Det har nu gått tre dagar sedan jag postade förra inlägget och precis hade sett filmen. Den hade en oerhört stark genomslagsskraft på mig. Det var länge sedan jag blev så rädd, arg och ledsen på samma gång. Jag fick med en gång lust att förändra hela mitt liv. Jag synade vårt samhälle och världen överlag och såg på allt med gröna ögon. Jag fick lust att kämpa. Jag kände rebellandan växa inombords. Det har nu gått tre dagar sedan jag såg filmen. Jag har haft tid att tänka och fört långa och djuplodade diskussioner med vänner, familj och bekanta.

Många är dom som inte alls verkar särskilt rädda. "Uppvärmningen är en process som alltid pågått på jorden.", "Statistiken i filmen är ju givetvis överdriven", "Man kan inte gå runt och vara orolig hela tiden" är bl a några av de kommentarer jag fått tillbaka när jag förklarat hur illa ute vi är. Visst finns det en stor sannolikhet att statistiken i filmen är överdriven. Det blir ju mer kraftfullt om man fläskar på med höga siffror, givetvis. Men det man inte kan blunda för är filmens foto. Bilder över massiva ödsliga landskap som tidigare varit grönskande regnskog. Stora fabriker och oljeanläggningar som spyr ut avgaser mitt bland fattiga människor som måste gå milsvägar för att hitta vatten. Det är 100% verklighet. Har vi verkligen råd att inte ta det filmen säger på absolut blodigaste allvar? Har vi råd att chansa?

Jag tror inte det.

Även om fredagens chockvåg, den första chockvågen, lagt sig känner jag mig fortfarande lika målinriktad. Jag har förändrats, på riktigt. Jag har fått nya insikter och kunskaper, blivit medveten på ett sätt jag inte var förut. Jag har tänkt igenom min vardag och funderat på vad jag kan göra för att bidra med mitt strå till stacken. I dag avstod jag t ex från att äta kött och lagade min första vegetariska rätt på hemmaplan.

Att ta cykeln och åka kommunalt, köpa second hand, handla ekologiskt, stänga av elektroniken och försöka att inte äta kött är små ändringar i vardagen som kräver viss omstrukturering, men som är långt ifrån omöjliga. Och det är väl där vi måste börja, med de små stegen.

Att ändra något på det stora hela är inte lätt, snarare är det en omöjlig uppgift. Vi i Sverige är hästlängder före andra länder när det kommer till miljömedvetenhet. Det krävs betydligt större åtgärder och beslut från högre röster om resten av världen ska kunna gå mot rätt riktning. Det är där störst förändringar måste ske. Men genom att göra det man kan i sin vardag och värld bidrar man med sitt strå till stacken och knuffar den stora skutan några tusendelar av en millimeter åt rätt riktning.
För om folk bara fortsätter vara naiva, trångsynta och bara står och tittar på kommer verkligen ingenting att hända och mänskligheten knuffas närmre och närme det bottenlösa stupet .

Om 10 år kanske jag står där och väljer att inte skaffa barn för att jorden inte längre är en plats värd att uppleva. Och så kan man ju fundera på det där med överbefolkning också...