San Francisco So Far

Vanligtvis när jag reser tycker jag att tiden går i ultrarapid, något jag brukar förklarar med en ständig ström av nya upplevelser och intryck. De fem dagar som förflutit sedan jag landade på San Francisco International Airport har fullkomligen svischat förbi. Hur kommer sig då detta? Jag var iofs här fyra dagar sommaren 2008 och känner således till staden en smula, och hittar faktiskt redan väldigt bra i downtown utan någon fjantig turistkarta (grymt lokalsinne är ju en av mina starkaste superkrafter). Men jag tror snarare anledningen är att jag känner mig bekväm.

Jag trivs redan som fisken i vattnet. San Francisco rond 2 känns än så länge betydligt bättre än den första stressiga turistronden som gick mellan t-shirtjakt och Alcatrazbesök. Det är nog som jag för två år misstänkte - San Francisco blir bättre ju mer man andas staden. Rent atmosfärsikt känns den lite som Berlin - varmt välkomnande och uppfriskande avslappnad, något som jag tror har att göra med att den i ganska stor utsträckning formats av folket självt. Stoftet från det rökiga, fritänkande och rebelliska 60-talet ligger fortfarande tjockt över de branta backarna de mulliga trähuskvarteren.

Jag rider onekligen mycket på utforskarglädjen so far. Smilbanden åker ständigt spontant upp över öronen - oavsett om jag planlöst vandrar runt i ett dödstyst villaområde efter en blöt nyårsnatt, shoppar second hand-kläder i ett haschdoftande Haight Ashbury, sicksackar mellan milslånga hyllor av färdigmat på Safeway eller hugger mig fram med tv-dosan i dungeln av sötsliskiga tv-kanaler i den lortiga tv-soffan. Gång på gång infinner sig känslan - JAG ÄR VERKLIGEN HÄR! Och det kommer jag ju vara några månader. Äventyret har bara börjat.

Håll i hatten.