halv 5 då jag och Leo somnade med kläderna på.

- Jag förstår nu varför Lois är så svag för Clark Kent. Han bär ju en röd cape! Iklädd en sådan är man kung. Man kan hoppa in i okända folks hytter, gå ner på knä, fladdra lite, springa därifrån och höra folkets rop ekandes i korridoren bakom en: "SUUUPERMAAAN! KOM TILLBAAAKAAA!". Man kommer inte tillbaka, för man har more important stuff to attend to, som att förmedla Kalmardans (tm) och få massa gratisdrinkar för att man är bäst.

- Halv 4 å morgonen sätter sig Per i en kundvagn. Jag grabbar tag i handtaget. Vi står vid ena änden av korridoren. Hundra meter bort (eller mer) ser vi slutet på tunneln. Vi tar satts. Klara...Färdiga...GÅ! Vi flyger fram längs den smala korridoren. Min mantel fladdrar i vinden, Per klamrar sig fast. Vagnen kränger till över de trösklar vi passerar, men Per sitter stadigt, tror han. Så återstår en enda tröskel. Den ser inte högre ut än någoan av de tidigare. Det är den. Vi kör fort, SOM FAN. 

PANG! Tvärstopp. Per flyger genom luften. Jag flyger också och landar, med vagnen över mig. Det som sedan följer kan nog vara en av de längsta magkrampssessioner jag upplevt under de senaste 5 åren. Jag skrattar och skrattar och skrattar. Kan inte sluta. Jag skrattar liggandes med näsan tryckt mot den dammiga korridorsmattan, jag skrattar sittandes i fosterställning i kundvagnen i våran hytt. Tårarna rinner. Eric blir tjurig, men det påverkar inte mig. Det enda jag ser framför ögonen är hur Per flyger genom luften, hur jag och kundvagnen flyger genom luften. Jag skrattar lite till.