Avatar
2009/2010 finns tekniken där, och Avatar är främst en visuell upplevelse - och en häpnadsväckand sådan - som tar bioupplevelsen till nya höjder. Storyn är inget mer än en Pocahontas i modern tappning, men sättet den visas på har aldrig tidigare skådats. Planeten Pandora och dess flora och fauna är trots dess gälla färger och galna kreationer ytterst trovärdig. Den sprudlar av liv och enastående detaljrikedom likt en gammal Pettson och Findus-bok. Jag sugs in, är på plats och lindas in i dofter och atmosfär. I Digital 3D smälter Navi-folket (de blå smurfgubbarna) naturligt in med resten av miljöerna och känns långt ifrån så påklistrade och plastiga som jag först tyckte efter att ha sett trailern. De känns nästan mer levande än filmens verkliga skådespelare. Det är en fantastisk prestation och jag vill inte tänka på hur många sömnösa nätter som måste krävts för att skapa deras språk och silkeslena animationer.
Avatar är 2 timmar och 40 minuter lång men blir aldrig någonsin tråkig eller ointressant. Visst blir det alltid något klischéartat när amerikanare skapar stora krigsscener, och Avatar går inte utanför den mallen. Likaså saknade jag lite mer kött på benen i vissa delar av handlingen. Men så får den visuellt storslagna inramningen mig att glömma allt det där. Jag är ju där på Pandora, som en avatar, på riktigt.
Och så är det ju ballt att man kan bli lite småkär i en animerad kvinnlig karaktär. Men så är det ju också 2010 nu.
Att framlyfta något annat än snygga specialeffekter vore självbedrägeri. Avatar är underhållande, men att påstå att du blir kär i den kvinnliga karaktären tyder ju bara på dålig smak, Johan. Hon säger inget som inte sagts förut, i linje med resten av alla aktörer i den filmen – originaliteten finns inte på något håll förutom i teknikdemonstrationen. Att Cameron jobbat sedan 1994 med filmen tyder ju bara på hur begränsad hans fantasi är.
Dialogen är rent ut sagt barnslig och det kan ingen teknik dölja, hur lysande, glittrande och eldig den är. När en film kommer, i vilken konstnärlig ambition inte får lida på grund av tekniska landvinningar, då är det dags för mig att också ge en bra recension. Men som det ser ut nu fördummas vi, vi stackars biobesökande allätare.
Jag tror aldrig att James Camerons mål har varit att säga något som inte sagts förut, men att presentera det med en visuell inramning som vi aldrig tidigare skådat. Om man ser till hans tidigare filmer har de i mångt och mycket byggt på nydanande teknik (Alien 2, Terminator 2, Titanic). Jag ser inte Avatar för skådespeleriet eller den traditionella dramaturgin, utan för att sugas in i en bedårande och levande värld som jag inte sett förut. Och på det planet har James Cameron verkligen lyckats.
Där tar du fel. Aliens, Terminator, The Abyss och Titanic har verkligen inte lika dåliga manus, alla skrivna av Cameron. Så visst har han haft andra intentioner med sitt skapande än vad han hade med Avatar.
Jag menar att det ena inte behöver utesluta det andra. Se bara på Aliens som ett fantastiskt exempel på konstnärlig ambition: monstret är huvudpersonen och inte humanoid – Yeah! Till och med skissad av en galen konstnär, enligt Ramne. Med Avatar hade man kunnat satsa likadant och filmen hade vunnit så mycket på det. Varför gör de flygödlor, hästar och humanoider som om dessa var sprungna från jorden? Det tycker man ju bara är fånigt, även om man endast är där för att se hur verklighetstrogna de digitala träden numera är.
